Denna blogg och dess kapten beskyddas av Helige Serafim av Sarov.
Jag är född 1959, bosatt på Värmdö, författare, bildskapare, konsthantverkare, musiker och aspie. Dessutom är jag samarbetsfeminist, marxist och kristen. Jag började skriva min första blogg i blygsam skala 2004 och fann snart att det var en form som passade mig mycket bra. Genom bloggandet har jag lärt mig mycket om mig själv, världen och människorna, och jag har fått vänner för livet.
Eftersom min blogg aldrig har blivit hajpad och haussad och allmänt känd har jag kunnat ha en nära och personlig kontakt och dialog med min läsarskara. Detta har blivit mitt offentliga vardagsrum, en plats för upptäckter och samtal utan journalistiskt syfte eller anspråk på objektivitet eller åsiktsneutralitet. Kommentarer välkomnas men rasism, hbt-fientlighet och annat hate speech tas bort.
För närvarande är kommentarerna förhandsmodererade vilket innebär att jag måste godkänna dem innan de visas, det kan därför bli en viss fördröjning.
Paternoster-radband
På medeltiden var radband inte slutna som de senare blev utan bestod i allmänhet av vad man kan kalla ett pärlsnöre. Hur många och vilken typ av pärlor de har haft, vilka böner som associeras osv. har varierat genom tiderna och gör det fortfarande. Den katolska kyrkan har sin rosenkrans, den rysk-ortodoxa sin enkla tjotki (en tråd av svart ullgarn med knutar i stället för pärlor) och den grekisk-ortodoxa kyrkan har sin komboloi.
Särskilt mot slutet av medeltiden var radbandet den allra vanligaste accessoiren / smycket, och det ansågs i vissa kretsar att man måste bära ett sådant synligt för att överhuvudtaget kunna kalla sig kristen. Personligen tycker jag radband av alla slag är mycket tilltalande för ögat, visst har de en positiv innebörd för mig som kristen i och med att de är bönehjälpmedel men jag älskar ju pärlor som pärlor också.
Det finns också en taktil aspekt av radbandet. Jag tycker om att bara gå och ha det i handen, känna de släta, runda pärlorna som är varma av min handvärme, det känns som en liten livlina. Jag tycker mycket om att arbeta med pärlor också och det faller sig naturligt att göra radband av olika slag. Hittills har jag mest tillverkat den grekiska varianten med 33 pärlor och jag har använt enkla material, tråd av vaxad bomull eller lin och pärlor av trä eller glas.
Men nu har jag börjat lära mig mer om radbandens historia och testar att göra öppna modeller enligt mönster från medeltiden. Det fanns en variant som bara bestod av en dekad, alltså tio pärlor, och den kallades för Paternoster för det var den bönen som var associerad. Det kan ha varit så att eftersom det bara innehöll tio pärlor kunde man använda lite mer påkostade sådana. De här radbanden bars av någon anledning oftare av män.
Så småningom tänker jag sätta upp en webbutik där man ska kunna beställa olika sorters radband, kanske också få customiserade efter egna önskemål. Att göra Paternosterradband är underbart roligt för de är mer varierade än de grekiska. I den ena änden är det oftast en tofs och i den motsatta ett kors, men korset och tofsen kan också sitta ihop och i andra änden finns det då en tumring som ju förhindrar att man tappar bort sitt radband. Men man ser dem också ofta i medeltida porträttkonst hängande över livremmen. Något som jag väldigt gärna vill göra är att tillverka korsen själv, det får bli en syssla för sommaren då jag kan sitta ute och snickra.
Det här är mitt första Paternoster, prototypen kan man säga. Den gav jag till min kära vän Maud i nyårspresent. De lila pärlorna är i Muranoglas och så sitter det kubformade små pärlor av tenn mellan varje. Tumringen är i nysilver och korset i röd jaspis. Ganska vackert om jag får säga det själv!
Det här är det andra jag gjorde och det gav jag till mig själv. Det går som synes i svart, rött och silver. Tumringen är av hematit, de stora pärlorna i krakelerat glas och mellan dem sitter runda, mindre metallpärlor i silverfärg. Och även till detta radband valde jag ett kors av jaspis.
