Denna blogg och dess kapten beskyddas av Helige Serafim av Sarov.

Välkommen!

Jag är född 1959, bosatt på Värmdö, författare, bildskapare, konsthantverkare, musiker och aspie. Dessutom är jag samarbetsfeminist, marxist och kristen. Jag började skriva min första blogg i blygsam skala 2004 och fann snart att det var en form som passade mig mycket bra. Genom bloggandet har jag lärt mig mycket om mig själv, världen och människorna, och jag har fått vänner för livet.

Eftersom min blogg aldrig har blivit hajpad och haussad och allmänt känd har jag kunnat ha en nära och personlig kontakt och dialog med min läsarskara. Detta har blivit mitt offentliga vardagsrum, en plats för upptäckter och samtal utan journalistiskt syfte eller anspråk på objektivitet eller åsiktsneutralitet. Kommentarer välkomnas men rasism, hbt-fientlighet och annat hate speech tas bort.

För närvarande är kommentarerna förhandsmodererade vilket innebär att jag måste godkänna dem innan de visas, det kan därför bli en viss fördröjning.

wordpress blog stats

Mina arkiv

Bloggarkiv

Kategorier

Djur och natur:

The Animal Rescue Site

Gör som 7 andra, prenumerera du med.

relationer

Hat är oerkänd rädsla

Vid det här stadiet av mitt liv, väl förbi dess middagshöjd och med någorlunda fri sikt bakåt, befinner jag mig som feminist i den lustiga situationen att vara ogillad från två håll. Feminismkritiker talar om ”feminismen”, alternativt ”statsfeminismen”, som en monolitisk homogen struktur, men för mig är det omöjligt att se det så förenklat. Jag har varit med så länge, sett så mycket, läst så mycket, att det jag blickar ut över ter sig som ett väldigt lapptäcke eller en skog med många olika sorters träd, för många för att räkna. Jag känner människor som skulle bli glada om jag slutade beteckna mig som feminist. De har sina randiga skäl till detta och de skälen kan jag inte annat än respektera, därför att jag respekterar personerna som har dem. Men de lider av ett monoseende som gör att de inte ser rutorna i lapptäcket utan bara uppfattar en helhet som de inte kan annat än dissa. Det är omöjligt för mig att kritisera dessa uppfattningar, men de förtjänar eftertanke.

Idag fortsätter jag hålla fast vid feminismen därför att den behövs, men varje rörelse, varje ideologi, måste kunna förändras i takt med att världen förändras. I HBT-communityt finns på många håll en stor ovilja att ta fram vissa företeelser i det förflutna, titta på dem noggrant, och när så behövs ta avstånd. Tongivande strömningar i detta community har varit vad man kan kalla homochauvinistiska eller homosexistiska i det att man ansett bisexuella och omnisexuella som en sämre sort. Och än idag finns ett överväldigande motstånd mot att ta avstånd från pedofiler, som har trivts och fortfarande trivs gott under det queera paraplyet där de tillåts åka snålskjuts på det som förr kallades ”homosexuell frigörelsekamp”. Det här har gett näring åt det vidriga HBT-hat som finns och ökar bland dagens högerextrema grupperingar. Om ”vi” inte gör upp med det propedofila förflutna och den missriktade laissez-fairementalitet som finns även idag så kommer en stor del av de faktiska framsteg som gjorts i ”frigörelsekampen” att hamna i risk.

Men det var feminismer jag skulle skriva om. Så här kan ett typiskt yttrande från en manlig antifeminist se ut: ”Ni feminister förtrycker oss män när ni gör era idéer om könsmaktsordningen och patriarkatet till statsbärande ideologi.” I denna mening finns det minst fem grova kategoriseringar som måste differentieras för att man ska ha en chans att ens börja en diskussion. 1: Feminister är inte en enda kropp. 2: Alla män anser sig inte förtryckta av ”statsfeminismen”. 3: Det finns inte en utan många könsmaktsordningar. 4: Patriarkatet ser olika ut i olika delar av världen och i olika skikt av respektive samhällen och kulturer. 5: Det finns andra faktorer som har större styrande inverkan på svensk inrikespolitik där den viktigaste i mina ögon är den multinationella kapitalismen.

Jag brukar säga att på internetfora där man kan diskutera och debattera anonymt kan man få ta del av ofriserade sanningar. Men detta ska inte tas för en generell sanning, därför att under anonymitetens varma filt kan åsikter överförstärkas och överdrivas. Antifeministiska åsikter kan låta helt snarlika rent kvinnohat men man kan ändå inte likställa dem båda utan det är nödvändigt att se sammanhanget och, om möjligt, de bakomliggande drivkrafterna hos de som uttrycker dem. Ett yttrande som det här är klart och tydligt och kan knappast läsas som annat än en ren hatyttring: ”Klart som fan kvinnor skulle få ett helvete om alla lagar försvann, dom är ju den mest hatade gruppen i samhället.” Ändå skrevs det i en diskussion om dagens svenska feminism på ett forum för diskussioner kring feminism och jämställdhet. Det är dock inte enbart kvinnor som skulle få ett helvete i ett samhälle utan lagar, det skulle bli outhärdligt för alla inom någon timme.

I tider av omvälvningar och svårigheter har människor ett stort behov att hitta förklaringar och, om möjligt, konkreta personer att rikta sitt missnöje och sin frustration emot, syndabockar helt enkelt. Det är en sådan tid i hela västvärlden nu. För att klichétala är klyftorna i samhället större nu än någon gång under min livstid, och jag har ändå levt mer än ett halvt sekel. Jag har upplevt 60-talets ”sexuella frigörelse”, Vietnamkriget, kärnkraftens tillkomst, Grupp 8, avskaffandet av apartheid i Sydafrika och östblockets sönderfall, dotcombubblan, AIDS-pandemins början och mycket mer, och jag har fått vara med om både en tid när kommunikationer var analoga och långsamma och hur vi sedan tog jätteklivet in i dataåldern. Men under 00- och 10-talen har jag upplevt en ökande alienering och skiktning mellan människor, grupper och folk. Det är en tid av förfrämligande, inte bara mellan samhällsklasser utan mellan människor av olika etniciteter och till och med mellan könen.

Jag ska inte gå in på realpolitik utan vill fortsätta på antifeminismspåret. Det blir väldigt uppenbart när man läser och diskuterar på olika fora där man kan vara anonym, att de mest uttalade feministhatarna har en fix och färdig bild av vad feminism är och hur feminister är, som nog säkert kan stämma in på några personer genom historien men som har lite att göra med hur den stora majoriteten är. Det är intressant att så många manliga anonyma debattörer säger sig veta exakt hurdana ”feminister är”: överviktiga, håriga, manshatande, och antingen lesbiska eller med manliga partners av afrikansk härkomst. Men när man ber om lite mer information, exempelvis om hur många sådana de har träffat på i verkliga livet, så framkommer det att de har fått de här ”uppgifterna” av andra, oftast på nätet.

