Uppdatering: Nu har namnen stått ute, nu lägger jag dem till ro. Jag tillägnar den här texten med stor tillgivenhet och beundran till min Mentor, Du vet vem Du är.

Som ”alla” vet har jag skrivit två böcker om min barndom och uppväxt fram till jag var trettio år gammal ungefär. Det var meningen att det skulle bli en trilogi, men man lever så länge man lever, jag har skrivit och makulerat trean och än finns det tid att skriva del 3.2 och jag är nu i gång med den. Men ingen behöver vara rädd för, eller hoppas på, några vidriga / piffiga avslöjanden, detta kommer inte att bli en bok om levande och döda människor. Det jag vill skildra är min egen inre resa, den andliga resan och den psykologiska.

Redan innan den första självbiografin låg ute i bokhandlarna hade min mor psykologen och en kollega till henne satt igång en ryktesspridning som pågår än idag. Förtalet går ut på att jag inte alls hade någon olycklig barndom, jag blev inte alls vanvårdad eller undernärd, inte heller blev jag utsatt för fysisk och psykisk misshandel och andra former av övergrepp. Allting är preskriberat för längesedan, vid en rättsprocess skulle jag intet annat ha att uppvisa än MRT-bilder, brev med berättelser från människor som kände oss då, och läkarjournaler.

Vi kan börja ganska från början och ta det väldigt kort och konkret. Jag kom till genom slarv och skulle ha aborterats, men sedan valde föräldrarna (som var övertygade behavorister) att behålla mig som ett studieobjekt. Behaviorismen  var oerhört het i slutet av 50- och början av 60-talet. Jag överlevde den. Men läraren i en av mina obskliniker sade att det aldrig skull bli nåt av mig, och när man får höra såna saker kan man antingen ge upp eller ge igen. Jag valde det senaste alternativet, men när man sett (och känt) så mycket våld att man blivit pacifist, då får man hitta andra strategier för sin revansch. Jourhemmen och fosterhemmen tänker jag inte säga så mycket om, jag hade väl mest en känsla av att vara ett hjon som gav ett ekonomiskt tillskott. Deras namn är oväsentliga.

Efter rymningen till Christiania, våldtäkten, missfallet och det extremt seriösa självmordsförsöket, fick jag på Barnpsyk välja mellan att placeras på Gullberna mentalsjukhus och Familjevårdshemmet Lundby på Öland, drivet av Björn och Marianne V*kström och med anställd personal som kom och gick. Det var inte svårt att välja, tyckte jag då, men jag valde tokfel. (Varför jag inte hade fått vara på Barnpsyk vet jag inte, det ville jag, jag kände mig verkligen inte som en vuxen.) På Lundby var jag i två år, åtminstone trodde jag det, men när jag beställde ett placeringsintyg från Karlskrona Landstingsförvaltning stod där att jag varit intagen 1978-81. Det stämmer inte, det sista året bodde jag inte där utan gick på folkhögskola.

Men föreståndarna visste hur man fick pengar av myndigheter. Socialstyrelsens stora utredning kom inte fram till annat än att det fanns fog för viss kritik men på det hela taget var det ett bra ställe. Myndighetspersonerna som kom en gång i månaden fick aldrig träffa de intagna utan att någon ur personalen var med. Jag hade ett stort klipparkiv som jag sparat i alla år, nu har jag lämnat det vidare till en person som jag vet kommer att ha nytta av det. Det kommer överhuvudtaget att bli mycket intressant att se om några som ’behandlades’ under ”familjevårdshemsformen” kommer att göra anspråk på skadeståndet. Det har ju varit fråga om psykisk och fysisk misshandel och även sexuella övergrepp mot de intagna barnen / ungdomarna.

Vidare i texten och tillbaka till mig. Nu var det dags att ge mig ut i världen. Jag hade knappt träffat mina släktingar sen jag var barn, det var nämligen så att det behavoristiska experimentet gjorde att jag inte gick att ha i möblerade rum, och till slut sa släktingarna ifrån att vi inte fick komma dit. Så man kan inte säga att jag kände mina släktingar särskilt väl. Men den ryktesspridning som satte igång, exempelvis att min faster S*ra började sprida helt absurda saker om mig, att jag exempelvis skulle vara heroinist och prostituerad, hade kanske inte behövt bli fullt så omfattande om de hade träffat mig överhuvudtaget. Det var en positiv tid i mitt liv (trots att jag led svårt av ångest), jag hade en flickvän, höll på med musik, hade fysiskt tunga jobb, hade ett stort socialt liv och var ute och dansade flera kvällar i veckan, löptränade och simmade, och skrev på det som skulle bli Hotell Pygmé.