Tillägg: Såhär kan den grekiska varianten se ut:
Alexander McQueen-utställningen i New York förlängd
På grund av det stora publikintresset kommer utställningen AlexanderMcQueen: Savage Beauty på Metropolitan Museum att pågå till 7 juli. När en konstnär är död blir alla utställningar retrospektiver. Men konstnären själv är inte där och ser tillbaka tillsammans med publiken. Det är så glädjande att Met Museum har ordnat denna utställning och den ser mycket vacker ut med en stilren iscensättning där verken har huvudrollen.
http://www.alexandermcqueen.com/
Jag skrev om den sista kollektionen:
http://blogg.digenia.se/2010/03/10/alexander-mcqueens-hostvinterkollektion-2010/
Från Elect/Dissect, Givenchy haute couture höst/vinter 1997:
Kall natt blir det
Klockan är runt 23 och termometern visar 15 minus. Ja, varför tittar vi norrlänningar alltid på termometern innan vi går ut, förresten? För att veta om vi ska tycka att det är kallt eller inte. Jag var ute och hämtade ved för en stund sen och det är så fint här med all snön, träden mörka mot den ännu mörkare himlen, stillheten, ljusen i grannhusens fönster, grannskapets hundar har kissat kväll och sover säkert redan gott. Allt är tyst och fridfullt.
Idag har jag varit så jäkla skittrött, jag fick slut på magsårsmedicin i förrgår och den här natten blev riktigt jobbig med bara nån timmes sömn. Det gör mig inget att jag får ta medicinen resten av mitt liv, den har inga biverkningar, enda gången jag märker av den är när den är slut. Men idag kom pensionen och jag har varit på apoteket, köpt snus, handlat lite mat. Jag mötte en gräddkolafärgad liten blandrastik som gärna hälsade men inte var så glad över kylan, och sen träffade jag en svartvit bordercolliemix som tålmodigt väntade utanför Willys och vi pratade en stund medan jag satt på bänken och frankerade kuvert.
Vad glad jag är att jag har känsla för vett och etikett i hundvärlden, då uppstår omedelbar sympati och förståelse när jag träffar fyrbeningar ute. För hundar har en osviklig blick för vilka tvåbeningar som går att kommunicera med och vilka som är att nonchalera. Men det är också bra att kunna lite om mattars och hussars psykologi. Om jag säger exempelvis: ”Nemen oooh! Vilken ovanligt vacker schapendoes! Och så välpälsad!” med ett förtrollat och hänfört tonfall, så blir människan glad och smickrad å sin hunds vägnar, och tycker jag är en bra person som känner till denna ovanliga ras. Men hunden hör förstås att jag egentligen snackar med den.
Idag har jag fått hem massor med matvaror från Mataffären, det är guldbra. Det är Coop som står för denna nätbutik och jag brukar annars inte handla på Coop i Gurra särskilt ofta, visst har de bra grejer och ett stort urval av ekologiska varor men det är för höga priser för mig. Men över nätet beställer jag en gång i månaden såna saker som mjöl, tvättmedel, ris, pasta, konserver, potatis etc, sånt som är väldigt skönt att inte behöva dra hem med shoppingvagnen. Frakten kostar alltid 85 kr och det körs ända till dörren, hur bekvämt som helst. Nu har jag här mitt livs första bal med toapapper, också en milstolpe, jamen vad farao, det släpar man inte hem till fots, hahaha!
Men sen var jag som sagt ner på byn och kompletterade och eftersom det är fredag fick jag en väldigt god middag, jag stekte biffar av lammfärs med bara salt och svartpeppar, la på en klick plommonchutney och en skiva chèvre som fick smälta lite, och så salladsblad och skivad rödlök, och en surdegsfralla om alltihop. Mumsegott, och lite mörk choklad till efterrätt.
Bild: Emeraude, skapad av Coty 1921 och fortfarande på marknaden men den nyproducerade är enligt de flesta bedömare inte alls lika god som originalet (har jag nån gång turen att hitta en äldre flaska så ska jag lägga vantarna på den). Citrus, kryddor och sandelträ, en orientalisk doft för aftonbruk. Väldigt vacker bild i vilket fall som helst!
mera från le modeblogue!
Den här bilden blev jag ganska nöjd med, men det beror ju på att kängorna är snygga i sig.
Alexander McQueens höst/vinterkollektion 2010
finns att beskåda på webbsidan. Det är så obeskrivligt vackra plagg att man bara vill gråta, och det bör man också göra. Det här är kläder som konst och jag hoppas samtliga kommer att köpas in av Metropolitan Museum of Arts dräkthistoriska avdelning. (De har redan sju objekt av McQueen, bland annat denna aftonklänning. Detta museum är väl det enda som skulle kunna få mig att besöka USA!) Dominerande färger är svart, rött, guld, grått/silver och vitt, det är änglar, ikoner, blyglasfönster, heraldiska lejonbroderier, Klimt och Art déco, som mönster har han använt bland annat detaljer från Hieronymus Bosch (De jordiska lustarnas trädgård), nåt som ser ut som William Blake, och ett par renässansmålare som jag inte kan identifiera.