Det är alltså vidskepelse de hemfaller åt trots att de menar att sådant ligger mera för kvinnor och att mäns tänkande är rationellt, logiskt och vetenskapligt grundat. I verkligheten, utanför fördomarnas skrockfulla mardrömsvärld, ser feminister ut precis hur som helst och de kan vara av vilket kön som helst. De män som målar upp skräckbilder av kastrerande harpyor i batikkläder med bag-in-boxen i näven har i själva verket mött hundratals feminister, de kanske rent av arbetar med sådana eller är söner till sådana, men de vet inte om det och lär inte få veta det heller därför att deras attityd inte inbjuder till öppenhet och dialog. Överhuvudtaget är dialog underskattat och underförekommande i många sammanhang idag. Dialogens kraft är stor och skrämmande därför att den kan rubba ens cirklar i och med att man inte bara ger utan också får fakta, tankar, berättelser.

Med internet, som vi nästan ständigt har tillgång till genom datorer, mobiltelefoner och surfplattor, har hela vårt sätt att kommunicera, skaffa kunskaper och samla in fakta revolutionerats. Men möjligen försvårar det möjligheterna till fruktbar och givande/tagande dialog. Det är lättare, kanske för lätt i vissa fall, att stänga sinnet för det man inte har lust eller mod att ta in. Min användare på ett forum fick en gång en komplimang (i ett privat meddelande) av en ganska uttalad antifeminist, som skrev att han gillade mig fastän jag var en tokfeminist därför att jag hade förmåga att se saker från flera håll. Jag tyckte det var både roligt och sorgligt. Ska vi se på det ur ett långtidsperspektiv har jag aldrig kunnat förlika mig med de strömningar under 80- och 90-talen som förespråkade separatism utan har haft rötterna kvar i den samarbetsinriktade rörelse som fanns i min ungdom, alltså samarbete mellan kvinnor och män för ömsesidig frigörelse.

Det som jag kallar för könsmaktsordningarna innebär förtryck i olika former och olika grader mot män respektive kvinnor. Tyvärr är det många antifeminister som vägrar ens överväga möjligheten av att det som plågar dem och får dem att känna vantrivsel, vrede och bitterhet i den kultur vi lever i skulle kunna förklaras och åskådliggöras genom en genusdiskurs. Men för mig ser det oförnekligen ut som om det till stor del är traditionella mansroller, och i förlängningen också kvinnoroller, som är det som skaver och gör att män ligger högst i självmordsstatistiken, klarar separationer sämre än kvinnor, begår i princip alla våldtäkter, och oftare utövar våld mot varandra och mot kvinnor än vad kvinnor utövar mot dem. Jag har flera gånger fått frågan om jag som (övervägande) lesbisk skulle vilja vara man. Nej, absolut inte, har jag svarat. Jag avundas dem på intet vis. Men en värld utan män vore  fasansfull.

Det ligger en signifikans i att synbarligen bagatellartade saker ges en enorm och skickelsediger föreställd innebörd i de aktuella debatter som pågått de senaste åren och pågår just nu. De ställs upp som stoppklossar och hindrar all meningsfull diskussion. Det visar sig gång efter annan, både från radikalfeministiskt och radikalantifeministiskt håll, att fakta inte alltid är önskvärda. Eller som den feministiska forskaren Eva Lundgren svarade när hon i en intervju i SvD fick frågan: ”Som forskare måste du väl ändå utgå från fakta?” ” I känsliga ämnen kommer vi inte långt med fakta.” Fakta kan kullkasta ens världsbild och det kan verkligen vara en skrämmande upplevelse. Men för att världen ska bli bättre för människor av alla kön att leva i krävs dialog och förutsättningslöst lyssnande.

Fortsättning följer.

Sparat och gömt

Nu är jag hemma, medan jag var inne på apoteket hann det bli mörkt. Av flera anledningar funderade jag medan jag gick hemvägen genom skogen på mig och min olycka. Människor som lär känna mig idag, även irl, har svårt att tro att jag fick en allvarlig skallskada i december 1999 med multipla hjärnskador och dessutom en whiplash. De som kände mig även innan märker det på att jag är lite lugnare. Det är mest jag själv som tänker på det, men för mig räknas livet före och efter, allting förändrades och allra mest jag själv. Till det bättre, ser jag nu.

Det har varit en hellvettes kamp där jag inte kunde ta en dag i taget utan fick klara en minut för att sen säga ok, nu tar vi en minut till, hela tiden medan jag tackade Gud för hjälpen att härda ut. Och mitt i allt detta så lärde jag mig att när det är totalt värst, då skrattar jag och gråter samtidigt. Utan religionen hade jag nog inte fixat detta, och jag önskar ingen annan att gå igenom samma sak, men jag fick det och har klarat det och det har gjort mig till en bättre människa därför att jag valde att hantera det så. Under tiden som jag härdade ut så blev det faktiskt bättre, idag vet man att även hjärnan i hög grad kan läkas. Klart är att jag teoretiskt sett gärna hade sluppit detta, men det ger också i summeringen en tacksamhet att jag inte omkom, och en orädsla för det mesta.

Det här är utomordentligt svåra saker, psykologiskt, etiskt, teologiskt, och ingen får tro att jag är positiv till lidande. Det finns mycket här att diskutera när det gäller kristendomens historia och glorifierande av plågor. Jag talar bara om en enda individ, mig själv, och denna individ (om man tror på själavandring) är ny här på jorden och har allt att lära. Min uppväxt var inte heller lätt utan full av olika slags käftsmällar, men jag föddes med ett genuint bra självförtroende och det var tur, därför har jag idag en betongkäke som jag sticker fram vid behov för att skydda mitt känsliga hjärta.

Och idag ser jag att jag har en persona, en av många, som heter Oskadliggöraren. När jag ser nån annan i fara för olika slags angrepp ställer jag mig i vägen. Jag gör angriparen till åtlöje genom att hålla med men ta det på mig personligen. Det går snett för angriparen därför att det var inte skratt som var avsikten, utan gråt. Och den som det var menat för märker ibland inte ens att det händer. Så ska det vara. Jag vill skydda alla som är sårbara, alla som jag förmår att skydda. Samtidigt kanske jag hindrar angripare från att begå destruktiva gärningar. Uteffekten blir att mängden lidande i världen minskar, mikroskopiskt, men lika fullt reellt.