Jag ska göra ett hopp i tiden, jag bodde ju i Finland 1984-89, det hände inte så mycket under de åren annat än att jag ägnade mig åt alkoholmissbruk på heltid. När den diktsamlingen kom ut blev det ganska mycket rabalder, och det smärtade mig att jag på grund av min depression och mitt alkoholmissbruk inte kunde ta del av det beröm som tillkom det verk jag skapat. Men det lyckades mig att skriva en bok under de åren, det är Bältdjuret. När jag gjorde mig nykter (på egen hand) och flyttade tillbaka till Sverige, skrev jag diktsamlingen Ankmors sagor. Det som den trots sin titel delvis handlar om är min fars död. Han avled 1988, han verkade ha fått styr på sitt liv, men hans hjärta hade tagit så mycket stryk att läkarna sa att om du dricker alkohol igen är det kört med dig. Och så blev det. Frid över hans minne.

Sommaren 1990 inledde jag relationen med K*rin Lindeqvist, föreståndaren för Kvinnobokhandeln Medusa på Wollmar Yxkullsgatan i Stockholm. Det blev snart tal om, och jag kände en plikt, stress och press, att jag borde skriva en bok om min barndom. Inte bara en utan en trilogi. Då hade jag redan en stabil kontakt med Wahlström & Widstrands förlag. K*rin Lindeqvist och jag bestämde träff med min redaktör C*milla Nagler, jag lade fram min bokidé, den väckte stor entusiasm och vi gick därifrån med ett kontrakt. Det skulle bli en tidig höstbok. Jag var inte stressad för att inte hinna få boken klar, den var ju nästan klar i mitt huvud. Men jag förstod att människor skulle ty sig till mig, för att jag var en av de få Synliga. Jag var inte Först, det var Åsa Br*tasdotter i början av 80-talet. En annan Synlig, med ett annat stigma att visa upp, var S*ghsten Herrgård, som gick ut med sin AIDS-diagnos 1987 .

Det finns en svensk journalist, då på Veckorevyn, som gjorde en bunt mycket högkvalitativa intervjuer med med mig. Hon heter Margareta Hall. Med tanke på att såna saker som alternativa sexuella läggningar och barn som missbrukar verkligen inte talades högt om var Margareta Hall en föregångare, och i Veckorevyn dessutom. Annars får man ju säga att den tidskriften inte alltid varit känd för djuplodande reportage. Jag vet att detta är fördomsfullt och snorkigt skrivet av mig, men på annat sätt kan jag inte skriva om publikationer som skriver om bantningskurer och sprider farliga kroppsideal.  Men jag minns att jag ofta fick läsarbrev efter Margareta Halls seriösa intervjuer i VR.

Under den här mycket intensiva tiden 1992-94, då mina båda självbiografier kom ut och ”alla” tidningar och TV-kanaler ville göra intervjuer, så fungerade mitt förlag som en buffert. Jag fick vara mycket ifred, annars hade jag nog inte orkat. I mitt privatliv rådde kaos. Men jag myser lite när jag tänker på den berömda talkshowjournalisten som min redaktör inte ansåg var tillräckligt seriös, men denna ville inte ta ett nej för ett nej och tjatade och tjatade tills hon fick ett riktigt gråtutbrott.

Jag slutade faktiskt skriva sedan. Trilogins andra del hade slutat när jag var omkring 30. Mitt förlag såg deckarvågen komma och ville att jag skulle skriva en sådan, och jag var skeptisk till idén men gick in för det så gott jag förmådde, och intrigen tycker jag fortfarande var bra, men nu har någon annan skrivit den boken och det är lika bra. När jag mödosamt och uttråkat hade skrivit halva boken visade jag den för en litteraturvetare och hen sa: ”Jadu, det här är faktiskt det sämsta du nånsin har skrivit.” ”Hurra!” utbrast jag, makulerade manuset och trippelraderade datafilerna.

När det gäller den första självbiografin, ”Där ingenting kan ses” så är det mitt namn som står på omslaget. Men det var inte bara jag som skrev den boken. Min dåvarande partner var mycket engagerad i varje detalj i skrivprocessen, självfallet när hon förekom i handlingen, men även när det handlade om hur ”skadad och störd” jag hade blivit av min uppväxt. Jag gillar verkligen inte att sätta omdömen om folk men här var det bara för, för uppenbart att den här personen behövde att jag var knäppare än hon. Jag har inte den här skräcken för att vara knäpp, det har jag ju varit i hela mitt liv, men om man är rädd för sig själv, för sitt eget psykiska landskap, det föreställer jag mig som ett mycket stort lidande. Det som står i boken om mig, det som står om mina upplevelser, min uppväxt, allt detta står jag för. Men nuet i boken, relationen med denna kvinna, den kunde jag inte, fick inte lov till, att skildra som den verkligen var. Det var en relation till namnet bara.

