Denna blogg och dess kapten beskyddas av Helige Serafim av Sarov.

Välkommen!

Jag är född 1959, bosatt på Värmdö, författare, bildskapare, konsthantverkare, musiker och aspie. Dessutom är jag samarbetsfeminist, marxist och kristen. Jag började skriva min första blogg i blygsam skala 2004 och fann snart att det var en form som passade mig mycket bra. Genom bloggandet har jag lärt mig mycket om mig själv, världen och människorna, och jag har fått vänner för livet.

Eftersom min blogg aldrig har blivit hajpad och haussad och allmänt känd har jag kunnat ha en nära och personlig kontakt och dialog med min läsarskara. Detta har blivit mitt offentliga vardagsrum, en plats för upptäckter och samtal utan journalistiskt syfte eller anspråk på objektivitet eller åsiktsneutralitet. Kommentarer välkomnas men rasism, hbt-fientlighet och annat hate speech tas bort.

För närvarande är kommentarerna förhandsmodererade vilket innebär att jag måste godkänna dem innan de visas, det kan därför bli en viss fördröjning.

wordpress blog stats

Mina arkiv

Bloggarkiv

Kategorier

Djur och natur:

The Animal Rescue Site

Gör som 7 andra, prenumerera du med.

media, reklam

Siewert Öholm – still going wrong…

(korspost!) Siwan vill inte gå i pension fastän han är över 70. Nättidningen Dagens Media citerade nättidningen Realtid (som jag inte vill länka till) i följande artikel 2009 (kommentarerna är fantastiskt roliga): http://www.dagensmedia.se/nyheter/article18727.ece

”När Realtid.se frågar vem kanalen vänder sig till, svarar Öholm: – Till kristna värdekonservativa som inte gillar att man bränner ner ICA-butiker, samkönade äktenskap, som tycker man ska vara försiktig med aborter och som är för Israel.”

Igår skrev både SvT.se och Aftonbladet.se om denna nya lokal-TV-kanal i Värmland. Watch out, alla judar, de tokhögerkristna kallar sig för ”Israelvänner” men i deras apokalyptiska tokscenario ingår att alla judar i Israel måste ”omvändas” till kristendomen innan Jesus kan komma tillbaka. Den övriga agendan får tala för sig själv.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/varmlandsnytt/vi-ska-bli-en-irriterande-mygga-pa-svt
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article16052315.ab
https://www.flashback.org/t71167

Tack och cred till min tipsare!

Medieormen, fuskfotografen, Julian Assange och Expressens kampanj mot Flashback

Nu ska jag berätta hur jag uppfattar de här görandena och låtandena som nämns i rubriken och illustrera det med en massa länkar (och via dem kan man fördjupa sig i detaljerna). Jag tar det någorlunda kronologiskt. Allra sist kommer jag att dra mina personliga slutsatser utifrån frågor jag ställt mig den senaste tiden.

I slutet av augusti skrev jaktvårdskonsulenten Gunnar Glöersen inlägget ”Drömbilden!” på Jägareförbundets blogg angående ett lodjursfoto av den prisbelönte naturfotografen Terje Hellesø. Glöersen var skeptisk till fotografiets äkthet och strax startade en tråd på Flashback som har blivit mycket läst och omtalad. Den heter nu ”Fuskande naturfotograf! Terje Hellesø [Bevisat, sammanfattning i startinlägget]”. Där började användare analysera ett stort antal av Hellesøs bilder och bevisade att de var manipulerade vilket väckte stort ståhej i media och fotokretsar och ledde till att Hellesø fråntogs titeln Årets Naturfotograf 2010, att böcker fått makuleras, med mera. Grävarbetet i tråden gav upphov till en blogg, ”Terjade foton”, där resultaten presenterades på ett åskådligt sätt för media och intresserade.

Den 2 november publicerade Expressens kulturchef Karin Olsson en artikel i Guardian, ”From Hero to Zero”, om hur hon menar att ”den svenska synen” på Julian Assange har förändrats. Artikeln blev mycket spridd och diskuterad internationellt och många, däribland jag, anser att den inte speglar den svenska opinionen i stort utan mera visar kulturetablissemangets extrema Assangefientlighet. Olssons artikel fick strax en tråd på Flashback, ”Hatartikel på Assange av Karin Olsson”.