Bortom genus 1

Jag har ett bra skrivflyt just nu och ska börja formulera vad jag tänkt på och läst om mycket av de senaste åren. Om manligt, kvinnligt och annat. Jag orkar inte hålla på och sätta enkla och dubbla citattecken på allt som jag är fundersam över och vill beteckna som mindre självklart, det får man förutsätta själv. Ämnet eller ämnena rymmer humor, vrede och sorg. Jag fick en ingång idag när jag stod med armarna i diskbaljan och sjöng, vad sjöng jag? Egyptian Reggae av Nina Hagen! Det är så ironiskt att den låten gick på repeat på Kvinnohuset i Stockholm (der schwarze Mann, die schwarze Frau, aha oho!”) samtidigt som hårda ideologistrider pågick inom den svenska löst hopfångade kvinnorörelsen om vad som konstituerade kvinnor och män. De här oenigheterna skulle så småningom leda till att Kvinnohuset lades ner.

Det finns de som har väntat på att jag ska börja skriva om det här, av olika skäl, och jag hoppas få kommentarer för det är oerhört intressanta och nödvändiga saker att diskutera,  men det måste ske på ett lugnt och sansat sätt. Jag har gett upp försöken att diskutera på Flashback och andra fora av egentligen samma skäl som dagstidningarna nu börjar förmoderera sina digitala kommentarsfält. Man kan få intrycket av att Sverige har invaderats av grobianer men hatet är inte så allmänt som det ser ut, de flesta människor är lugna och sansade och de som skriker är få men de hörs över dem som talar lugnt.

Så vad är en man, vad är en kvinna? Finns det flera alternativ än två? Vad är jag? Den allra största gemensamma nämnaren för alla de tankar och teorier jag har kring detta är hur stolligt det blir när vi ska tvinga in en diversifierad mänsklighet i alltför trånga begreppsvärldar. Den moderna neurologiska, biologiska, fysiologiska, etc. forskningen visar att inget är vad vi har trott. Det finns, som i Hoola-sången, mera som förenar än som skiljer oss åt, människor emellan, däggdjur emellan osv., men skillnaderna går inte alltid där vi tror att de ska gå.

När man talar om känsliga saker snappas egentligen oviktiga trådar lätt upp och blir till stora dammiga nystan som lägger sig i vägen. Det sunda förnuftet talar för lugnt för att alltid höras. Det talas om att ”äktenskapet måste räddas”, när det inte alls är i fara, det håller bara på att förbättras för alla. Det talas om att kvinnor och mäns biologiska olikheter ska negligeras och alla ska behandlas lika och bli genusneutrala metrosexuella hennar. Jag skrattar därför gott när forskare nu börjar upptäcka nya saker om biologi, genus, kön och sexualiteter som verkligen visar att det inte alls är självklart vad en kvinna och en man är.

Men tagga ner! Ingen kommer att tvinga någon att gå emot sitt eget förnuft och sin egen natur! Hur skulle mänskligheten kunna bli lidande skada på grund av att vi får nya kunskaper, förstår mer av varför vi är som vi är och gör som vi gör? Ökad tolerans innebär inte att någon skulle få stryka på någon fot, tvärtom. Om jag lyckas formulera mig så kommer jag att kunna förklara saker som jag hittills stått frågande inför både i mitt eget liv och i samhället jag lever. En stor och märklig sådan sak är hur jag som betraktar mig och känner mig som en kvinna lyckats attrahera mer än två genuint straighta kvinnor, som alltså dras till män, så att jag till och med fått utskällningar för att jag har fel kön. I deras ögon.

Men hur? Varför ens tittar de på mig? En rolig nyckel finns i TV-serien The L Word (som jag aldrig har sett). Flera har berättat för mig att jag är en kopia av en karaktär där som heter Ivan och, om jag fattat det rätt, är en biologisk kvinna men psykologiskt en man. (Fast jag kom till före serien.) Transsexuell? Vet ej. Och vid ett tillfälle säger någon till Ivan: ”If you were a man, you would be the perfect man.” Där ser vi att det inte är så enkelt vad en kvinna och en man är. Huvudgrupperna av transsexuella kallas MtF och FtM. Redan här har vi fyra kön. Sen finns det exempelvis Lady Boys med och utan penis, med och utan kvinnliga bröst. Idag vet forskarna att det finns större likheter både i hjärnans strukturer och användande och beträffande hormonuppsättningen mellan straighta män och renodlat homosexuella kvinnor än det finns mellan flator och straighta kvinnor. Och tvärtom.

Jag är inte transsexuell. Jag är bara ett exempel på hur fel det kan bli när begrepp är för snäva. Vad de här kvinnorna genom ett missöde av naturen eller vad man nu tror på har fått tag på, det är något de ser som en kvinna med en mans egenskaper. Men vad de sökte var egentligen en man med egenskaper som mina. Det är helt fascinerande när man tänker på det så här. Jag förstår det äntligen! Både deras frustration och min. Det gick inte att göra något åt de här situationerna, det blev relationer, fantastiska men stormiga, och de kunde inte bli bestående. Om jag hade genomgått en könsförändring, med de hormonella och kirurgiska förändringar det innebär, då hade jag sedan faktiskt haft rätt psyke men fel kropp.

Under mina 35 eller fler år som ute ur garderoben har jag träffat, umgåtts och haft relationer med människor av alla slag. De flesta och de längsta av relationerna har varit med andra som definierar sig som kvinnor. Men idag tycker jag det är bekvämt och ej hindrande att identifiera och definiera mig som queer. Jag hade förmånen att vara barn under 60-talet och 70-talet när unisex blev ett begrepp och jag tilläts välja vilka kläder jag ville ha. Det berodde på vad jag skulle göra. För att leka passade jeans och t-shirt bäst, för fest eller kalas eller sagostund på biblioteket ville jag ha klänning och lackskor och kalasbyxor. När jag blev vuxen och steg ut i Stockholms gayvärld i början av 80-talet lekte jag gärna med drag och var en drag king innan jag visste vad det var. Ju mer av allt jag får vara, desto friare blir jag. Det är ändå hela tiden jag.

Så slutar jag den första omgången av denna sammanfattning. Nästa kommer att handla mera i detalj om konflikterna inom kvinnorörelsen över transsexualitet.

Och detta: Om du kritiserar vad du kallar för den politiska korrekthetens intolerans, då betyder det att du vill tysta de som har vad du kallar politiskt korrekta åsikter. Så får du självklart tycka, men var bara medveten om det.

Överlevare forever

Uppdatering: Nu har namnen stått ute, nu lägger jag dem till ro. Jag tillägnar den här texten med stor tillgivenhet och beundran till min Mentor, Du vet vem Du är.

Som ”alla” vet har jag skrivit två böcker om min barndom och uppväxt fram till jag var trettio år gammal ungefär. Det var meningen att det skulle bli en trilogi, men man lever så länge man lever, jag har skrivit och makulerat trean och än finns det tid att skriva del 3.2 och jag är nu i gång med den. Men ingen behöver vara rädd för, eller hoppas på, några vidriga / piffiga avslöjanden, detta kommer inte att bli en bok om levande och döda människor. Det jag vill skildra är min egen inre resa, den andliga resan och den psykologiska.