Jag citerar en bit från ett slags efterord till självbiografierna, mer än 10 år efteråt: Att omvärdera sig själv :

 ”Andra människor är speglar. För den skull kan jag inte lita på att den bild jag ser i dem inte är förvrängd. Först när bilden återsänts till mig och jag har tolkat den kan jag säga något om dess giltighet. Och för varje gång jag gör detta, för varje ny människa jag ser mig reflekterad i, blir min blick allt säkrare och min självbild alltmer stabil. Vid den tid självbiografierna skrevs uppfattade jag det som att jag hade en delpersonlighet, en känslomässig skada, en förvridenhet, och jag kallade den för Mengele. Denna uppfattning kom utifrån, från en person jag då levde med. Hon talade om för mig att jag vid gräl och konflikter, överhuvudtaget när jag kände mig pressad, genomgick en i hennes ögon skrämmande personlighetsförändring.

Idag ser jag det inte på samma sätt som då. Det känns viktigt att framhålla att andra människors bedömningar, diagnoser om man så vill, av en själv kan behöva omvärderas och till och med förkastas om tiden och lärdomarna ger något annat vid handen. Naturligtvis har jag inga sidopersonligheter, det vet jag idag. Jag reagerar adekvat när jag blir mer pressad och skrämd än jag orkar med, nämligen med avstängning. Överhuvudtaget är jag mycket mindre skadad känslomässigt än vad jag trodde när jag skrev mina bägge självbiografier. Många års umgänge med andra människor och med mig själv har lärt mig det.”

Det som jag kallar förtalskampanjen går helt enkelt ut på att jag inte alls var med om de saker framförallt min första självbiografi handlar om, men även den andra, att jag har hittat på alltihop, att det inte har hänt. Som jag sa i början så kan jag inget bevisa, det finns bara indicier som vittnesmål, läkarjournaler och röntgenbilder, och det hela är lika fåfängt som befängt att ens tänka tanken efter mer än 40 år. Att det förekom hatprat i min egen släkt, jomen det har det alltid gjort. Fastern S*ra Granberg ville ”stämma förlaget” och de blev ju förtjusta vid tanken på en sjaskig process. Men hon ringde också till Försäkringskassan och sa att jag jobbade fastän jag lyfte förtidspension, bara för att jag hade svarat i telefonen när föreståndaren var på toa eller nåt.

Den släkt jag tillhörde blev jag utestängd från på grund av boken, men det var inte så de tänkte till att börja med. S*ra Granberg och min moster *strid Ljungberg hade pratat ihop sig och kommit fram till att jag behövdes tas om hand, och Sara ringde mig och sa: ”Ja vi har pratat och vi är överens om att vi inte får svika det här barnet.” Vilket barn, undrade jag, och frågade var de hade funnits när jag på riktigt var ett barn och hade behövt deras hjälp. Efter det blev jag förbjuden att någonsin kontakta någon av släktingarna. Det har inte varit svårt att låta bli. Däremot har vissa varit tvungna att bita i det sura äpplet och kontakta mig när min namnteckning behövdes på nåt papper.

Men deckare kunde jag inte skriva, att skriva självbiografi är svårt och under hela 90-talet sjönk jag djupare och djupare ner i mitt livs längsta depression (12 år varade den.) Poesi kan jag i alla fall någorlunda även om jag inte är nån lysande skald. Jag gick in i ”The Golden Bough” där jag fann motsvarigheter till mitt eget nu, och skrev min fjärde diktsamling ”På den fjärde dagen”. Den är min sämsta, jag var helt enkelt för deprimerad när jag skrev den. Kritiken var OK ändå, men A*se Berg skrev en recension i Göteborgsposten som chockade mig så djupt att jag seriöst övervägde sj*lvm*rd. Hon skulle recensera en diktsamling av mig, men den berördes bara summariskt, i stället tog hon tillfället i akt att påpeka att hon starkt misstänkte att min barndomsberättelse var ”fejk”.

Varför blev jag så chockad? Jag visste ju att mina släktingar hävdade att jag ljög. Det var nog det att jag inte hade väntat mig att en kritiker skulle gå till personangrepp. Det här tog mig så djupt att jag fick nån form av skrivfobi. Jag kunde inte sitta vid ett tangentbord, inte hålla en penna, inte ens skriva en inköpslista. Det har gått över nu men det tog sin tid. Men om det idag skulle hända att jag upptäckte mig befinnandes i samma rum som A*se Berg skulle jag gå därifrån.

