Denna blogg och dess kapten beskyddas av Helige Serafim av Sarov.

Välkommen!

Jag är född 1959, bosatt på Värmdö, författare, bildskapare, konsthantverkare, musiker och aspie. Dessutom är jag samarbetsfeminist, marxist och kristen. Jag började skriva min första blogg i blygsam skala 2004 och fann snart att det var en form som passade mig mycket bra. Genom bloggandet har jag lärt mig mycket om mig själv, världen och människorna, och jag har fått vänner för livet.

Eftersom min blogg aldrig har blivit hajpad och haussad och allmänt känd har jag kunnat ha en nära och personlig kontakt och dialog med min läsarskara. Detta har blivit mitt offentliga vardagsrum, en plats för upptäckter och samtal utan journalistiskt syfte eller anspråk på objektivitet eller åsiktsneutralitet. Kommentarer välkomnas men rasism, hbt-fientlighet och annat hate speech tas bort.

För närvarande är kommentarerna förhandsmodererade vilket innebär att jag måste godkänna dem innan de visas, det kan därför bli en viss fördröjning.

wordpress blog stats

Mina arkiv

Bloggarkiv

Kategorier

Djur och natur:

The Animal Rescue Site

Gör som 7 andra, prenumerera du med.

kulturkritik

Hat är oerkänd rädsla

Vid det här stadiet av mitt liv, väl förbi dess middagshöjd och med någorlunda fri sikt bakåt, befinner jag mig som feminist i den lustiga situationen att vara ogillad från två håll. Feminismkritiker talar om ”feminismen”, alternativt ”statsfeminismen”, som en monolitisk homogen struktur, men för mig är det omöjligt att se det så förenklat. Jag har varit med så länge, sett så mycket, läst så mycket, att det jag blickar ut över ter sig som ett väldigt lapptäcke eller en skog med många olika sorters träd, för många för att räkna. Jag känner människor som skulle bli glada om jag slutade beteckna mig som feminist. De har sina randiga skäl till detta och de skälen kan jag inte annat än respektera, därför att jag respekterar personerna som har dem. Men de lider av ett monoseende som gör att de inte ser rutorna i lapptäcket utan bara uppfattar en helhet som de inte kan annat än dissa. Det är omöjligt för mig att kritisera dessa uppfattningar, men de förtjänar eftertanke.

Idag fortsätter jag hålla fast vid feminismen därför att den behövs, men varje rörelse, varje ideologi, måste kunna förändras i takt med att världen förändras. I HBT-communityt finns på många håll en stor ovilja att ta fram vissa företeelser i det förflutna, titta på dem noggrant, och när så behövs ta avstånd. Tongivande strömningar i detta community har varit vad man kan kalla homochauvinistiska eller homosexistiska i det att man ansett bisexuella och omnisexuella som en sämre sort. Och än idag finns ett överväldigande motstånd mot att ta avstånd från pedofiler, som har trivts och fortfarande trivs gott under det queera paraplyet där de tillåts åka snålskjuts på det som förr kallades ”homosexuell frigörelsekamp”. Det här har gett näring åt det vidriga HBT-hat som finns och ökar bland dagens högerextrema grupperingar. Om ”vi” inte gör upp med det propedofila förflutna och den missriktade laissez-fairementalitet som finns även idag så kommer en stor del av de faktiska framsteg som gjorts i ”frigörelsekampen” att hamna i risk.

Men det var feminismer jag skulle skriva om. Så här kan ett typiskt yttrande från en manlig antifeminist se ut: ”Ni feminister förtrycker oss män när ni gör era idéer om könsmaktsordningen och patriarkatet till statsbärande ideologi.” I denna mening finns det minst fem grova kategoriseringar som måste differentieras för att man ska ha en chans att ens börja en diskussion. 1: Feminister är inte en enda kropp. 2: Alla män anser sig inte förtryckta av ”statsfeminismen”. 3: Det finns inte en utan många könsmaktsordningar. 4: Patriarkatet ser olika ut i olika delar av världen och i olika skikt av respektive samhällen och kulturer. 5: Det finns andra faktorer som har större styrande inverkan på svensk inrikespolitik där den viktigaste i mina ögon är den multinationella kapitalismen.

