Vid det här stadiet av mitt liv, väl förbi dess middagshöjd och med någorlunda fri sikt bakåt, befinner jag mig som feminist i den lustiga situationen att vara ogillad från två håll. Feminismkritiker talar om ”feminismen”, alternativt ”statsfeminismen”, som en monolitisk homogen struktur, men för mig är det omöjligt att se det så förenklat. Jag har varit med så länge, sett så mycket, läst så mycket, att det jag blickar ut över ter sig som ett väldigt lapptäcke eller en skog med många olika sorters träd, för många för att räkna. Jag känner människor som skulle bli glada om jag slutade beteckna mig som feminist. De har sina randiga skäl till detta och de skälen kan jag inte annat än respektera, därför att jag respekterar personerna som har dem. Men de lider av ett monoseende som gör att de inte ser rutorna i lapptäcket utan bara uppfattar en helhet som de inte kan annat än dissa. Det är omöjligt för mig att kritisera dessa uppfattningar, men de förtjänar eftertanke.

Idag fortsätter jag hålla fast vid feminismen därför att den behövs, men varje rörelse, varje ideologi, måste kunna förändras i takt med att världen förändras. I HBT-communityt finns på många håll en stor ovilja att ta fram vissa företeelser i det förflutna, titta på dem noggrant, och när så behövs ta avstånd. Tongivande strömningar i detta community har varit vad man kan kalla homochauvinistiska eller homosexistiska i det att man ansett bisexuella och omnisexuella som en sämre sort. Och än idag finns ett överväldigande motstånd mot att ta avstånd från pedofiler, som har trivts och fortfarande trivs gott under det queera paraplyet där de tillåts åka snålskjuts på det som förr kallades ”homosexuell frigörelsekamp”. Det här har gett näring åt det vidriga HBT-hat som finns och ökar bland dagens högerextrema grupperingar. Om ”vi” inte gör upp med det propedofila förflutna och den missriktade laissez-fairementalitet som finns även idag så kommer en stor del av de faktiska framsteg som gjorts i ”frigörelsekampen” att hamna i risk.

Men det var feminismer jag skulle skriva om. Så här kan ett typiskt yttrande från en manlig antifeminist se ut: ”Ni feminister förtrycker oss män när ni gör era idéer om könsmaktsordningen och patriarkatet till statsbärande ideologi.” I denna mening finns det minst fem grova kategoriseringar som måste differentieras för att man ska ha en chans att ens börja en diskussion. 1: Feminister är inte en enda kropp. 2: Alla män anser sig inte förtryckta av ”statsfeminismen”. 3: Det finns inte en utan många könsmaktsordningar. 4: Patriarkatet ser olika ut i olika delar av världen och i olika skikt av respektive samhällen och kulturer. 5: Det finns andra faktorer som har större styrande inverkan på svensk inrikespolitik där den viktigaste i mina ögon är den multinationella kapitalismen.

Jag brukar säga att på internetfora där man kan diskutera och debattera anonymt kan man få ta del av ofriserade sanningar. Men detta ska inte tas för en generell sanning, därför att under anonymitetens varma filt kan åsikter överförstärkas och överdrivas. Antifeministiska åsikter kan låta helt snarlika rent kvinnohat men man kan ändå inte likställa dem båda utan det är nödvändigt att se sammanhanget och, om möjligt, de bakomliggande drivkrafterna hos de som uttrycker dem. Ett yttrande som det här är klart och tydligt och kan knappast läsas som annat än en ren hatyttring: ”Klart som fan kvinnor skulle få ett helvete om alla lagar försvann, dom är ju den mest hatade gruppen i samhället.” Ändå skrevs det i en diskussion om dagens svenska feminism på ett forum för diskussioner kring feminism och jämställdhet. Det är dock inte enbart kvinnor som skulle få ett helvete i ett samhälle utan lagar, det skulle bli outhärdligt för alla inom någon timme.

I tider av omvälvningar och svårigheter har människor ett stort behov att hitta förklaringar och, om möjligt, konkreta personer att rikta sitt missnöje och sin frustration emot, syndabockar helt enkelt. Det är en sådan tid i hela västvärlden nu. För att klichétala är klyftorna i samhället större nu än någon gång under min livstid, och jag har ändå levt mer än ett halvt sekel. Jag har upplevt 60-talets ”sexuella frigörelse”, Vietnamkriget, kärnkraftens tillkomst, Grupp 8, avskaffandet av apartheid i Sydafrika och östblockets sönderfall, dotcombubblan, AIDS-pandemins början och mycket mer, och jag har fått vara med om både en tid när kommunikationer var analoga och långsamma och hur vi sedan tog jätteklivet in i dataåldern. Men under 00- och 10-talen har jag upplevt en ökande alienering och skiktning mellan människor, grupper och folk. Det är en tid av förfrämligande, inte bara mellan samhällsklasser utan mellan människor av olika etniciteter och till och med mellan könen.