Den privata visningen hölls igår. In i det sista spekulerades det om den skulle bli av överhuvud taget, om han hade fått allt färdigt. Det är en sparsmakad kollektion beträffande antalet plagg (endast 15 damensembler) men det behövs inte mer eftersom ett detaljstudium skulle fylla hyllmeter av böcker. Jag länkar direkt till damkollektionen men njut även av herrplaggen som också är fullkomligt utsökta. De är nästan helt monokroma i nyanser av silver, beige, vitt och grått, allt ligger i skärningen och strukturerna. Och som en isande tanke visas en stickad grå tröja på framsidan dekorerad med ett kranium och två korslagda benknotor i mönsterstickning.
jopp hejdi hejdi hejda!
Kan man inte komma på en titel kan man alltid fiska upp nåt onämnbart, vederstyggligt, ur medvetandets mest skrämmande och fasafyllda plats: den outplånliga minnesreservoaren från sångboken Nu ska vi sjunga! för småskolan. När jag såg de där orangeröda pärmarna med raden av motbjudande ungar med fula hårspännen så fick jag lust att sparka omkull dem (ungarna alltså) och det skulle jag säkert få om jag såg boken idag också.
Jag har varit nere och handlat mat, köpte hem ett kilo nötfärs (egentligen är lammfärs godast men det är för dyrt) och har gjort en stor mängd biffar. Pannbiff är väl gott bara det inte är pannbiff, det blir inte alls så osigt om man gräddar dem i ugnen, suveränt att ha i frysen och man kan exempelvis lägga dem i pitabröd tillsammans med sallad, tomat, rödlök och nån god sås. Jag kryddade med vitlök, chili, spiskummin, kanel, kardemumma, ingefära och en väldig massa svartpeppar, mycket gott blev det.
Sen har jag bakat en honungskaka och det doftar gott här hemma. Nu på kvällskvisten ska jag ge mig i kast bytet av bredbandsoperatör från 3 till Tele2, få se om det funkar på en gång eller om det tar tid, en del inställningar måste ändras men det verkar inte alltför knepigt. Men ifall jag inte svarar på mail osv så skicka ett sms. För övrigt har jag i bakögat sett nåt om nån handväskeskandal inom Socialdemokratiska partiet, jamen det var en extremt rosa väska måste jag säga. (Och till himmelsblått… Unisextänk kanske? Här pilar vi kring som små svalor mellan genusarna?)
OK, hej AK Granberg! *trycker upp en sockklädd mikrofon i nyllet på mig själv* Vad skulle du göra om du fick en grisskär Louis Vuitton-väska i mjukgöringspresent? Ja, hörredu, eftersom jag inte klär i rosa så fick jag ju lämna bort den. När jag köpte min senaste kamera så låg det fel kamera i förpackningen, jag skulle ha en svart men den som jag fick var metallicskär. Jag gick tillbaka och sa, ja den här är säkert snygg men jag kan fan inte ha en rosa kamera, min image blir helt sabbad! Och så skrattade både expediten och jag hjärtligt och rått.
Och, (fortsätter jag till den alltmer skräckslagna reportern), eftersom denna väska är a thing of value if not of beauty, så skulle jag i enlighet med både mitt religiösa fattigdomslöfte och min marxistiska världsåskådning försöka omsätta den i så mycket reda pengar som möjligt och sen överlämna dem till lämplig handhavare, exempelvis Stadsmissionen, Läkare utan gränser eller Hundstallet. Men ändå, vad?
När jag ser grejer från LV och Gucci tycker jag det är så fult, så brackigt, med deras logotyper utsplattade över hela föremålets yta. Stiliserat revirpinkande där varje skvätt kostar hundra dollar. För många år sen pratade jag med en engelsman på ett längre besök i Sverige som förfasade sig över vår svenska faiblesse för t-shirtar med pseudo-engelska deviser, jamen ni vet: I <3 BC, Come to the rhythm, To be is to be seen, osv osv. Truly tacky, sa han. Men inte är det mindre tacky att ha ett namn eller en logotyp som är värd pengar och sprida den som gödsel över allt man skapar?