Redan innan den första självbiografin låg ute i bokhandlarna hade min mor psykologen och en kollega till henne satt igång en ryktesspridning som pågår än idag. Förtalet går ut på att jag inte alls hade någon olycklig barndom, jag blev inte alls vanvårdad eller undernärd, inte heller blev jag utsatt för fysisk och psykisk misshandel och andra former av övergrepp. Allting är preskriberat för längesedan, vid en rättsprocess skulle jag intet annat ha att uppvisa än MRT-bilder, brev med berättelser från människor som kände oss då, och läkarjournaler.

Vi kan börja ganska från början och ta det väldigt kort och konkret. Jag kom till genom slarv och skulle ha aborterats, men sedan valde föräldrarna (som var övertygade behavorister) att behålla mig som ett studieobjekt. Behaviorismen  var oerhört het i slutet av 50- och början av 60-talet. Jag överlevde den. Men läraren i en av mina obskliniker sade att det aldrig skull bli nåt av mig, och när man får höra såna saker kan man antingen ge upp eller ge igen. Jag valde det senaste alternativet, men när man sett (och känt) så mycket våld att man blivit pacifist, då får man hitta andra strategier för sin revansch. Jourhemmen och fosterhemmen tänker jag inte säga så mycket om, jag hade väl mest en känsla av att vara ett hjon som gav ett ekonomiskt tillskott. Deras namn är oväsentliga.

Efter rymningen till Christiania, våldtäkten, missfallet och det extremt seriösa självmordsförsöket, fick jag på Barnpsyk välja mellan att placeras på Gullberna mentalsjukhus och Familjevårdshemmet Lundby på Öland, drivet av Björn och Marianne V*kström och med anställd personal som kom och gick. Det var inte svårt att välja, tyckte jag då, men jag valde tokfel. (Varför jag inte hade fått vara på Barnpsyk vet jag inte, det ville jag, jag kände mig verkligen inte som en vuxen.) På Lundby var jag i två år, åtminstone trodde jag det, men när jag beställde ett placeringsintyg från Karlskrona Landstingsförvaltning stod där att jag varit intagen 1978-81. Det stämmer inte, det sista året bodde jag inte där utan gick på folkhögskola.

Men föreståndarna visste hur man fick pengar av myndigheter. Socialstyrelsens stora utredning kom inte fram till annat än att det fanns fog för viss kritik men på det hela taget var det ett bra ställe. Myndighetspersonerna som kom en gång i månaden fick aldrig träffa de intagna utan att någon ur personalen var med. Jag hade ett stort klipparkiv som jag sparat i alla år, nu har jag lämnat det vidare till en person som jag vet kommer att ha nytta av det. Det kommer överhuvudtaget att bli mycket intressant att se om några som ’behandlades’ under ”familjevårdshemsformen” kommer att göra anspråk på skadeståndet. Det har ju varit fråga om psykisk och fysisk misshandel och även sexuella övergrepp mot de intagna barnen / ungdomarna.

Vidare i texten och tillbaka till mig. Nu var det dags att ge mig ut i världen. Jag hade knappt träffat mina släktingar sen jag var barn, det var nämligen så att det behavoristiska experimentet gjorde att jag inte gick att ha i möblerade rum, och till slut sa släktingarna ifrån att vi inte fick komma dit. Så man kan inte säga att jag kände mina släktingar särskilt väl. Men den ryktesspridning som satte igång, exempelvis att min faster S*ra började sprida helt absurda saker om mig, att jag exempelvis skulle vara heroinist och prostituerad, hade kanske inte behövt bli fullt så omfattande om de hade träffat mig överhuvudtaget. Det var en positiv tid i mitt liv (trots att jag led svårt av ångest), jag hade en flickvän, höll på med musik, hade fysiskt tunga jobb, hade ett stort socialt liv och var ute och dansade flera kvällar i veckan, löptränade och simmade, och skrev på det som skulle bli Hotell Pygmé.

Jag ska göra ett hopp i tiden, jag bodde ju i Finland 1984-89, det hände inte så mycket under de åren annat än att jag ägnade mig åt alkoholmissbruk på heltid. När den diktsamlingen kom ut blev det ganska mycket rabalder, och det smärtade mig att jag på grund av min depression och mitt alkoholmissbruk inte kunde ta del av det beröm som tillkom det verk jag skapat. Men det lyckades mig att skriva en bok under de åren, det är Bältdjuret. När jag gjorde mig nykter (på egen hand) och flyttade tillbaka till Sverige, skrev jag diktsamlingen Ankmors sagor. Det som den trots sin titel delvis handlar om är min fars död. Han avled 1988, han verkade ha fått styr på sitt liv, men hans hjärta hade tagit så mycket stryk att läkarna sa att om du dricker alkohol igen är det kört med dig. Och så blev det. Frid över hans minne.

Sommaren 1990 inledde jag relationen med K*rin Lindeqvist, föreståndaren för Kvinnobokhandeln Medusa på Wollmar Yxkullsgatan i Stockholm. Det blev snart tal om, och jag kände en plikt, stress och press, att jag borde skriva en bok om min barndom. Inte bara en utan en trilogi. Då hade jag redan en stabil kontakt med Wahlström & Widstrands förlag. K*rin Lindeqvist och jag bestämde träff med min redaktör C*milla Nagler, jag lade fram min bokidé, den väckte stor entusiasm och vi gick därifrån med ett kontrakt. Det skulle bli en tidig höstbok. Jag var inte stressad för att inte hinna få boken klar, den var ju nästan klar i mitt huvud. Men jag förstod att människor skulle ty sig till mig, för att jag var en av de få Synliga. Jag var inte Först, det var Åsa Br*tasdotter i början av 80-talet. En annan Synlig, med ett annat stigma att visa upp, var S*ghsten Herrgård, som gick ut med sin AIDS-diagnos 1987 .

Det finns en svensk journalist, då på Veckorevyn, som gjorde en bunt mycket högkvalitativa intervjuer med med mig. Hon heter Margareta Hall. Med tanke på att såna saker som alternativa sexuella läggningar och barn som missbrukar verkligen inte talades högt om var Margareta Hall en föregångare, och i Veckorevyn dessutom. Annars får man ju säga att den tidskriften inte alltid varit känd för djuplodande reportage. Jag vet att detta är fördomsfullt och snorkigt skrivet av mig, men på annat sätt kan jag inte skriva om publikationer som skriver om bantningskurer och sprider farliga kroppsideal.  Men jag minns att jag ofta fick läsarbrev efter Margareta Halls seriösa intervjuer i VR.

Under den här mycket intensiva tiden 1992-94, då mina båda självbiografier kom ut och ”alla” tidningar och TV-kanaler ville göra intervjuer, så fungerade mitt förlag som en buffert. Jag fick vara mycket ifred, annars hade jag nog inte orkat. I mitt privatliv rådde kaos. Men jag myser lite när jag tänker på den berömda talkshowjournalisten som min redaktör inte ansåg var tillräckligt seriös, men denna ville inte ta ett nej för ett nej och tjatade och tjatade tills hon fick ett riktigt gråtutbrott.