Den 16 november tillkännagav Sveriges Radio att tråden om fotofuskaren och den tillhörande bloggen tilldelats det nyinstiftade priset ”Medieormen”. (Grävarnas pressmeddelande.) Det väckte stor uppmärksamhet i medievärlden och diskuterades nästan överallt, och naturligtvis fick det en egen tråd, ”Flashbackgrävarna får pris från Sveriges Radio”. Expressen valde att inte rapportera om priset i vedertagen mening, i stället publicerade kulturskribenten Jesper Högström på kultursidan den 25 november ett slags parodi, ”Gudomligt gräv” (tråd: ”Misslyckad parodi i Expressen”). Det går dock inte att se denna text som en parodi på fototråden, möjligen valfri tråd i forumdelen Kändisskvaller. Högström väljer att helt bortse från att fototråden håller en i stort sett helt sansad och saklig ton och att många av dem som deltar i den själva är fotografer, journalister, naturintresserade, jägare etc.

I måndags skrev Catia Hultqvist (som flera gånger tidigare skrivit bra och sakligt om Flashback) en utmärkt krönika i DN med titeln: ”Flashbackmedlemmarna påverkades också av journalistpriset”. Bland annat tog hon upp Expressens njugga behandling av att en tråd på forumet tilldelades Medieormen. Nästa dag svarade Karin Olsson i Expressen med texten ”Flashar från förr”, där hon bland annat menar att det skulle strida mot journalistisk yrkesheder att ”kasta sig om halsen på Flashback så fort det anses comme il faut att göra det”. Hultqvist replikerar: ”Karin Olsson missar målet i ren ilska”.

Nu har så nättidningen Medievärlden (branschorganisationen Tidningsutgivarnas organ, hette tidigare Pressens Tidning) gett sig in i debatten. Den 6, samma dag som Karin Olssons artikel, skrev chefredaktören Axel Andén ett blogginlägg: Ansvarslöst Flashback skadar människor. Och igår publicerade man en stor intervju med Terje Hellesø, gjord av den tidigare Expressenkolumnisten Lisa Bjurwald, med rubriken ”Flashback förstör våra liv”. Det är en ohederligt gjord text där namnet Flashback upprepas och upprepas, det sätts ihop med anklagelser om mordhot och terror på ett sånt sätt så att man ska koppla ihop tråden med dessa trakasserier, det talas om massor av kränkande kommentarer på paret Hellesøs bloggar så man ska få intryck av att det är deltagarna i tråden som skrivit dem.

Man låter också Hellesø hävda att de över 800 deltagarna i tråden i själva verket bara är ett fåtal där samma personer skriver med många nick. Man får ha flera nick på Flashback men det är inte tillåtet att använda mer än ett i samma tråd, och detta har forumet självfallet koll på. Såna här uppenbara felaktigheter behöver man inte skriva i en tidning, även om det är en nättidning, det går att kolla fakta och det hör till det journalistiska arbetet att göra det. Och såhär ser det ut nu i afton, torsdagen den 8 december 2011.

* * *

I ljuset av allt detta vill jag göra några personliga reflektioner. Jag letar efter pressetik men ser inte till det nånstans. Man uttrycker förtrytelse när deltagare i en tråd på ett forum på ett snyggt, korrekt och vederhäftigt sätt avslöjar en bedragare och belönas med ett mediepris för detta. Däremot är det helt OK för det svenska kultur- och mediaetablissemanget att på ledarsidor och kultursidor bedriva en exempellös smutskastning av Julian Assange som person. Man menar att en sån skitstövel (ett av de mildare uttryck som använts) inte ska leda en organisation som WikiLeaks. Till den änden har många av dessa företrädare till och med valt att inte längre stödja WikiLeaks alls utan i stället ställt sig bakom det helt oseriösa projektet OpenLeaks (hur går det med det egentligen?). Det deltar journalister och skribenter i detta som jag tidigare har haft stor respekt för och det hela känns mycket bedrövande.