En god vän och jag satt och pratade om varför ”min bok” (jag har ju skrivit flera men det är DIKS som alla känner till) väckt sånt agg att till och med en person som M*x Scharnberg ansett den värd att ”analysera”. Det skulle inte förvåna mig om YadaYada kört den genom sitt ”analysverktyg A*KAN”. Min vän hade en förklaring till det som var så enkel att jag aldrig skulle kunnat komma på den själv: min bok kom tio år för tidigt. Idag finns det en uppsjö av självbiografiska böcker, som berättar mycket mer personliga saker, och som inte fingerar person- och ortsnamn. Jag var bara så tidig, och någon måste ju vara det.

En annan mycket obehaglig sak fick jag kännedom om av en vänlig kritiker som tog sig tid att svara på mina frågor, nån gång i slutet av 2007. Det verkade ju uppenbarligen att alla i det litterära Sverige kände till det här, alla utom jag. Och nu återkommer jag till Familjevårdshemmet Lundby. När jag var där var föreståndarna ett gift par, Marianne och Bj*rn Vikström. Det förekom mycket kontakter mellan de olika vårdinstitutionerna av detta slag, och föreståndaren för ett annat familjevårdshem, Anders G*renberg, var ofta och hälsade på på Lundby. Sedan lämnade jag Lundby och började musiklinjen på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö, och långt senare hörde jag att Marianne och Björn V*kström hade skilt sig och att Anders och Marianne nu var ett par.

Nu fick jag av den vänlige litteraturkritikern och författaren veta nåt så vidrigt att jag var tvungen att logga ut en stund för att hämta mig. Det hade tydligen riktats sexualbrottsanklagelser mot Anders G*renberg av två tonårsflickor, jag vet inget om detaljerna, det hade gått till rättegång och han blev frikänd, tack och lov. För mig är det helt omöjligt att föreställa mig den mannen begå såna handlingar. Men det för mig värsta i denna vidriga härva var att de båda unga kvinnorna påstod att jag (JAG!) hade coachat dem till att komma med falska anklagelser. Jag vet inte vad de heter, var de bor, men nog vore det intressant att knacka på och fråga om de inte har något som tillhör mig, nämligen varsin ursäkt.

Inte alltid har jag blivit trodd när jag berättat om allt det här. En författare som förr var min vän på Facebook avfärdade det helt, ”Det finns inget förtal,” sa hen, ”det är bara du som inte jobbar hårt nog för att hitta en förläggare.” Jag hade då utan resultat jobbat för att hitta en förläggare sen 2004, alltså i åtta år. Jag tipsade personen att kontakta kritikern som berättade alltsammans för mig, även vad en pedofil i Svenska Akademien hade sagt på nån fest, och hur Mats Gellerfelt tagit mig i försvar. Jag hoppas jag får träffa denne man och tacka honom.

Det skulle faktiskt ha blivit en tredje självbiografi, jag skrev den också, men det gick aldrig att bli klar över hur min redaktör C*milla Nagler på Wahlström & Widstrand ville ha den. ”Ta in mera känslor!” var allt hon sa. Men att ta in ännu mer känslor i denna våldsamt självutlämnande text hade varit livsfarligt, det var redan alldeles för mycket, för personligt, för privat. Det slutade med att jag bröt samarbetet med W&W och förstörde manuset.

Hur har mitt före detta förlag hanterat den här smutskastningen av mig? Det var ju ändå de som gav ut boken (och tjänade några miljoner). Jag har inte hört ett ord. Hur har mitt ex K*rin Lindeqvist bemött de här ryktena? Har hon tagit mig i försvar? Hon var med när boken skrevs, hade stort inflytande på dess utformning (även om barndomshistorien inte skulle vara annorlunda utan henne), och alla inkomster jag fick från mitt skrivande under de 13 år vi till namnet var ett par hamnade i hennes fickor. Men att ställa sig på min sida och försvara mig mot lögnspridningen, det gjorde hon inte såvitt jag vet.

Jag har aldrig sett mig som en Överlevare. Jag vet att jag har tagit så mycket ansvar som jag orkat med när jag nu har släppt ut den här boken i världen. Jag har svarat på så många brev jag kunnat, till och med haft medmänniskotelefonsamtal mitt i natten. Men idag, när man inte ostraffat kan hetsa mot alla möjliga folkgrupper, så borde människor som överlevt psykisk och fysisk misshandel och / eller sexuella övergrepp också omfattas av lagen om hets mot folkgrupp. Detta är en folkgrupp som det hetsas mot, den är ytterst liten, och den är nästan helt röstlös. Jag är stark, både fysiskt, psykiskt och resursmässigt, men jag är också en Överlevare. Från och med idag kommer jag att betrakta den ytterst lilla Anna-Karin, oftast kallad Skitungen, som en hjälte för att hon överlevde och blev den jag är idag.