Jag slutade faktiskt skriva sedan. Trilogins andra del hade slutat när jag var omkring 30. Mitt förlag såg deckarvågen komma och ville att jag skulle skriva en sådan, och jag var skeptisk till idén men gick in för det så gott jag förmådde, och intrigen tycker jag fortfarande var bra, men nu har någon annan skrivit den boken och det är lika bra. När jag mödosamt och uttråkat hade skrivit halva boken visade jag den för en litteraturvetare och hen sa: ”Jadu, det här är faktiskt det sämsta du nånsin har skrivit.” ”Hurra!” utbrast jag, makulerade manuset och trippelraderade datafilerna.

När det gäller den första självbiografin, ”Där ingenting kan ses” så är det mitt namn som står på omslaget. Men det var inte bara jag som skrev den boken. Min dåvarande partner var mycket engagerad i varje detalj i skrivprocessen, självfallet när hon förekom i handlingen, men även när det handlade om hur ”skadad och störd” jag hade blivit av min uppväxt. Jag gillar verkligen inte att sätta omdömen om folk men här var det bara för, för uppenbart att den här personen behövde att jag var knäppare än hon. Jag har inte den här skräcken för att vara knäpp, det har jag ju varit i hela mitt liv, men om man är rädd för sig själv, för sitt eget psykiska landskap, det föreställer jag mig som ett mycket stort lidande. Det som står i boken om mig, det som står om mina upplevelser, min uppväxt, allt detta står jag för. Men nuet i boken, relationen med denna kvinna, den kunde jag inte, fick inte lov till, att skildra som den verkligen var. Det var en relation till namnet bara.

Jag citerar en bit från ett slags efterord till självbiografierna, mer än 10 år efteråt: Att omvärdera sig själv :

 ”Andra människor är speglar. För den skull kan jag inte lita på att den bild jag ser i dem inte är förvrängd. Först när bilden återsänts till mig och jag har tolkat den kan jag säga något om dess giltighet. Och för varje gång jag gör detta, för varje ny människa jag ser mig reflekterad i, blir min blick allt säkrare och min självbild alltmer stabil. Vid den tid självbiografierna skrevs uppfattade jag det som att jag hade en delpersonlighet, en känslomässig skada, en förvridenhet, och jag kallade den för Mengele. Denna uppfattning kom utifrån, från en person jag då levde med. Hon talade om för mig att jag vid gräl och konflikter, överhuvudtaget när jag kände mig pressad, genomgick en i hennes ögon skrämmande personlighetsförändring.

Idag ser jag det inte på samma sätt som då. Det känns viktigt att framhålla att andra människors bedömningar, diagnoser om man så vill, av en själv kan behöva omvärderas och till och med förkastas om tiden och lärdomarna ger något annat vid handen. Naturligtvis har jag inga sidopersonligheter, det vet jag idag. Jag reagerar adekvat när jag blir mer pressad och skrämd än jag orkar med, nämligen med avstängning. Överhuvudtaget är jag mycket mindre skadad känslomässigt än vad jag trodde när jag skrev mina bägge självbiografier. Många års umgänge med andra människor och med mig själv har lärt mig det.”

Det som jag kallar förtalskampanjen går helt enkelt ut på att jag inte alls var med om de saker framförallt min första självbiografi handlar om, men även den andra, att jag har hittat på alltihop, att det inte har hänt. Som jag sa i början så kan jag inget bevisa, det finns bara indicier som vittnesmål, läkarjournaler och röntgenbilder, och det hela är lika fåfängt som befängt att ens tänka tanken efter mer än 40 år. Att det förekom hatprat i min egen släkt, jomen det har det alltid gjort. Fastern S*ra Granberg ville ”stämma förlaget” och de blev ju förtjusta vid tanken på en sjaskig process. Men hon ringde också till Försäkringskassan och sa att jag jobbade fastän jag lyfte förtidspension, bara för att jag hade svarat i telefonen när föreståndaren var på toa eller nåt.

Den släkt jag tillhörde blev jag utestängd från på grund av boken, men det var inte så de tänkte till att börja med. S*ra Granberg och min moster *strid Ljungberg hade pratat ihop sig och kommit fram till att jag behövdes tas om hand, och Sara ringde mig och sa: ”Ja vi har pratat och vi är överens om att vi inte får svika det här barnet.” Vilket barn, undrade jag, och frågade var de hade funnits när jag på riktigt var ett barn och hade behövt deras hjälp. Efter det blev jag förbjuden att någonsin kontakta någon av släktingarna. Det har inte varit svårt att låta bli. Däremot har vissa varit tvungna att bita i det sura äpplet och kontakta mig när min namnteckning behövdes på nåt papper.

Men deckare kunde jag inte skriva, att skriva självbiografi är svårt och under hela 90-talet sjönk jag djupare och djupare ner i mitt livs längsta depression (12 år varade den.) Poesi kan jag i alla fall någorlunda även om jag inte är nån lysande skald. Jag gick in i ”The Golden Bough” där jag fann motsvarigheter till mitt eget nu, och skrev min fjärde diktsamling ”På den fjärde dagen”. Den är min sämsta, jag var helt enkelt för deprimerad när jag skrev den. Kritiken var OK ändå, men A*se Berg skrev en recension i Göteborgsposten som chockade mig så djupt att jag seriöst övervägde sj*lvm*rd. Hon skulle recensera en diktsamling av mig, men den berördes bara summariskt, i stället tog hon tillfället i akt att påpeka att hon starkt misstänkte att min barndomsberättelse var ”fejk”.

Varför blev jag så chockad? Jag visste ju att mina släktingar hävdade att jag ljög. Det var nog det att jag inte hade väntat mig att en kritiker skulle gå till personangrepp. Det här tog mig så djupt att jag fick nån form av skrivfobi. Jag kunde inte sitta vid ett tangentbord, inte hålla en penna, inte ens skriva en inköpslista. Det har gått över nu men det tog sin tid. Men om det idag skulle hända att jag upptäckte mig befinnandes i samma rum som A*se Berg skulle jag gå därifrån.

En god vän och jag satt och pratade om varför ”min bok” (jag har ju skrivit flera men det är DIKS som alla känner till) väckt sånt agg att till och med en person som M*x Scharnberg ansett den värd att ”analysera”. Det skulle inte förvåna mig om YadaYada kört den genom sitt ”analysverktyg A*KAN”. Min vän hade en förklaring till det som var så enkel att jag aldrig skulle kunnat komma på den själv: min bok kom tio år för tidigt. Idag finns det en uppsjö av självbiografiska böcker, som berättar mycket mer personliga saker, och som inte fingerar person- och ortsnamn. Jag var bara så tidig, och någon måste ju vara det.