Jag brukar säga att på internetfora där man kan diskutera och debattera anonymt kan man få ta del av ofriserade sanningar. Men detta ska inte tas för en generell sanning, därför att under anonymitetens varma filt kan åsikter överförstärkas och överdrivas. Antifeministiska åsikter kan låta helt snarlika rent kvinnohat men man kan ändå inte likställa dem båda utan det är nödvändigt att se sammanhanget och, om möjligt, de bakomliggande drivkrafterna hos de som uttrycker dem. Ett yttrande som det här är klart och tydligt och kan knappast läsas som annat än en ren hatyttring: ”Klart som fan kvinnor skulle få ett helvete om alla lagar försvann, dom är ju den mest hatade gruppen i samhället.” Ändå skrevs det i en diskussion om dagens svenska feminism på ett forum för diskussioner kring feminism och jämställdhet. Det är dock inte enbart kvinnor som skulle få ett helvete i ett samhälle utan lagar, det skulle bli outhärdligt för alla inom någon timme.

I tider av omvälvningar och svårigheter har människor ett stort behov att hitta förklaringar och, om möjligt, konkreta personer att rikta sitt missnöje och sin frustration emot, syndabockar helt enkelt. Det är en sådan tid i hela västvärlden nu. För att klichétala är klyftorna i samhället större nu än någon gång under min livstid, och jag har ändå levt mer än ett halvt sekel. Jag har upplevt 60-talets ”sexuella frigörelse”, Vietnamkriget, kärnkraftens tillkomst, Grupp 8, avskaffandet av apartheid i Sydafrika och östblockets sönderfall, dotcombubblan, AIDS-pandemins början och mycket mer, och jag har fått vara med om både en tid när kommunikationer var analoga och långsamma och hur vi sedan tog jätteklivet in i dataåldern. Men under 00- och 10-talen har jag upplevt en ökande alienering och skiktning mellan människor, grupper och folk. Det är en tid av förfrämligande, inte bara mellan samhällsklasser utan mellan människor av olika etniciteter och till och med mellan könen.

Jag ska inte gå in på realpolitik utan vill fortsätta på antifeminismspåret. Det blir väldigt uppenbart när man läser och diskuterar på olika fora där man kan vara anonym, att de mest uttalade feministhatarna har en fix och färdig bild av vad feminism är och hur feminister är, som nog säkert kan stämma in på några personer genom historien men som har lite att göra med hur den stora majoriteten är. Det är intressant att så många manliga anonyma debattörer säger sig veta exakt hurdana ”feminister är”: överviktiga, håriga, manshatande, och antingen lesbiska eller med manliga partners av afrikansk härkomst. Men när man ber om lite mer information, exempelvis om hur många sådana de har träffat på i verkliga livet, så framkommer det att de har fått de här ”uppgifterna” av andra, oftast på nätet.

Det är alltså vidskepelse de hemfaller åt trots att de menar att sådant ligger mera för kvinnor och att mäns tänkande är rationellt, logiskt och vetenskapligt grundat. I verkligheten, utanför fördomarnas skrockfulla mardrömsvärld, ser feminister ut precis hur som helst och de kan vara av vilket kön som helst. De män som målar upp skräckbilder av kastrerande harpyor i batikkläder med bag-in-boxen i näven har i själva verket mött hundratals feminister, de kanske rent av arbetar med sådana eller är söner till sådana, men de vet inte om det och lär inte få veta det heller därför att deras attityd inte inbjuder till öppenhet och dialog. Överhuvudtaget är dialog underskattat och underförekommande i många sammanhang idag. Dialogens kraft är stor och skrämmande därför att den kan rubba ens cirklar i och med att man inte bara ger utan också får fakta, tankar, berättelser.

Med internet, som vi nästan ständigt har tillgång till genom datorer, mobiltelefoner och surfplattor, har hela vårt sätt att kommunicera, skaffa kunskaper och samla in fakta revolutionerats. Men möjligen försvårar det möjligheterna till fruktbar och givande/tagande dialog. Det är lättare, kanske för lätt i vissa fall, att stänga sinnet för det man inte har lust eller mod att ta in. Min användare på ett forum fick en gång en komplimang (i ett privat meddelande) av en ganska uttalad antifeminist, som skrev att han gillade mig fastän jag var en tokfeminist därför att jag hade förmåga att se saker från flera håll. Jag tyckte det var både roligt och sorgligt. Ska vi se på det ur ett långtidsperspektiv har jag aldrig kunnat förlika mig med de strömningar under 80- och 90-talen som förespråkade separatism utan har haft rötterna kvar i den samarbetsinriktade rörelse som fanns i min ungdom, alltså samarbete mellan kvinnor och män för ömsesidig frigörelse.

