Himmel, helvete eller något annat (drömskildring ur arkivet, 2007)
För ett antal månader sedan hade jag en dröm som jag har tänkt mycket på. Att tolka drömmar har för mig alltid varit ett viktigt sätt att lära mig saker om mig själv. Ofta är det som om jag i drömmen undervisar mig själv, ger lösningar och förklaringar som jag aldrig skulle komma på i vaket tillstånd. Men just denna dröm blir jag inte klok på, jag vet att den är viktig men den har för många bottnar.
Jag drömde att jag gick på en grusväg på landet, det var sommar och soligt väder. Vägen gick förbi trädgårdar, gamla hus, hagar. Jag närmade mig ett rött hus i en trädgård med gamla äppelträd. Under ett av träden låg något stort och mörkt, och när jag kommit lite närmare såg jag att det var min hädangångna, högt älskade hund, men hon levde. Och jag tänkte: ”Har jag dött och kommit till himlen? Då ser himlen ut precis som jag alltid hoppats att den skulle.”
Hunden kände igen mig och satte av emot mig, och återseendet blev kärt och känslofyllt. Då kom en person från mitt förflutna ut ur huset och kom fram till oss. Min glädje försvann. Jag blev förd på husesyn, och sist förevisades jag utedasset. På väggen satt ett fotografi av mig, en porträttbild. Personen sa: ”Ja, jag tyckte det skulle pryda sin plats här.” Och jag tänkte: ”Har jag dött och kommit till helvetet? I så fall ser det ut precis som jag alltid fruktat att det skulle.”
Sedan gick personen runt mig och började rota i min ryggsäck. ”Vad fan gör du?” frågade jag. Och hon svarade: ”Jag ska se om du har något som jag vill ha.”
Ryktesspridning, dementier och att vara obesegrad
Den senaste tiden har det på Facebook förekommit en del obehaglig ryktesspridning kring mig, där det har antytts att jag skulle kunna vara sui/cidal eller rent av självavdagatagen. För mig såg det ut som om personen som satte igång hela det osmakliga ståhejet ville göra sig märkvärdig på min bekostnad och ge ett intryck av att hen stod mig nära, men det visade tvärtom pinsamt tydligt att den här personen inte alls kände mig och knappt ens visste vem jag är. (Och vice versa förstås, men det hade jag aldrig utgett mig för att göra och aldrig heller uppfattat det annat än som en ytlig kontakt.)
Facebook är märkligt på många sätt. Det har fått oss att omdefiniera och devalvera begreppet ”vän”, för många av dem som står på ens vänlista är inte vänner utan bekanta, en del inte ens det. Jag vet faktiskt inte om jag vill vistas i en sådan miljö, visst, så är det överallt kan man invända. Jodå, men här är så många så kallade vänskaper låtsade och spelade. Och om det är så otänkbart för en person att hen kan bli borttagen från någons vänlista att det vore lättare att stå ut med att denne avlidit, då är det något som är lite för skruvat för mig.
De människor som verkligen står mig nära, alltså så nära man kan komma en människa med högfungerande autism, vet att de aldrig behöver oroa sig för att jag skulle lämna livet frivilligt. Det är inte bara ett utan många mirakel att jag lever, och jag är fullständigt övertygad om att jag har haft änglavakt från den stund jag koncipierades. Nu behövs det nog inte en hel Granbergpatrull längre men att de finns betvivlar jag inte alls, och det känns skönt att de får vila lite.
Jag var oplanerad och oönskad, och detta fick jag höra så gott som dagligen under min barndom, liksom vilken besvikelse jag var som var född med vad man då inte visste var en neuropsykiatrisk funktionsstörning. Jag blev misshandlad och vanvårdad nästan till döds, tillbringade många månader på sjukhus som barn, har fått uppleva att bokstavligen skickas som ett kolli mellan jourhem, fosterhem och familjevårdshem med lite kläder och böcker i en pappkartong.
Den utifrån kommande pressen och terrorn skapade i mig en otrolig självdestruktivitet och, som jag skrev någon annanstans, hade jag inte lagt av mitt grava alkoholmissbruk vid 29 hade jag aldrig blivit 30. Men jag hade två saker som talade för mig. Det ena är min enorma livsvilja och optimism, den andra är min religion. När jag blev omvänd till kristendomen vid 20 insåg jag att livet är en gåva som jag fått för att jag ska ha den, och jag har inte rätt att tacka nej till den.
Detta är min livssyn och den är grundad i erfarenhet och övertygelse. Jag respekterar dock andra som ser de här frågorna på sina egna sätt. För ett antal år sedan förlorade jag en mycket kär vän som inte orkade fortsätta leva sitt liv (som verkligen var oerhört svårt) och jag har ingen rätt att fördöma det ställningstagandet. Än idag känner jag ilska, men inte mot vännen utan mot det samhälle som inte gav tillräckligt med stöd och hjälp.
Jag fick för egen del den här livshållningen prövad under åren efter olyckan 1999 då jag bland många mycket otäcka och skrämmande följder fick leva med en konstant huvudvärk som låg kring 8 på den tiogradiga skalan och som många nätter gjorde det omöjligt att ligga ner eftersom trycket i skallen ökade då. Då ställde jag ofta frågan om jag skulle orka ha det så resten av livet utan förbättring. Jag hittade inget svar men fortsatte ha hopp. Och efter drygt fyra år började det långsamt bli bättre, och jag hade klarat det. Då visste jag att jag klarar väldigt mycket med hjälp av min tro, för den ger mig hopp, och det gör att jag orkar.