En annan mycket obehaglig sak fick jag kännedom om av en vänlig kritiker som tog sig tid att svara på mina frågor, nån gång i slutet av 2007. Det verkade ju uppenbarligen att alla i det litterära Sverige kände till det här, alla utom jag. Och nu återkommer jag till Familjevårdshemmet Lundby. När jag var där var föreståndarna ett gift par, Marianne och Bj*rn Vikström. Det förekom mycket kontakter mellan de olika vårdinstitutionerna av detta slag, och föreståndaren för ett annat familjevårdshem, Anders G*renberg, var ofta och hälsade på på Lundby. Sedan lämnade jag Lundby och började musiklinjen på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö, och långt senare hörde jag att Marianne och Björn V*kström hade skilt sig och att Anders och Marianne nu var ett par.

Nu fick jag av den vänlige litteraturkritikern och författaren veta nåt så vidrigt att jag var tvungen att logga ut en stund för att hämta mig. Det hade tydligen riktats sexualbrottsanklagelser mot Anders G*renberg av två tonårsflickor, jag vet inget om detaljerna, det hade gått till rättegång och han blev frikänd, tack och lov. För mig är det helt omöjligt att föreställa mig den mannen begå såna handlingar. Men det för mig värsta i denna vidriga härva var att de båda unga kvinnorna påstod att jag (JAG!) hade coachat dem till att komma med falska anklagelser. Jag vet inte vad de heter, var de bor, men nog vore det intressant att knacka på och fråga om de inte har något som tillhör mig, nämligen varsin ursäkt.

Inte alltid har jag blivit trodd när jag berättat om allt det här. En författare som förr var min vän på Facebook avfärdade det helt, ”Det finns inget förtal,” sa hen, ”det är bara du som inte jobbar hårt nog för att hitta en förläggare.” Jag hade då utan resultat jobbat för att hitta en förläggare sen 2004, alltså i åtta år. Jag tipsade personen att kontakta kritikern som berättade alltsammans för mig, även vad en pedofil i Svenska Akademien hade sagt på nån fest, och hur Mats Gellerfelt tagit mig i försvar. Jag hoppas jag får träffa denne man och tacka honom.

Det skulle faktiskt ha blivit en tredje självbiografi, jag skrev den också, men det gick aldrig att bli klar över hur min redaktör C*milla Nagler på Wahlström & Widstrand ville ha den. ”Ta in mera känslor!” var allt hon sa. Men att ta in ännu mer känslor i denna våldsamt självutlämnande text hade varit livsfarligt, det var redan alldeles för mycket, för personligt, för privat. Det slutade med att jag bröt samarbetet med W&W och förstörde manuset.

Hur har mitt före detta förlag hanterat den här smutskastningen av mig? Det var ju ändå de som gav ut boken (och tjänade några miljoner). Jag har inte hört ett ord. Hur har mitt ex K*rin Lindeqvist bemött de här ryktena? Har hon tagit mig i försvar? Hon var med när boken skrevs, hade stort inflytande på dess utformning (även om barndomshistorien inte skulle vara annorlunda utan henne), och alla inkomster jag fick från mitt skrivande under de 13 år vi till namnet var ett par hamnade i hennes fickor. Men att ställa sig på min sida och försvara mig mot lögnspridningen, det gjorde hon inte såvitt jag vet.

Jag har aldrig sett mig som en Överlevare. Jag vet att jag har tagit så mycket ansvar som jag orkat med när jag nu har släppt ut den här boken i världen. Jag har svarat på så många brev jag kunnat, till och med haft medmänniskotelefonsamtal mitt i natten. Men idag, när man inte ostraffat kan hetsa mot alla möjliga folkgrupper, så borde människor som överlevt psykisk och fysisk misshandel och / eller sexuella övergrepp också omfattas av lagen om hets mot folkgrupp. Detta är en folkgrupp som det hetsas mot, den är ytterst liten, och den är nästan helt röstlös. Jag är stark, både fysiskt, psykiskt och resursmässigt, men jag är också en Överlevare. Från och med idag kommer jag att betrakta den ytterst lilla Anna-Karin, oftast kallad Skitungen, som en hjälte för att hon överlevde och blev den jag är idag.

Himmel, helvete eller något annat (drömskildring ur arkivet, 2007)

För ett antal månader sedan hade jag en dröm som jag har tänkt mycket på. Att tolka drömmar har för mig alltid varit ett viktigt sätt att lära mig saker om mig själv. Ofta är det som om jag i drömmen undervisar mig själv, ger lösningar och förklaringar som jag aldrig skulle komma på i vaket tillstånd. Men just denna dröm blir jag inte klok på, jag vet att den är viktig men den har för många bottnar.

Jag drömde att jag gick på en grusväg på landet, det var sommar och soligt väder. Vägen gick förbi trädgårdar, gamla hus, hagar. Jag närmade mig ett rött hus i en trädgård med gamla äppelträd. Under ett av träden låg något stort och mörkt, och när jag kommit lite närmare såg jag att det var min hädangångna, högt älskade hund, men hon levde. Och jag tänkte: ”Har jag dött och kommit till himlen? Då ser himlen ut precis som jag alltid hoppats att den skulle.”

Hunden kände igen mig och satte av emot mig, och återseendet blev kärt och känslofyllt. Då kom en person från mitt förflutna ut ur huset och kom fram till oss. Min glädje försvann. Jag blev förd på husesyn, och sist förevisades jag utedasset. På väggen satt ett fotografi av mig, en porträttbild. Personen sa: ”Ja, jag tyckte det skulle pryda sin plats här.” Och jag tänkte: ”Har jag dött och kommit till helvetet? I så fall ser det ut precis som jag alltid fruktat att det skulle.”

Sedan gick personen runt mig och började rota i min ryggsäck. ”Vad fan gör du?” frågade jag. Och hon svarade: ”Jag ska se om du har något som jag vill ha.”

Facebook och jag

Den 9 juli 2011 satte jag upp min sida på Facebook. De som varit mina vänner sedan dess, och även innan dess, vet att jag relativt tidigt blev medveten om att jag kanske inte stannar där permanent. Facebook har gett mig enormt mycket. Inte allt av det jag i förväg hoppades det skulle bli, men andra underbara saker jag inte kunnat föreställa mig. Äkta vänskap, fantastiska möten som säkert aldrig ägt rum annars.  En plats där jag kunde knyta kontakter med och nätverka med andra författare har det dock inte riktigt blivit, och det beror med all säkerhet på att jag är alldeles för udda, egensinnig och ensamvargig. För att kunna stå för något måste jag göra det på mitt eget sätt.