Det enda företag som gör vackra saker med sin vackra logotyp inkorporerad som en del av verket är BVLGARI. Men jag menar att även de kan behöva mäta sig med nåt. Så nu lanserar jag mitt eget märke, det kommer i början främst att handla om shoppingväskor. Varje väska är helt unik, sydd i återvunnen bomull med miljövänligt färgad tråd, och inget barn under 20 år har varit involverat i produktionen. (Väskorna framställs av berusade babianer på en svältlönefabrik i Baluchistan. Varför är de stackars djuren berusade på jobbet, kan man undra, men det har en naturlig förklaring: de dricker för att döva sin hunger.)
Hm! Ganska schnückt! Typsnittet heter Esprit.
fått paket!
Med byxor! De sitter fantastiskt snyggt, de är superbekväma, färgen är vacker och dessutom är de sydda av min kära vän Catwomankitty. Kan det bli bättre? Nej, knappast. Dessutom låg det en extra överraskning med i paketet. Jag försökte ta en bild här men antingen kom mitt huvud inte med eller också inte fötterna, jag får försöka igen och tänka ut en bra position för kameran. Ute på altanen är det nog bra med plats, jag ska fixa det i morgon när det är ljust. Jag valde resår i midjan för det är bekvämast, då blir inte magen klämd. Och så valde jag utanpåfickor, en riktig dam har ju aldrig saker i fickorna (varför är det då fickor på damkläder kan man undra) men nån dam är inte jag. Däremot tycker jag att plaggets fall blir mindre förstört med utanpåfickor. Tack, underbara vän! Jag vill gärna ha fler par och återkommer när jag blir lite stadd vid kassa, om du har tid förstås!
revolution!
Hoppet vaknar på nytt om monarkins snara störtande. Republik nu! Modeskaparen och författaren Camilla Thulin är en person som jag har beundrat i massvis med år. Hon gör kläder för damunderklädsföretaget Miss Mary of Sweden och det är underbart vackra underkläder (jag har faktiskt varit på en visning, men när var det?) för kvinnor i naturlig storlek (kvinnorna alltså). Hon har alltid varit uttalat kritisk mot störda kroppsideal och mot modeindustrins spridande av orealistiska, skadliga och kvinnoföraktande utseendenormer.
Under nittiotalet jobbade jag i samma trakter och såg ofta Camilla Thulin på promenad med sina hundar. (Bara en sån sak.) Hon har skrivit två böcker om stil och är en av Sveriges verkliga experter på stil, med en grundläggande respekt för människor, en befriande brist på snobbism och ett ofta lite torrt understatementmässigt sätt att uttrycka bestämda åsikter. Nu uttalar hon sig på Sofis mode i Aftonplasket om de svenska prinsessornas osmakliga frossande i lyxiga acessoarer att ”Det känns lite tokigt när andra inte har någonstans att bo.”
Ja jäklar. Det liknar ankskit rent ut sagt. När till och med näringslivets höga hönor börjar tona ner det vanvettiga bonusraseriet, privatplansflygandet och guldkrogsbesökandet därför att till och med de förstår att det ser väldigt illa ut i recessionens Sverige, så spottar oduglingarna i kungahusets skyddade verkstad vanliga människor rakt i ögonen. Det är ett rent hån att samla på handväskor för miljontals kronor, sen struntar jag i om de är köpta för mina skattepengar eller är mutpresenter från andra rika troll som vill ställa sig in. Jag vet hur det är att vara hungrig i det moderna Sverige, det borde alla tvingas att pröva på för det gör en både stolt och ödmjuk. Jag förstår att kungligheterna inte skulle fixa att ha vanliga jobb, men då får man väl sätta dem på Samhall. Att jobba där är mycket hedervärt.
donna karan black cashmere
Jag hade för flera år sen en person på besök som såg den här i mitt badrumsskåp och trodde det var en exklusiv sexleksak (men varför heter det egentligen sexleksaker? sex kan ju vara både allvar och lek, och uttrycket har opassande infantiliserande konnotationer). Jaha oj, sa jag, kan de se ut sådär? Tydligen. Det är en mycket fin parfym i en okonventionell förpackning, själv tycker jag det ser ut som en svart sten. Den lanserades 2003 och tillverkas fortfarande.