Nu får jag intrycket av att vissa etablerade media gärna vill distansera sig från det som Sveriges Radio kallade ‘Journalistik 3.0′ och menade att crowdsourcingen i fotofusktråden exemplifierade så bra att det skulle belönas. Där är Flashback hatobjektet framför alla andra. Genom att svärta ner Flashback så mycket det bara går vill man vända bort uppmärksamheten från det faktum att traditionella medier idag står för mycket dålig och ohederlig journalistik där ‘vanliga människor’ exploateras och utnyttjas och får sina personliga tragedier exponerade på ett skrämmande ansvarslöst sätt, och där uppenbara osanningar när de bevisas vara sådana inte blir korrigerade. För mig är det ett faktum att svensk journalistik har förfallit, och nånstans tror jag dess företrädare vet om det. Ett mediepris till en Flashbacktråd blir ett bevis och ett tydliggörande av detta.

Mera läsning:

http://terjadefoton.wordpress.com/sammanfattning/
Stora tråden om sexualbrottsanklagelserna mot Assange
Tråden om #prataomdet-kampanjen (i Medier och Journalistik)
Sweden versus Assange

* * *

Tillägg 9 december 9.15:

Efter att ha skrivit nära tusen ord igår kväll fick jag hjärnstillestånd så jag fick inte med allt. Företrädare för fototråden och bloggen Terjade foton har uttryckt besvikelse över Expressens och Medievärldens behandling av deras respektvärda grävarbete och publicerande av detta. Det förstår jag mer än väl, det är orättvist agerat. Personligen är jag fullkomligt övertygad, åtminstone vad gäller Expressen, att det inte har nånting alls med denna tråd och blogg att göra utan att det handlar om att man är förbannad på Flashback som företeelse.

Jag grundar det här på att det finns ett antal trådar på forumet som har varit, och är, de i stort sett enda platser i svensk offentlighet där massmediedrevet mot Julian Assange har diskuterats öppet, analyserats och kritiserats. I denna kampanj har alla stora dagstidningar deltagit men Expressen har varit ledande. Idag tar dagstidningarna aktiv del i pågående rättsprocesser och utövar mer eller mindre öppet påverkan på ett sätt som faktiskt äventyrar rättssäkerheten och som hade varit otänkbart för 20 år sen. Och den som kritiserar detta måste motarbetas. Tyvärr verkar det slås lite osiktat här.

Men så kan vi inte ha det. Debatten måste fortsätta, och om medier brister i sitt uppdrag att så objektivt som möjligt belysa händelser och skeenden, då måste medierna själva bli föremål för belysning och granskning av utomstående, oberoende aktörer som exempelvis Flashback. Jag måste skratta lite när jag tänker på att jag själv för väldigt länge sen medverkade på just Expressens kultursida som frilansmedarbetare (på 90-talet). Det var mycket som var annorlunda då. Idag är jag glad över att ha en blogg där kan jag tala öppet mot orättvisor och missförhållanden som jag ser. (För övrigt kommer jag nog snart att öppna mitt frivilligt avstängda Flashbackkonto.)

Genus från Venus

En gång för flera år sen hade jag en riktigt intressant diskussion med micro113 om könsroller och arbetsfördelning. Jag tror fortfarande, förenklat uttryckt, att i samkönade parrelationer får man av bara farten möjligheter att utforma vem som gör vad utifrån fallenhet och intresse snarare än utifrån kulturella förväntningar. Tyvärr har det inte slagit så väl ut för mig personligen då jag är för brett kompetent så att jag lockat till mig partners som velat slippa göra nånting överhuvudtaget.

Hur blir en unge som får välja sin genusiscensättning själv? Av nån anledning tyckte min far att det var viktigt att ge mig en flickas identitet (i övrigt växte jag ju upp helt utan uppfostran). Jag skulle förstå och trivas med hur flickor skulle vara då och i viss mån ska vara än idag. Men när jag blev tre år ungefär och mer självständig märkte jag på egen hand att flickors lekar inte roade mig särskilt mycket, och därigenom märkte jag också att pojkars kläder lämpade sig mer för de lekar jag föredrog. Klättra i träd, typ.

Men! När jag gick till biblioteket för de underbara sagostunderna som hölls en gång i veckan ville jag helst ha klänning, kalasbyxor och lackskor. Det tyckte jag var fint och passade till såna högtidliga tillfällen. Jag valde själv. Vi kan ju dra oss till minnes den radikalfeministisk-separatistisk-lesbiska normativitet som var ganska allmän förr, där vissa attribut inte skulle bäras på grund av ”heterosexuella” ideal, hade man långt hår, klänning etc. så var man egentligen straight, för såna attribut var till för att behaga män. Vilken underbart fundamental tankevurpa!