Mina funderingar fortsätter och börjar nu ta konkret form. I princip har jag fattat beslutet att lämna Facebook den sista juli, och den kommande månaden ska jag ägna åt att bli helt säker på att jag gör rätt. (Visst kan jag fatta blixtsnabba beslut, men då ska det vara fråga om nödsituationer  eller på annat sätt brådskande, och det är inte alls fråga om detta nu.) Det ger mig gott om tid att knyta ihop alla trådar, runda av och styra upp. För jag kommer inte att avaktivera kontot utan radera det permanent. Ingen vet något om framtiden och kanske kommer jag tillbaka någon gång, men jag hoppas att den dagen om den eventuellt kommer, inte ligger månader utan år in i framtiden.

Vänskapsbanden från förr fortsätter precis som innan jag kom till Facebook: irl, via mail, pappersbrev, mobil och skype. De nya vänner jag fått där som vill fortsätta vara mina vänner även när jag inte är kvar just där är mer än välkomna att fortsätta vara en del av mitt gäng, och då ordnar vi allt det praktiska, kontaktuppgifter osv., via pm.

Facebook har vid sidan av allt det negativa (som kräver ett eget inlägg) många fördelar, det förnekar jag inte alls. Men just för mig har det för stora nackdelar, det har tyvärr blivit en stötesten. Det tar för mycket tid och energi eftersom jag med min asperger inte kan ha mer än (max) ett tankespår igång i sänder. Ju mer jag skriver och kommunicerar där, desto mindre tid och energi kan jag lägga ner på min blogg, på naturen, på vad som händer i den reella världen (även globalt) och, det viktigaste, på det som är det viktigaste för mig vid sidan av vänskaper irl, min kontakt med Gud, mina studier i mysticism, min andliga resa, bönen och meditationen. Och jag tror att förändringar, resor, väntar mig även i riktiga livet, men det är en helt annan historia.

Dock har tiden på Facebook lärt mig många viktiga saker. En av dem är att även en nomad i tillvaron mår bra av och behöver interagera med andra. Jag är alldeles för social för att bli en äkta, bokstavlig anakoret. Jag kommer att hitta ett annat community eller sammanhang, av vilket slag vet jag ännu inte. Det kan bli allt från Pilgrimsforum, Darkside, Monachos.net, Nordens Viltrehabilitering, ActionAid, Stiftelsen Berget, etc. etc. Jag kanske till och med återvänder till Flashback eller Qruiser, för jag tror på att finnas mitt i eländet (och allt är inte heller elände där) för att om möjligt utgöra en motvikt till bigotteri, intolerans och medmänsklighetsbrist. Så här ser mina tankar ut idag, den 24 juni 2012.

Bild: Pilgrimsfalk (bildkälla: http://public-domaine-image-com)

Ryktesspridning, dementier och att vara obesegrad

Den senaste tiden har det på Facebook förekommit en del obehaglig ryktesspridning kring mig, där det har antytts att jag skulle kunna vara sui/cidal eller rent av självavdagatagen. För mig såg det ut som om personen som satte igång hela det osmakliga ståhejet ville göra sig märkvärdig på min bekostnad och ge ett intryck av att hen stod mig nära, men det visade tvärtom pinsamt tydligt att den här personen inte alls kände mig och knappt ens visste vem jag är. (Och vice versa förstås, men det hade jag aldrig utgett mig för att göra och aldrig heller uppfattat det annat än som en ytlig kontakt.)

Facebook är märkligt på många sätt. Det har fått oss att omdefiniera och devalvera begreppet ”vän”, för många av dem som står på ens vänlista är inte vänner utan bekanta, en del inte ens det. Jag vet faktiskt inte om jag vill vistas i en sådan miljö, visst, så är det överallt kan man invända. Jodå, men här är så många så kallade vänskaper låtsade och spelade. Och om det är så otänkbart för en person att hen kan bli borttagen från någons vänlista att det vore lättare att stå ut med att denne avlidit, då är det något som är lite för skruvat för mig.

De människor som verkligen står mig nära, alltså så nära man kan komma en människa med högfungerande autism, vet att de aldrig behöver oroa sig för att jag skulle lämna livet frivilligt. Det är inte bara ett utan många mirakel att jag lever, och jag är fullständigt övertygad om att jag har haft änglavakt från den stund jag koncipierades. Nu behövs det nog inte en hel Granbergpatrull längre men att de finns betvivlar jag inte alls, och det känns skönt att de får vila lite.

Jag var oplanerad och oönskad, och detta fick jag höra så gott som dagligen under min barndom, liksom vilken besvikelse jag var som var född med vad man då inte visste var en neuropsykiatrisk funktionsstörning. Jag blev misshandlad och vanvårdad nästan till döds, tillbringade många månader på sjukhus som barn, har fått uppleva att bokstavligen skickas som ett kolli mellan jourhem, fosterhem och familjevårdshem med lite kläder och böcker i en pappkartong.

Den utifrån kommande pressen och terrorn skapade i mig en otrolig självdestruktivitet och, som jag skrev någon annanstans, hade jag inte lagt av mitt grava alkoholmissbruk vid 29 hade jag aldrig blivit 30. Men jag hade två saker som talade för mig. Det ena är min enorma livsvilja och optimism, den andra är min religion. När jag blev omvänd till kristendomen vid 20 insåg jag att livet är en gåva som jag fått för att jag ska ha den, och jag har inte rätt att tacka nej till den.

Detta är min livssyn och den är grundad i erfarenhet och övertygelse. Jag respekterar dock andra som ser de här frågorna på sina egna sätt. För ett antal år sedan förlorade jag en mycket kär vän som inte orkade fortsätta leva sitt liv (som verkligen var oerhört svårt) och jag har ingen rätt att fördöma det ställningstagandet. Än idag känner jag ilska, men inte mot vännen utan mot det samhälle som inte gav tillräckligt med stöd och hjälp.

Jag fick för egen del den här livshållningen prövad under åren efter olyckan 1999 då jag bland många mycket otäcka och skrämmande följder fick leva med en konstant huvudvärk som låg kring 8 på den tiogradiga skalan och som många nätter gjorde det omöjligt att ligga ner eftersom trycket i skallen ökade då. Då ställde jag ofta frågan om jag skulle orka ha det så resten av livet utan förbättring. Jag hittade inget svar men fortsatte ha hopp. Och efter drygt fyra år började det långsamt bli bättre, och jag hade klarat det. Då visste jag att jag klarar väldigt mycket med hjälp av min tro, för den ger mig hopp, och det gör att jag orkar.

Allt detta vet de som står mig nära och vet vem jag är. Det går inte att tro att man känner mig om man inte känner min historia. Det finns starka skäl till varför jag i allmänhet, åtminstone offentligt, talar mindre om det som är svårt och väljer att framhålla det som är glädjande, positivt och hoppfullt i mitt liv. Men det är den sanna bilden jag ger. Det blir aldrig så jävligt igen. Det kan bli jävligt på andra sätt, de prövningarna hanterar jag när de kommer. Den frid jag har idag njuter jag av i fulla drag därför att det är nu jag lever.  Nuet är bara det jag igår kallade ‘i morgon’, så fort går det.

