Eleonora av Bretagne och Le Graduel de Fontevrault
Det finns i stadsbiblioteket i Limoges en mässbok (Graduale) som bär Eleonora av Bretagnes vapensköld. Eleonora (Aliénor, Eleanor) levde mellan 1275 och 1342 och var abbedissa vid klostret i Fontevrault, men hon föddes i England och hade en engelsk mor. Hennes far var Jean II, hertig av Bretagne. Kanske hade hon boken med sig till Fontevrault, det är också möjligt att den redan fanns där och fick vapenskölden därför att hon använde den. Det är en fantastisk bok, rikt illuminerad på ett sätt som inte skulle bli vanligt förrän långt senare, och musiken är otroligt fascinerande. Tack vare mensuralnotskriften som utvecklats på 1100-talet och gav möjlighet att ange hur det skulle framföras mycket mer detaljerat och exakt än de tidigare använda neumerna kan vi idag få en bra uppfattning om hur det kunde låta för mer än 700 år sedan.
Le Graduel de Fontevrault, eller som den ofta kallas, Le Graduel d’ Aliénor de Bretagne, är ovärderlig och inte tillgänglig för allmänheten men internet är verkligen fantastiskt. På bibliotekets webbsida finns den upplagd och möjlig att bläddra i här: http://www.bm-limoges.fr/documents/graduel/fonds.html?PHPSESSID=68c8904a4fbcb74e4b890f14cb9c9748, man klickar på länken högst upp, Feuilleter le graduel, så öppnas den i ett nytt fönster, över 600 högupplösta sidor. Som ett kuriosum kan jag nämna att Eleonora av Bretagne, sextonde abbedissa av Fontevrault, inte har någon sida på Wikipedia. Däremot har en namne som levde före henne det, och längst ner på sidan står det felaktigt: ”The medieval song The Gradual of Eleanor of Brittany was named after her.” Här är en inspelning av Kyrie: Orbis Factor med Ensemble Organum under ledning av Marcel Pérès. Den vackra texten finns längre ner på medeltidslatin och i en ungefärlig översättning till svenska.
Orbis factor rex eterne eleison
Kyrie eleison
Pietatis rex immense eleison
Kyrie eleison
Noxas omnes nostras pelle eleison
Kyrie eleison
Christe qui lux muni dator vite eleison
Christe eleison
Arte iesos demones iutuere eleison
Christe eleison
Confirmans te credentes conservansque eleison
Christe eleison
Deum scimus vivum te que trinum esse eleison
Kyrie eleison
Patrem tuum teque flamen utrorumque eleison
Kyrie eleison
Clemens nobis adsis ihesu bone ut vivamus vite eleison
Kyrie eleison
Jordens skapare evige konung förbarma dig
Herre förbarma dig
Store konung av medlidandet förbarma dig
Herre förbarma dig
Bortse från våra missgärningar förbarma dig
Herre förbarma dig
Kristus världens ljus livgivare förbarma dig
Kriste förbarma dig
Jesus betänk demonerna med stränghet förbarma dig
Kriste förbarma dig
Stärk dem som tror på dig och skydda dem förbarma dig
Kriste förbarma dig
Vi vet att du är gud och du är herre förbarma dig
Herre förbarma dig
Din fader du och anden som förenar er förbarma dig
Herre förbarma dig
I din milda kärlek var med oss Jesus förbarma dig
Herre förbarma dig
Meienzît âne nît
En grå och mild dag. Jag ser nästan med blotta ögat hur snötäcket plattas ihop och smälter. En mycket vacker melodi med rötter i medeltiden är Meienzît âne nît. Den tillskrivs den bayerske minnesångaren ”Neidhart von Reuenthal” (Her Nîthart) som föddes i slutet av 1100-talet, men det är först ca. 300 år senare som text och melodi definitivt parats ihop. Texten tycks i alla fall verkligen vara skriven av pseudonymen Neidhart och den börjar gemytligt som en hyllning till månaden maj men bryter allteftersom verserna avlöser varandra ut i aggressivitet och smutskastning av upplevda fiender. Här finns texten både på medeltidstyska och överförd till modern tyska: http://
Mitt intryck är att många musikhistoriker vill förgulliga minnesångarna. Jag kan aldrig helt lägga åt sidan vetskapen om att ungefärligen vid samma tid pågick pogromer mot judar både i nuvarande Tyskland och Frankrike. Ingen tids musikkultur kan helt brytas ut och studeras isolerad från den tid där den skrevs och spreds. Jag tycker inte heller det är önskvärt. Det går att uppskatta den ändå, med en större förståelse både av musikidiom och textpraxis såväl som av tiden, kulturen och människorna i vars sammanhang den var en högst levande beståndsdel.