Sjuttiotalets unisex-mode har sannerligen varit frigörande för människor av alla kön och sexuella läggningar. I Gay Bobs garderob vilar inga gamla spöken.

Jag drömde…

att jag var hemmafru till en man i grå kostym! Och gjorde stor succé med min hemlagade Campbells kycklingsoppa varje dag! Tills den dan han tröttnade på att alltid få samma mat till middag och pep iväg och jag kunde dra en lättnadens suck och återgå till mitt singelliv.

Här sitter en annan

och begrundar det faktum att hur jag än håller på och håller på i mina försök att säga nånting om västerlandets civilisation så vet ingen hur det slutar. Det har ju nyss börjat. Här på höjden har det varit rejält blåsigt några dar och fläckvis är det barmark. Lilla rådjuret såg jag susa förbi på egen klöv häromdan, de vuxna djuren har jag sett mycket spår av de senaste dagarna. Undrar vad de har för uppfattning om att de nu delar sin lilla skog med vildsvin? För första gången har vi det här på norra Värmdö. Jag har en himla respekt för vildsvin, det ska man faktiskt ha. Det finns ett dokumenterat fall i Sverige, 1914 tror jag det var, där en luffare blev uppäten av en flock vildsvin i Skåne, bara stövlarna blev kvar. De är mycket mer aggressiva än vargar och inte alls lika skygga.

Bild: När det gäller kulturkritik finns det få saker som på så intressanta sätt säger så mycket om en tid som reklambilder. Såhär gemytligt kunde man ha det i Kairo förr i tiden när man satt i korgfåtöljer under en palm och drack Hennessykonjak.

Prata mindre, tänk mer

Jag försöker följa vad som händer men det är alldeles för mycket nu. Agendor finns överallt och vilka de är i fråga om anklagelserna mot Julian Assange, WikiLeaks, ”gräsrotskampanjen” #prataomdet osv lär visa sig för sanningen kommer alltid fram förr eller senare. I skuldfrågor där jag inget vet tar jag inte ställning, en annan sak är att jag inte har tagit ställning för #prataomdet, det har privata skäl då jag förr har skrivit och sagt för mycket och i andra sammanhang fått höra saker jag inte ville höra. Men har pratande slagit fel för mig så kan det göra det för andra också, och därför tar jag nu uttalat ställning mot. Det här är fel sätt.

Jag är för trött för att vidareutveckla just nu så jag snor det jag skrev i en tråd på Flashback igår, och låt oss vara ärliga nu, det är inte ”gräsrötter” som använder Twitter utan en formell / informell mediaelit. Jag är hellre en gräsrot under isen än deltar i nåt sånt här. Och sluta dra in Bjästa i detta! Det handlade om minderåriga och kan inte jämföras.

Postat av Berengar igår 18.30:

”Vad tänker jag? På att Marshall McLuhans tes som alla dissat sen sextitalet, The Media is the Message, kommer att vara giltig två år av världshistorien, 2010 och 2011. Det kan hoppeligen aldrig mer hända att så många blir så förhäxade av ett så bristfälligt medium som Twitter. Det ser för fan ut som det är gjort för barn och betyder Kvitter. Moget?

Man skriver ett sms på tre ord, ”Medis istället, OK?” Och det är viktigt den stunden. Men twitter är som offentliga sms, och ingen fattade hur bristfälliga de är på sikt och hur människor lurat sig att viktiga saker kan sägas så kvickt och ogenomtänkt och nu är det bevarat för alltid, hur gärna människor än vill sudda.

Vad säger jag om att #prataomdet? Nej, inte såhär. Jag lärde mig saker om att skriva självbiografiskt och om att få höra saker man inte kan bära. Nu hamnar allt i en röra, saker som borde polisanmälas, saker som borde bearbetas i terapi, och saker som inte angår andra men som man borde lära sig nåt av för egen del. Det kommer som nån sa här att få stora juridiska konsekvenser för lämnar jag under eget namn ut nån anonym så lär folk ändå kunna räkna ut vem det handlar om, och den personen kan inte försvara sig eller ge sin syn.”

Edit 15.54: Kolla källor, Granberg… klart det ser fel ut… det ska vara The Medium is the Message. Mupp… Hela mediavärlden / medievärlden är en härva av meta och meta-meta och här sitter bloggaren, The Monorail Brain, och skriver om vad hon skrev på Flashback om vad andra skriver om som andra har skrivit om.