Allt detta vet de som står mig nära och vet vem jag är. Det går inte att tro att man känner mig om man inte känner min historia. Det finns starka skäl till varför jag i allmänhet, åtminstone offentligt, talar mindre om det som är svårt och väljer att framhålla det som är glädjande, positivt och hoppfullt i mitt liv. Men det är den sanna bilden jag ger. Det blir aldrig så jävligt igen. Det kan bli jävligt på andra sätt, de prövningarna hanterar jag när de kommer. Den frid jag har idag njuter jag av i fulla drag därför att det är nu jag lever. Nuet är bara det jag igår kallade ‘i morgon’, så fort går det.
Favorit i repris: den här videon gjorde jag för flera år sen till en annan vän, men den är till mig själv också tycker jag nu. Samuel Barbers Adagio för stråkar, min favoritdikt Invictus av W.E. Henley, bilder från Stockholms skärgård. En ometrisk tolkning av texten längst ner.
(Ifrån den natt som täcker mig,
Svart som Avgrunden från pol till pol,
Tackar jag de gudar som kan finnas
För min oförstörbara själ.
I omständigheters hårda grepp
Har jag inte blinkat eller ropat högt.
Under ödets grymma slag
Är mitt huvud blodigt men oböjt.
Bortom denna vredens och tårarnas plats
Avtecknar sig Skuggans fasa,
Och ändå finner årens skräck
Mig orädd och ska alltid finna.
Det kvittar då hur trång porten må vara
Och hur fylld med anklagelser skiftrullen än är
Jag är mitt ödes herre:
Jag har befäl över min själ.)
Get thee to a therapist
En del vänner, en del gäster, kommer alltid att vara hemliga. Jag möter dem inte på någon sida som syns, ändå finns de, ändå möts vi. När jag talar mitt öppna tal finns någonting annat därinnanför, som inte är ord men ändå ett språk. De som ska förstå det, de förstår. Det händer mycket saker i mitt liv just nu, både som går att skriva om och sådant som nästan inte ens går att tänka på. Jag möts av mänsklig godhet som är så stor att den är ofattbar, det händer verkligen helt fantastiska saker.
Men jag märker också hur svårt en del människor har att förstå sig själva. Och därför att de inte begriper varför de agerar som de gör, så gör de i förlängningen, förvirringen, förväxlingen mig också mycket illa. Förr i tiden försökte jag lära mig, försökte förstå andra, inte nu längre. Det räcker att jag vet vem jag är, någon annan kan jag inte hjälpa. De som älskar mig, de älskar mig trots detta. Till de andra säger jag bara: nej nej, något sådant här vill jag inte vara med om, det finns inget att diskutera, gå härifrån. Om inte du förstår dig själv i relationen till dig själv och andra så är inte jag personen som ska lära dig det. Gå till en terapeut, en själs-läkare, en under-visare.
Ego me absolvo
Detta år har jag löst ett etiskt dilemma som jag brottats med i åratal och gett mig absolution för hur jag agerat, känt och reagerat i situationer som grundat sig i detta dilemma. Det handlar om vad som är kärlek. Och jag skriver nu inte om nån enskild person utan om ett flertal sådana situationer jag varit i (dock självklart inte alla). Om jag kommer att känna kärlek för en människa, utifrån den bild av personen jag har, och h*n sedan visar sig vara en annan än jag trodde, var det då kärlek jag kände när föremålet för känslan inte existerade såsom jag trodde?
Alla människor iscensätter oss själva, mer eller mindre, för det finns ingen anledning och vore tvärtom dumdristigt att gå genom livet helt odolda och visa upp allt vi är för alla vi möter. Men det som döljs kan vara av olika karaktär. De lättaste att känna förtroende för är de som är mycket sig själva, det betyder inte att de är och framstår som underverk av gullighet. Även en tvärskalle som är sig själv är för mig trygg att interagera med.
Men en fasad av styrka, altruism och perfektion kan dölja stor svaghet och/eller elakhet. Om jag faller i kärlek till en sån människa och sen blir varse att inget var äkta, då faller jag lika snabbt ur kärlek. Det var detta som var dilemmat. Var det kärlek jag kände? Ja, det var det. Men föremålet för kärleken har ingenting att yvas över, h*n var ju aldrig inblandad. God tro är inget juridiskt heltäckande skydd som många har för sig, köper man nåt som teoretiskt skulle kunna vara stöldgods är man inte friskriven från ansvar om man inte har kollat upp det så långt som bara möjligt innan man betalar.
Men i relationer fungerar det självklart inte så. Den enda jag har att ansvara för mina misstag där är mig själv. Men det dåliga omdöme jag har förklarat de här misstagen med är inte enda förklaringen. Jag kan inte gå runt i världen och förutsätta att människor ljuger eller vilseleder, jag går efter det jag ser, och utvecklar jag kärlek till nån som inte finns så var det ändå kärlek det handlade om även sen den är borta och över. Visioner är möjliga att älska, hur overkliga de än må vara, och detta är en av mänsklighetens stora drivkrafter, på gott såväl som ont.
Så jag älskar mitt goda hjärta men också min effektiva skitdetektor som skrämt många därför att jag sett dem så klart så snabbt. Min uppgift blir att leva i enlighet med det förra och vårda det, för att göra detta krävs att jag använder den senare och går min väg när den gör utslag.

















































Senaste kommentarer