Mina älskade instrument
Jag fick också för mig att summera ihop över 50 års musikupplevelser, musikerfarenheter, kunskaper, slit och kärlek, och göra en lista över instrument jag antingen känner mig gift med eller åtminstone nära vän med. Inte så mycket blås och slagverk, men sätt något som har strängar i händerna på mig och vi har snart bildat en vänskap. Strängar över trä lever och rör sig för mina fingertoppar, jag kan både tala och lyssna, gråta och skratta och älska människor och Gud genom dem.
Om en vecka får jag en fiol, äntligen återförenas jag med min första och största kärlek. Den sista och näst finaste fiol jag ägde, en Schönfelder från 1754, lämnade mig på pantbanken i slutet av 90-talet och jag kunde aldrig lösa ut henne, nu sluts famnen om mig på nytt. Kanske kommer jag en dag igen att sitta i en orkester. Jag skulle så gärna vilja medverka i Händels Messias, John Adams El Niño, Rosenbergs Den Heliga Natten, Bachkantater, allt, igen.
Och gör jag inte det har jag ändå gjort det, i många orkestrar, spelat i master class för en internationellt stor lärare, och i en restaurangtrio, ett jazzband, med fyra fantastiska sångerskor, och i två rockband. (Listan kommer att kompletteras.)
Fiol
Klassisk gitarr
Rebec (tenor, sopran)
Fidla
Westerngitarr
Elgitarr
Kontrabas
Elbas
Mandolin
Cello
Grekisk bouzouki
Irländsk bouzouki
Renässansluta
Blockflöjt (sopranino, sopran, alt)
Congas
Renässanstrummor
Digitala instrument
Ἀληθῶς ἀνέστη! I sanning är Han uppstånden!
Alleluia—V Pascha Nostrum, V Epulemur, Alleluia
(Ensemble Organum, dir. Marcel Pérès), album: Chants de l’Église de Rome des VIIe et VIIIe siècles: période byzantine (1986)
Song of a German Mother av Eric Bentley och Hanns Eisler
Nu har det varit så mycket text här så det är hög tid för lite musik med den oförlikneliga Dagmar Krause.
Juliette Gréco – bilder till worldcitizen, och några ord om FBI och Jean Seberg
Det fanns en ep med denna fantastiska sångerska och skådespelerska (född 1927) i hemmet där jag var barn och jag blev förtrollad både av hennes utseende men mest av hennes sångröst. Det har sagts om den att den rymmer miljoner poem. I Otto Premingers underbara, sorgliga Bonjour Tristesse från 1958 spelar Juliette Gréco sig själv som nattklubbssångerska och sjunger filmens huvudtema, (klipp från YouTube efter bilderna).
Ett oundvikligt sidospår: När jag ser Jean Seberg i den här suggestiva scenen är det svårt att inte tänka på att denna begåvade skådespelerskas liv slutade i tragedi på grund av falsk ryktesspridning i akt och mening att förstöra hennes karriär. Seberg, som hade radikala politiska åsikter, hade hjälpt till med fundraising till stöd för Black Panther Party. 1970 planterade FBI uppgifter hos en journalist på Newsweek att Seberg, gift med den franske författaren Romain Gary och gravid med sitt andra barn, hade en utomäktenskaplig affär med en BPP-ledare och att barnet som väntades skulle komma att bli mörkhyat. Såhär formulerade FBI syftet: to ”cause her embarrassment and serve to cheapen her image with the public”.