Flashbacktråden om Bjästa nominerad till Guldspaden

Häromdan tillkännagjordes att Amanda Ögren av Sveriges Radios lyssnare blivit utsedd till Årets Västernorrlänning (tidigare har hon belönats med John Hron-priset) för att hon valde att inte följa med den mobbande strömmen utan ställde sig på brottsoffrets sida. Det handlar förstås om våldtäkterna i Bjästa 2009.

Långt innan Uppdrag Granskning sände sin prisbelönade dokumentär om Bjästa fanns en trådFlashback om detta brottsfall. Den startades av en närstående till gm och var tänkt att väcka opinion till stöd för denne, men snart tog diskussionen en annan vändning. Det finns bland Flashbacks debattörer en mängd mycket vederhäftiga personer med egen expertis inom juridik, kriminologi och brottsbekämpning, och i takt med att mer och mer material kom fram vändes sympatierna bort från den dömde våldtäktsmannen.

Nu har denna diskussionstråd (inte Flashback som helhet) blivit nominerad till Guldspaden som årligen delas ut av Föreningen Grävande Journalister. För ett par år sen införde man en ny klass för webbjournalistik och det är i denna klass Bjästatråden nu är nominerad. Det är ingen hemlighet att journalister i alla media använder Flashback som informationskälla. Mycket på grund av anonymiteten kan fakta, omständigheter och slutledningar komma i dagen där långt innan de så att säga blir officiellt offentliga. På gott och ont naturligtvis. Men expertisen och sakkunskapen som finns där utgör ofta en barriär och en bullshitdetektor i förhållande till mörkläggningar och desinformation från etablerade media och myndigheter.

När det gäller Flashback finns det en generaliserad uppsättning fördomar som stämmer i vissa delar men oftare inte alls. Om man ser på just händelserna i Bjästa och jämför med Facebook, som de flesta tror är ett ganska harmlöst forum, så kunde en fullkomligt vidrig kampanj av förtal och smutskastning av brottsoffren pågå under lång tid utan att Facebook gjorde särskilt mycket åt det. Anhöriga och sympatisörer till gm kunde starta och driva hatgrupper där medan de tämligen snabbt blev bannlysta från Flashback. Skillnaden ligger i att Flashback, även om maximal yttrandefrihet är ledordet där, har ett strikt regelverk som faktiskt följs och moderering sker mer eller mindre i realtid.

Det är ingen nyhet att det finns företeelser på Flashback som inger mig djup avsmak. Det finns också människor där som jag respekterar högeligen. Länge har det varit lite sport att dissa detta Sveriges största diskussionsforum och när traditionella media gör det är det ganska så hycklande eftersom de samtidigt hänger där och läser dagligen och stundligen. Det är bra att det finns en 18-årsgräns för att bli medlem. Men det finns många platser på nätet som är olämpliga för barn och ungdomar, och om jag hade ungar skulle de inte få öppna konto på Facebook innan de fyllde 15 och inte få hänga där utan att jag satt bredvid. Detsamma gäller Bilddagboken, Qruiser etc.

SvT, DagensMedia, Kwasblogg, Copyriot, Medievärlden, Nyheter24. (Det ser inte ut som om traditionella media har skrivit så mycket om det här, inte ännu i alla fall.)

Apropå en annan diskussion om läkemedel

tänkte jag dela med mig av några fina grejer ur min samling av gamla reklamaffischer och annonser. I slutet av 1800-talet såldes en patentmedicin vid namn Vin Mariani i stora delar av västvärlden, den bestod av rödvin uppiffat med kokablad och var enormt populär, drottningar och påvar kolkade i sig och mådde toppen. Det förstår jag faktiskt.

I USA när alkoholförbudslagstiftningen kom utvecklades ett alkoholfritt alternativ som så småningom fick det lätthågkomliga och talande namnet Coca-Cola. (Koffeinet i denna goda dryck kommer från kolanöten.) Från början lanserades den som en patentmedicin som hjälpte mot det mesta, exempelvis narkotikaberoende. Det roliga är att Coca-Cola fortfarande innehåller extrakt av kokablad, fast nu är de avkokainiserade, och restprodukten från denna process, alltså kokain, går vidare till läkemedelsindustrin. Men i början var det säkert en väldigt uppiggande dryck. (Alla nylonstrumpälskare ser genast att bilden är gjord av Gil Elvgren!)