Jag ska inte gå in på realpolitik utan vill fortsätta på antifeminismspåret. Det blir väldigt uppenbart när man läser och diskuterar på olika fora där man kan vara anonym, att de mest uttalade feministhatarna har en fix och färdig bild av vad feminism är och hur feminister är, som nog säkert kan stämma in på några personer genom historien men som har lite att göra med hur den stora majoriteten är. Det är intressant att så många manliga anonyma debattörer säger sig veta exakt hurdana ”feminister är”: överviktiga, håriga, manshatande, och antingen lesbiska eller med manliga partners av afrikansk härkomst. Men när man ber om lite mer information, exempelvis om hur många sådana de har träffat på i verkliga livet, så framkommer det att de har fått de här ”uppgifterna” av andra, oftast på nätet.

Det är alltså vidskepelse de hemfaller åt trots att de menar att sådant ligger mera för kvinnor och att mäns tänkande är rationellt, logiskt och vetenskapligt grundat. I verkligheten, utanför fördomarnas skrockfulla mardrömsvärld, ser feminister ut precis hur som helst och de kan vara av vilket kön som helst. De män som målar upp skräckbilder av kastrerande harpyor i batikkläder med bag-in-boxen i näven har i själva verket mött hundratals feminister, de kanske rent av arbetar med sådana eller är söner till sådana, men de vet inte om det och lär inte få veta det heller därför att deras attityd inte inbjuder till öppenhet och dialog. Överhuvudtaget är dialog underskattat och underförekommande i många sammanhang idag. Dialogens kraft är stor och skrämmande därför att den kan rubba ens cirklar i och med att man inte bara ger utan också får fakta, tankar, berättelser.

Med internet, som vi nästan ständigt har tillgång till genom datorer, mobiltelefoner och surfplattor, har hela vårt sätt att kommunicera, skaffa kunskaper och samla in fakta revolutionerats. Men möjligen försvårar det möjligheterna till fruktbar och givande/tagande dialog. Det är lättare, kanske för lätt i vissa fall, att stänga sinnet för det man inte har lust eller mod att ta in. Min användare på ett forum fick en gång en komplimang (i ett privat meddelande) av en ganska uttalad antifeminist, som skrev att han gillade mig fastän jag var en tokfeminist därför att jag hade förmåga att se saker från flera håll. Jag tyckte det var både roligt och sorgligt. Ska vi se på det ur ett långtidsperspektiv har jag aldrig kunnat förlika mig med de strömningar under 80- och 90-talen som förespråkade separatism utan har haft rötterna kvar i den samarbetsinriktade rörelse som fanns i min ungdom, alltså samarbete mellan kvinnor och män för ömsesidig frigörelse.

Det som jag kallar för könsmaktsordningarna innebär förtryck i olika former och olika grader mot män respektive kvinnor. Tyvärr är det många antifeminister som vägrar ens överväga möjligheten av att det som plågar dem och får dem att känna vantrivsel, vrede och bitterhet i den kultur vi lever i skulle kunna förklaras och åskådliggöras genom en genusdiskurs. Men för mig ser det oförnekligen ut som om det till stor del är traditionella mansroller, och i förlängningen också kvinnoroller, som är det som skaver och gör att män ligger högst i självmordsstatistiken, klarar separationer sämre än kvinnor, begår i princip alla våldtäkter, och oftare utövar våld mot varandra och mot kvinnor än vad kvinnor utövar mot dem. Jag har flera gånger fått frågan om jag som (övervägande) lesbisk skulle vilja vara man. Nej, absolut inte, har jag svarat. Jag avundas dem på intet vis. Men en värld utan män vore  fasansfull.

Det ligger en signifikans i att synbarligen bagatellartade saker ges en enorm och skickelsediger föreställd innebörd i de aktuella debatter som pågått de senaste åren och pågår just nu. De ställs upp som stoppklossar och hindrar all meningsfull diskussion. Det visar sig gång efter annan, både från radikalfeministiskt och radikalantifeministiskt håll, att fakta inte alltid är önskvärda. Eller som den feministiska forskaren Eva Lundgren svarade när hon i en intervju i SvD fick frågan: ”Som forskare måste du väl ändå utgå från fakta?” ” I känsliga ämnen kommer vi inte långt med fakta.” Fakta kan kullkasta ens världsbild och det kan verkligen vara en skrämmande upplevelse. Men för att världen ska bli bättre för människor av alla kön att leva i krävs dialog och förutsättningslöst lyssnande.

Fortsättning följer.