Favorit i repris: den här videon gjorde jag för flera år sen till en annan vän, men den är till mig själv också tycker jag nu. Samuel Barbers Adagio för stråkar, min favoritdikt Invictus av W.E. Henley, bilder från Stockholms skärgård. En ometrisk tolkning av texten längst ner.

(Ifrån den natt som täcker mig,
Svart som Avgrunden från pol till pol,
Tackar jag de gudar som kan finnas
För min oförstörbara själ.

I omständigheters hårda grepp
Har jag inte blinkat eller ropat högt.
Under ödets grymma slag
Är mitt huvud blodigt men oböjt.

Bortom denna vredens och tårarnas plats
Avtecknar sig Skuggans fasa,
Och ändå finner årens skräck
Mig orädd och ska alltid finna.

Det kvittar då hur trång porten må vara
Och hur fylld med anklagelser skiftrullen än är
Jag är mitt ödes herre:
Jag har befäl över min själ.)

Get thee to a therapist

En del vänner, en del gäster, kommer alltid att vara hemliga. Jag möter dem inte på någon sida som syns, ändå finns de, ändå möts vi. När jag talar mitt öppna tal finns någonting annat därinnanför, som inte är ord men ändå ett språk. De som ska förstå det, de förstår. Det händer mycket saker i mitt liv just nu, både som går att skriva om och sådant som nästan inte ens går att tänka på. Jag möts av mänsklig godhet som är så stor att den är ofattbar, det händer verkligen helt fantastiska saker.

Men jag märker också hur svårt en del människor har att förstå sig själva. Och därför att de inte begriper varför de agerar som de gör, så gör de i förlängningen, förvirringen, förväxlingen mig också mycket illa. Förr i tiden försökte jag lära mig, försökte förstå andra, inte nu längre. Det räcker att jag vet vem jag är, någon annan kan jag inte hjälpa. De som älskar mig, de älskar mig trots detta. Till de andra säger jag bara: nej nej, något sådant här vill jag inte vara med om, det finns inget att diskutera, gå härifrån. Om inte du förstår dig själv i relationen till dig själv och andra så är inte jag personen som ska lära dig det. Gå till en terapeut, en själs-läkare, en under-visare.

Ett osynligt vägskäl

Nästa år är det 20 år sedan min självbiografiska bok Där ingenting kan ses kom ut och förde med sig stora men inte helt oväntade konsekvenser för mig. De som känner mig känner också till detaljerna, det räcker nu att säga att min biologiska släkt tog avstånd från mig och förbjöd mig att någonsin kontakta dem igen. Mera direkta försök att skada mig som då förekom vill jag inte skriva på deras gemensamma konto utan det handlade om enskild illvilja och hat. Eftersom jag aldrig haft en känsla av att höra till något biologiskt sammanhang och dessutom ser ”blodsband” som en myt har jag inte lidit av att bli avhängd från släktgemenskapen, och jag har inte en enda gång ens övervägt att kontakta någon av dem.

Enstaka gånger har det dock hört av sig släktingar till mig, trots kontaktförbudet, och det har varit ganska fridstörande och faktiskt obehagligt för mig. Det ligger i min natur att vara artig och inte avspisa människor, så där kom jag i dilemma. Det känns naturligt för mig att nu dra min egen linje och stänga den dörren för gott, inte för att jag någonsin tänkt gå genom den men för att jag helt enkelt vill vara ifred. Jag kommer från och med nu att avvisa alla eventuella kontakter från släktingar. Det har gått så många år, vi är främlingar för varandra (om vi inte rentav alltid har varit det), och det bör få fortsätta på detta sätt därför att ingenting finns att bygga på.

Det här är mitt liv idag, jag har skapat det som jag kunnat och gjort det så bra jag förmått. Idag är jag del av en klan där alla har valt varandra, där var och en ingår med sitt eget sammanhang och där vårt gemensamma sammanhang grundar sig på kärlek, respekt och lojalitet. Någonting sådant har jag aldrig sett i min biologiska släkt. Det smärtade inte alls att de inte ville veta av mig, för det har de aldrig velat, jag gick bara vidare på min egen valda väg. Men på samma sätt som de sa nej till mig har jag rätt att säga nej till dem. Nu är den dörren stängd.

Ego me absolvo

Detta år har jag löst ett etiskt dilemma som jag brottats med i åratal och gett mig absolution för hur jag agerat, känt och reagerat i situationer som grundat sig i detta dilemma. Det handlar om vad som är kärlek. Och jag skriver nu inte om nån enskild person utan om ett flertal sådana situationer jag varit i (dock självklart inte alla). Om jag kommer att känna kärlek för en människa, utifrån den bild av personen jag har, och h*n sedan visar sig vara en annan än jag trodde, var det då kärlek jag kände när föremålet för känslan inte existerade såsom jag trodde?

Alla människor iscensätter oss själva, mer eller mindre, för det finns ingen anledning och vore tvärtom dumdristigt att gå genom livet helt odolda och visa upp allt vi är för alla vi möter. Men det som döljs kan vara av olika karaktär. De lättaste att känna förtroende för är de som är mycket sig själva, det betyder inte att de är och framstår som underverk av gullighet. Även en tvärskalle som är sig själv är för mig trygg att interagera med.

Men en fasad av styrka, altruism och perfektion kan dölja stor svaghet och/eller elakhet. Om jag faller i kärlek till en sån människa och sen blir varse att inget var äkta, då faller jag lika snabbt ur kärlek. Det var detta som var dilemmat. Var det kärlek jag kände? Ja, det var det. Men föremålet för kärleken har ingenting att yvas över, h*n var ju aldrig inblandad. God tro är inget juridiskt heltäckande skydd som många har för sig, köper man nåt som teoretiskt skulle kunna vara stöldgods är man inte friskriven från ansvar om man inte har kollat upp det så långt som bara möjligt innan man betalar.

Men i relationer fungerar det självklart inte så. Den enda jag har att ansvara för mina misstag där är mig själv. Men det dåliga omdöme jag har förklarat de här misstagen med är inte enda förklaringen. Jag kan inte gå runt i världen och förutsätta att människor ljuger eller vilseleder, jag går efter det jag ser, och utvecklar jag kärlek till nån som inte finns så var det ändå kärlek det handlade om även sen den är borta och över. Visioner är möjliga att älska, hur overkliga de än må vara, och detta är en av mänsklighetens stora drivkrafter, på gott såväl som ont.

Så jag älskar mitt goda hjärta men också min effektiva skitdetektor som skrämt många därför att jag sett dem så klart så snabbt. Min uppgift blir att leva i enlighet med det förra och vårda det, för att göra detta krävs att jag använder den senare och går min väg när den gör utslag.

Böneband – webbutik

Translate!

Eva-Britt Dahlström


Rekommenderas:

Människorätt m.m.:

The Zero - Official Website of Andrew Vachss Twingly BlogRank Creeper MediaCreeper Page Ranking Tool