En annan idé som understöddes av många framstående läkare, vilka gärna lät sig förknippas med produkterna i reklamen, var att radioaktiv strålning var hälsobefrämjande. Det fanns bland annat tandkräm med radium, som säkert höll tandtroll borta men hade den tråkiga bieffekten att käkarna också försvann. (Det finns fortfarande folk som tror på det här och som betalar dyrt för att vistas i nedlagda gruvor och utsätta sig för strålning.) Här är ett exempel på kosmetiskt användande, ansiktskräm och puder med radium:

Nobel-Freitags-Müs i Anna-Karinhall!

Skönt det är att vara inte llektuell. Jag har inte läst årets litteraturpristagare, det sägs att han har en bedrövlig kvinnosyn men det har i så fall jag också. Och min psykolog har sagt till mig att inte släppa en flata över min tröskel under hela nästa år, ja hon sa så! I alla fall tolkar jag det så. Ibland blir jag glad och nöjd över Akademiens val, exempel Le Clézio och Müller, ibland vill jag sjunka till jordens medelpunkt av blygsel, exempel Lessing. Jag kan verkligen säga att The Golden Notebook var en viktig bok för mig, när jag var 14-15 år, sen dess har den inte varit det. (Måste du jämt vara så bitchig, Granberg? Nej, jag måste inte alls, jag är det av fri vilja.)

Det verkar bli en riktigt kall natt, klockan är 18 och det är ner mot minus 10 redan. Förkylningen är nästan borta och jag har fått en god middag bestående av grönsakslasagna. Rådjuren lider nog ingen större nöd ännu, det är högst ett par decimeter snö. Jag blir glad när jag ser deras små fotspår i min skottade trappa, för innan jag hade hunnit skotta den så gick de bredvid, det visar ju att de uppskattar mitt arbete om än inte så klart formulerat. I kväll får vi se vem som vinner Idol, det blir inte Idol-AK i alla fall. Och jag som har känsla för hur man uppför sig behöver inte vara orolig för att Jimmie Åkesson än en gång ska bete sig som en grobian i ett högtidligt sammanhang, för han är inte bjuden på Nobelmiddagen.

Och för mig som fortfarande inte har nån TV, och troligen aldrig kommer att skaffa nån heller, räcker det mer än väl att läsa Karin Magnussons Nobelblogg i AB (uppdateras i realtid) och få kommentarer från min älskade vän Tristess via sms om Idol-tävlingen. I somras fick jag frågan om varför jag läser på kvällstidningarnas webbsajter varje dag när jag ibland är så kritisk till dem att jag uppmanar till bojkott (senaste gången var vid Britney Spears psykiska sammanbrott). Jag kunde fråga tillbaka: Är det bättre att läsa bara morgontidningar? Jag läser alla för jag vill veta vad som händer. Om jag rynkade på näsan åt Aftonbladet av princip skulle jag gå miste om dess omistliga debatt- och kultursidor. Nu är det dags att tända i spisen känner jag. Hoppas ni alla har en underbar kväll!

Bild: En lesbisk gammal klassiker. Hon badar i bidén! Där ser man hur de är.

Mördaraspies på dödsknark!

Vilken tur att världen är så hemsk och skrämmande tänker jag just nu, annars skulle det gå dåligt för sensationsmedia. Det är som med skräpmat, det alstrar sitt eget merbehov. Äter man en kexchoklad till lunch måste man snart ha en till. Häromdan skrev Henrik D. Ragnevi från Attention Göteborg en mycket bra debattartikel i Aftonbladet. Rubriken är ”Aspergers löser inga mordgåtor” och Ragnevi menar att de pressetiska reglerna måste skrivas om när det gäller rapporteringen kring våldsbrott där gärningspersonen har en neuropsykiatrisk funktionsstörning. Det här handlar förstås, denna gång, om den så kallade Nye Lasermannen.