Det som jag kallar för könsmaktsordningarna innebär förtryck i olika former och olika grader mot män respektive kvinnor. Tyvärr är det många antifeminister som vägrar ens överväga möjligheten av att det som plågar dem och får dem att känna vantrivsel, vrede och bitterhet i den kultur vi lever i skulle kunna förklaras och åskådliggöras genom en genusdiskurs. Men för mig ser det oförnekligen ut som om det till stor del är traditionella mansroller, och i förlängningen också kvinnoroller, som är det som skaver och gör att män ligger högst i självmordsstatistiken, klarar separationer sämre än kvinnor, begår i princip alla våldtäkter, och oftare utövar våld mot varandra och mot kvinnor än vad kvinnor utövar mot dem. Jag har flera gånger fått frågan om jag som (övervägande) lesbisk skulle vilja vara man. Nej, absolut inte, har jag svarat. Jag avundas dem på intet vis. Men en värld utan män vore  fasansfull.

Det ligger en signifikans i att synbarligen bagatellartade saker ges en enorm och skickelsediger föreställd innebörd i de aktuella debatter som pågått de senaste åren och pågår just nu. De ställs upp som stoppklossar och hindrar all meningsfull diskussion. Det visar sig gång efter annan, både från radikalfeministiskt och radikalantifeministiskt håll, att fakta inte alltid är önskvärda. Eller som den feministiska forskaren Eva Lundgren svarade när hon i en intervju i SvD fick frågan: ”Som forskare måste du väl ändå utgå från fakta?” ” I känsliga ämnen kommer vi inte långt med fakta.” Fakta kan kullkasta ens världsbild och det kan verkligen vara en skrämmande upplevelse. Men för att världen ska bli bättre för människor av alla kön att leva i krävs dialog och förutsättningslöst lyssnande.

Fortsättning följer.

Jag blir vegetarian tamigfan

Jag gjorde en snabb överslagsräkning och kom fram till att jag har varit vegetarian i 25 av mina 53 hittills levda år. Knappt hälften. Första beslutet att inte äta kött, fisk eller fågel tog jag när jag var 15. Det har alltid varit av etiska skäl. Inte för att jag direkt mår dåligt av att äta kött, utan för att det har varit ett ställningstagande för något och mot något. De senaste åren har jag varit allätare med en stark övervikt åt vego. Men jag vet inte exakt när, det bara dök upp i skallen att nu får det räcka, jag vill inte med mina pengar, mitt gillande eller genom underlåtenhet att agera eller protestera understödja det vansinne som bara här och där börjar visa sig när den ena efter den andra skandalen inom djurindustrin avslöjas.

Så jag tror jag har ett paket sej i frysen men i de senaste matbeställningarna från Coop Online (rekommenderas varmt!) har jag skippat allt sånt och nu börjar det vara utätet av det animaliska förutom ägg och mjölkprodukter. Det kommer jag fortsätta med tills vidare men självklart köper jag som alltid ekoägg och kravmärkt mjölk. Känns verkligen jättebra. För mig är det inte mer oetiskt att äta ko än att äta häst. Däremot kan det mycket väl vara mindre oetiskt att äta vilt skjutet i skogen som växt upp i frihet än att äta en lax som odlats i trånga kassetter under stor stress, trängsel och antibiotikabehandling. Men för att slippa ägna en tanke åt vad som är OK eller ej så drar jag gränsen här.

Och eftersom detta är ett etiskt och politiskt ställningstagande kommer jag framöver att skriva mer om djurrättsfrågor, miljö och matindustri. Jag äger just detta lilla hörn i utkanten av den svenska bloggvärlden och det ska jag använda på bästa sätt. Just för mig personligen stämmer det här mycket bra överens med min religion. Nu kan jag verkligen säga att jag gör mitt bästa för att inte exploatera mina bröder och systrar djuren. Jag slipper också tänka på att försöka hålla reda på vilken veckodag det är i den ortodoxa fastan. Att inte proppa i sig stora mängder animaliskt protein är bra för det andliga livet, det skärper tanken och närvaroheten. Jag kommer också att skriva mer om veganism, vilket jag ser som det allra mest planetbevarande levnadssättet.

Till sist vill jag tipsa om två vänners webbsajter. Deras tankar och skriverier har varit stor inspiration och vägvisande för mig! Min egen matsajt rymmer redan många vegetariska / veganrecept och det kommer flera.

…and therefore never send to know
for whom the hen clucks; she clucks for thee.