Flickan, som föddes död i sjunde månaden efter att Jean Seberg tagit del av artikeln i Newsweek där hon smutskastades, var inte mörkhyad. Äktenskapet slutade i skilsmässa samma år, Seberg gifte om sig, levde i olycklighet och depression och hittades 1979 död av en tablettöverdos i sin bil i Paris. Ett drygt år senare var Romain Gary också död för egen hand. Tragedier som lär oss att vi måste lära oss av historien och granska makthavare och granskare oupphörligt för att behålla våra fri- och rättigheter; och att hedra offrens minne lika oupphörligt, stolt och varsamt.
Nu Juliette Gréco! Och när jag ser en av de här bilderna fantiserar jag om att vara en cigarrett. Ett kort men ljuvligt liv.
Bulgarisk gadulka
är en helt ny bekantskap för mig bland alla de underbara folkliga stråkinstumenten, släkt med den ryska gudok och kanske också tillsammans med turkisk kemençe och kretensisk lira ännu en avläggare till den bysantinska liran. Alla de här har tre melodisträngar, men gudok och gadulka dessutom resonanssträngar placerade under dessa. Gadulka har elva resonanssträngar som ger ett otroligt skimmer och liv åt den kärva ton som man är van att höra från exempelvis liran. Det är helt magiskt! Det här var en sån upplevelse att höra för första gången att jag faktiskt började gråta.
Det här klippet är från bulgariska TV:n och det är fint med bara tambura som ackompanjerar. Härligt stråkfattning det här, jag tror den minskar risken för spänningar i axeln.
Musik för idag och alltid
My Funny Valentine med Chet Baker från albumet Round Midnight (1980). Så vackert att det faktiskt gör ont. Jag önskar alla vänner och gäster en bra måndagkväll fylld av frid och kärlek.
Turid Lundqvist
har jag länge velat skriva några rader om. Varför har inte denna underbara artist nån fanpage? Sidan på Wikipedia är kortfattad och mest en verkförteckning. Hon är född 1949 och alltså tio år äldre än jag, och när hennes hyllade debut Vittras visor kom 1971 var jag tolv. I Familjevårdshemmet Lundby dit jag kom som sjuttonåring fanns mycket grammofonskivor, där fanns av ideologiska skäl ingen TV så det lyssnades en hel del på musik om kvällarna, och återigen av ideologiska skäl fanns där endast så kallad proggmusik. Det gjorde inte så mycket för det var så mycket av detta som var lysande bra och står sig att spelas än idag.
En av de vinyler jag tyckte bäst om var Igår, idag, i morgon av Turid, Lena Ekman och Jan Hammarlund. Denna skiva med en underbar blandning av medeltida ballader, skillingtryck och politiska sånger är i mitt öra ett av de bästa svenska vokalalbumen någonsin, ett mästerverk. Turid Lundqvist har varit med och gjort så mycket musik som har betytt mycket för mig, med idoler som Kebnekaise, Anita Livstrand och Rolf Wikström men hennes soloverk är inte mindre framstående. Jag är väldigt fascinerad av och förtjust i hennes röst, som verkligen inte är stor men den är liksom blank och glänsande och når ut i alla hörn, smidig som en vessla av smält silver.
Det var 1977 som Turid valde att lämna musikrörelsen och skivbolaget Silence för att hon ville nå ut mera med sina skivor, och jag minns att det var rabalder och stor bitterhet där hon anklagades för att vara en svikare och sälja sin konst till krämarna. Och det militär-industriella komplexet inte att förglömma. Jag fattade inte så mycket av det då för vi hade ju som sagt varken TV eller tidningar på Lundby, ej heller minns jag att där skulle ha funnits nån radio. Men för den som är intresserad av denna minst sagt sjaskiga händelse i musikrörelsens historia rekommenderar jag Håkan Lahgers bok Proggen från 1999.
Man får en lite annan bild av proggrörelsen än vanligt där. Mycket var beundransvärt, högkvalitativt och banbrytande, men det var också en skyddad verkstad där amatörism och politisk trångsynthet och dogmatism rådde och ledde till konflikter som folk minns med obehag än idag. Men musiken lever också.
























































Senaste kommentarer