Ragnevi har dock fel i en detalj, han skriver: ”När det sedan visade sig att han hade Aspergers syndrom pekas den diagnosen ut i media som en av orsakerna till varför dessa hemska dåd skett.” Ja, denna vinkling hakade media genast på som fästingar på en hare. Men den misstänkte mannen har inte fått denna diagnos (än) utan endast självdiagnosticerat. Är detta viktigt? Ja, men inte superviktigt i ett större sammanhang. Sitter man och surfar runt på Sveriges största debattforum, Flashback, så märker man snart att folk har en bild av aspies som kufiska och socialt handikappade unga män. I en (uppenbar provokations-) tråd där trådstartaren föreslår att våldtäkt ska ”tillåtas”, jag förmodar att h*n menar att det ska avkriminaliseras, svarar en person såhär:

”Personligen tror jag att du lider av aspbergers syndrom – verkar vara en ”hjärnskada” som går i släkten.Ingen kan vantolka verkligheten såsom en ”aspies”.Ibland på ett lite kul sätt men detta -ring Beckomberga och boka rum!”

Generaliseringar kan ha många orsaker. Okunskap är en, sensationslystnad en, och vinningssyfte ännu en. De senaste året har ett antal kriminalfall fått en koppling till Aspergers syndrom som faktiskt inte är orimlig men så grovt förenklad att den ändå blir missvisande och fördomsförstärkande. När det gäller ADHD, för att söka en parallell, så verkar många ha uppfattningen att barn, ungdomar och vuxna med ADHD är ‘stökiga’ och att det är ‘typiskt såna som blir värstingar’. Bilden av människor med Aspergers syndrom är ganska annorlunda.

När en ung man i Härnösand som mördat tre personer i förhören ganska omgående erkände så förklarades detta i media med att ”aspies kan inte ljuga”. Hans diagnos betvivlar jag inte för en sekund, men man kan inte kategoriskt säga att Så Är De Allesamman. Vi är alla individer. Den unge man som blev känd som ”Djurplågaren i Lerum” fick i RPU:n diagnosen ”Atypiskt Aspergers syndrom”. Jag blir inte det minsta förvånad om den misstänkte Nye Lasermannen i Malmö i den rättspsykiatriska undersökningen också får en liknande diagnos. Jag skulle aldrig få för mig att påstå att människor med AS inte kan begå brott av alla slag, däremot vill jag gärna problematisera sensationsmedias förenklade framställningar.

Bilden många har av aspies är att vi är hopplösa socialt därför att vi är okänsliga för andra människors signaler. Det är inte fullt så enkelt ändå. Vanligen har vi en högt uppdriven förmåga att lägga märke till vad andra uttrycker utan ord. Grejen är att vi inte alltid kan tolka dessa signaler och förstå deras innebörd. Man ska heller inte göra misstaget att tro att detta är en statisk oförmåga, den kan övas upp genom dialog och kommunikation med andra. Men det förutsätter att man träffar, och vistas bland, så kallat neurotypiska. Numera finns det särskilda aspergerklasser och -skolor, och till detta är jag inte enbart positivt inställd. Jo, det hade säkerligen underlättat för mig under min skoltid. Men jag tror inte att det är bra att aspiebarn och ungdomar bara vistas bland sina egna. Då lär vi oss bara vårt eget språk och är som analfabeter bland resten av mänskligheten. De lär sig inte om oss och för oss blir de obegripliga och ofta skrämmande.

Jag stödjer mig på världens kanske främsta expert på Aspergers syndrom, Tony Attwood, när jag hävdar att denna diagnos inte i sig medför en ökad benägenhet för till synes obegripliga våldsbrott. (Kan våldsdåd vara begripliga? Jo, men det innebär inte att de är ursäktliga.) Generellt sett är vi ovanligt fridsamma individer. Men med AS följer en minskad motståndskraft mot psykiska sjukdomar. Påfrestningar, trauman och jobbigheter som för andra kan te sig som käftsmällar som svider men som man reser sig från och går vidare kan aspies ha mycket svårt att hämta sig ifrån. Henrik D. Ragnevis resonemang om pressens etiska ansvar tycker jag är väldigt viktigt. Media är snara att undvika alla antydningar om att brottsmisstänktas etnicitet skulle spela in (vitpixling, som högerextremister kallar det). Det tycker jag är helt rätt. Rasism bygger på vidskepelse, generaliseringar och desinformation. Men man får en distinkt känsla av att aspies numera är samhällets n*gr*r.

Uppdatering: Fördjupande artikel i Expressen 20101114

Böneband – webbutik

Translate!

Eva-Britt Dahlström


Rekommenderas:

Människorätt m.m.:

The Zero - Official Website of Andrew Vachss Twingly BlogRank Creeper MediaCreeper Page Ranking Tool