Det är en rökelseparfym med starka inslag av kryddor och trä, bland noterna finns saffran, muskot, garam masala, kryddnejlika, ros, vitpeppar, etiopisk rökelse, afrikanskt wengeträ, vanilj, ambra och patchouli. Jag brukar inte gilla nånting som innehåller patchouli, det känns så kvinnorörelsen på nittiotalet, men här går det utmärkt. En underbar, rökig, varm parfym som passar bäst på vintern och som även män kan bära om de är lite våghalsiga!
heliga tre herdar
Jag tänkte visa ett konstverk som jag har ett särskilt tillgivet förhållande till, det så kallade Portinarialtaret av flamländaren Hugo van der Goes som levde under andra halvan av 1400-talet. Det är ett stiftarverk, alltså målat på beställning av en stenrik bankman vid namn Tommaso Portinari. Då som nu förekom sponsring och hjälpte säkerligen många konstnärer, musiker och författare att inte svälta ihjäl, man kan tycka vad man vill om företeelsen och man kan diskutera om köpt konst är konstnärligt fri.
I den här formen av beställningsarbeten var det praxis att beställaren och ofta även hans/hennes familj var inmålade i den religiösa scenen, verkligen anakronistiskt! Man värnade om sin eviga salighet och tänkte sig att chanserna att hamna på rätt sida på domedagen ökade genom fromma gester såsom att bekosta ett religiöst konstverk och visa sin fromhet allt framgent för alla som beskådade det. I Portinarialtarets vänstra sidopanel kan man se herr Portinari själv och hans två söner, i den högra ser vi fru Portinari och dottern.
Hugo van der Goes var en underbar konstnär vars liv blev kort, det finns inte mycket skrivet. Man vet att han gick i kloster och där fortsatte måla, och att han efter en resa drabbades av djup melankoli och vanföreställningen att han var fördömd, och att han tillbaka i klostret tillfrisknade och senare samma år avled. Mycket märkligt. I en samtida källa finns uppgifter om en ej namngiven målare som insjuknade i djup depression när han jämförde sina egna verk med bröderna van Eycks berömda Ghentaltare. van der Goes var född i Ghent.
Der vore sorgligt om detta stämmer. Visst är Ghentaltaret magnifikt men man kan inte jämföra det med Portinari-altaret. Jag älskar bröderna van Eycks måleri, det är färgrikt, stilfullt, stramt och ytterst briljant, men det saknar helt intimiteten och det innerliga som gör van der Goes religiösa konst så gripande och ljuvlig. Att känna vördnad och bävan kan, men måste inte alltid, vara liktydigt med att bli gripen. Portinarialtaret är megastort och fullt med detaljer som alla är genomtänkta och symboliskt betydelsefulla, till och med de olika blommor som förekommer har var och en sin specifika innebörd, och det är inte orimligt att anta att den religiösa skolningen klostret gav har kommit till användning i detta verk.
Målningen i tre delar rymmer ett flertal delscener, och det finns tre figurer som jag är speciellt förtjust i, nämligen de tre herdarna. Vanligtvis är även dessa gestalter idealiserade i visuella framställningar av Nativitasmotivet, men de här tre är verkligen vanliga enkla människor. Det är verkligen intressant att titta på hur gestalterna är klädda i religiöst måleri före 1800 ungefär, det säger massor om tidens dräktskick, om hur skillnaderna mellan fattiga och rika tog sig uttryck i deras klädsel, och också om hur man i olika tider har föreställt sig att människor gick klädda på Jesu tid.
Just den här triptyken visar många olika stilar. Änglarna och den heliga familjen har böljande, vackra fantasidräkter. Herr Portinari bär nåt slags religiös dräkt i sobert svart liksom sönerna, fru Portinari och dottern ser ut att vara finklädda i det senaste modet, och de tre herdarna i dova nyanser av brunt, grönt och rött ser säkert ut som vanligt folk gjorde på den flandriska landsbygden vid mitten-slutet av 1400-talet. Alla andra gestalter i målningen har gravallvarliga och hopbitna ansiktsuttryck men inte dessa tre, i själva verket är det de som ger uttryck för den största gripenheten vid åsynen av den nyfödde Jesus. Det är verkligen fint gjort alltihop.
Detalj:
Verket i sin helhet (klicka för större bild):
- Hällen maj 14, 2013 Carina Nurmilehto
- Första gången maj 8, 2013 Carina Nurmilehto
- Bruten maj 8, 2013 Carina Nurmilehto
- Svartbygge maj 5, 2013 Lars Tjelvar
- Det som spränger maj 4, 2013 Carina Nurmilehto
- Järnjungfru april 29, 2013 Carina Nurmilehto
- April 2013 april 28, 2013 Lars Tjelvar
- Blottad april 28, 2013 Lars Tjelvar
- Ej förgängelse vet april 27, 2013 Carina Nurmilehto
- Giva sig fri april 25, 2013 Carina Nurmilehto
Senaste kommentarer