Lohla-Marie De Bie: Livets begripligheter och obegripligheter
Carin Holmberg
Poeten vid spisen (mina egna blandade recept)

Rådjursspår

Bortom genus 1

Jag har ett bra skrivflyt just nu och ska börja formulera vad jag tänkt på och läst om mycket av de senaste åren. Om manligt, kvinnligt och annat. Jag orkar inte hålla på och sätta enkla och dubbla citattecken på allt som jag är fundersam över och vill beteckna som mindre självklart, det får man förutsätta själv. Ämnet eller ämnena rymmer humor, vrede och sorg. Jag fick en ingång idag när jag stod med armarna i diskbaljan och sjöng, vad sjöng jag? Egyptian Reggae av Nina Hagen! Det är så ironiskt att den låten gick på repeat på Kvinnohuset i Stockholm (der schwarze Mann, die schwarze Frau, aha oho!”) samtidigt som hårda ideologistrider pågick inom den svenska löst hopfångade kvinnorörelsen om vad som konstituerade kvinnor och män. De här oenigheterna skulle så småningom leda till att Kvinnohuset lades ner.

Det finns de som har väntat på att jag ska börja skriva om det här, av olika skäl, och jag hoppas få kommentarer för det är oerhört intressanta och nödvändiga saker att diskutera,  men det måste ske på ett lugnt och sansat sätt. Jag har gett upp försöken att diskutera på Flashback och andra fora av egentligen samma skäl som dagstidningarna nu börjar förmoderera sina digitala kommentarsfält. Man kan få intrycket av att Sverige har invaderats av grobianer men hatet är inte så allmänt som det ser ut, de flesta människor är lugna och sansade och de som skriker är få men de hörs över dem som talar lugnt.

Så vad är en man, vad är en kvinna? Finns det flera alternativ än två? Vad är jag? Den allra största gemensamma nämnaren för alla de tankar och teorier jag har kring detta är hur stolligt det blir när vi ska tvinga in en diversifierad mänsklighet i alltför trånga begreppsvärldar. Den moderna neurologiska, biologiska, fysiologiska, etc. forskningen visar att inget är vad vi har trott. Det finns, som i Hoola-sången, mera som förenar än som skiljer oss åt, människor emellan, däggdjur emellan osv., men skillnaderna går inte alltid där vi tror att de ska gå.

När man talar om känsliga saker snappas egentligen oviktiga trådar lätt upp och blir till stora dammiga nystan som lägger sig i vägen. Det sunda förnuftet talar för lugnt för att alltid höras. Det talas om att ”äktenskapet måste räddas”, när det inte alls är i fara, det håller bara på att förbättras för alla. Det talas om att kvinnor och mäns biologiska olikheter ska negligeras och alla ska behandlas lika och bli genusneutrala metrosexuella hennar. Jag skrattar därför gott när forskare nu börjar upptäcka nya saker om biologi, genus, kön och sexualiteter som verkligen visar att det inte alls är självklart vad en kvinna och en man är.

Men tagga ner! Ingen kommer att tvinga någon att gå emot sitt eget förnuft och sin egen natur! Hur skulle mänskligheten kunna bli lidande skada på grund av att vi får nya kunskaper, förstår mer av varför vi är som vi är och gör som vi gör? Ökad tolerans innebär inte att någon skulle få stryka på någon fot, tvärtom. Om jag lyckas formulera mig så kommer jag att kunna förklara saker som jag hittills stått frågande inför både i mitt eget liv och i samhället jag lever. En stor och märklig sådan sak är hur jag som betraktar mig och känner mig som en kvinna lyckats attrahera mer än två genuint straighta kvinnor, som alltså dras till män, så att jag till och med fått utskällningar för att jag har fel kön. I deras ögon.

Men hur? Varför ens tittar de på mig? En rolig nyckel finns i TV-serien The L Word (som jag aldrig har sett). Flera har berättat för mig att jag är en kopia av en karaktär där som heter Ivan och, om jag fattat det rätt, är en biologisk kvinna men psykologiskt en man. (Fast jag kom till före serien.) Transsexuell? Vet ej. Och vid ett tillfälle säger någon till Ivan: ”If you were a man, you would be the perfect man.” Där ser vi att det inte är så enkelt vad en kvinna och en man är. Huvudgrupperna av transsexuella kallas MtF och FtM. Redan här har vi fyra kön. Sen finns det exempelvis Lady Boys med och utan penis, med och utan kvinnliga bröst. Idag vet forskarna att det finns större likheter både i hjärnans strukturer och användande och beträffande hormonuppsättningen mellan straighta män och renodlat homosexuella kvinnor än det finns mellan flator och straighta kvinnor. Och tvärtom.

Jag är inte transsexuell. Jag är bara ett exempel på hur fel det kan bli när begrepp är för snäva. Vad de här kvinnorna genom ett missöde av naturen eller vad man nu tror på har fått tag på, det är något de ser som en kvinna med en mans egenskaper. Men vad de sökte var egentligen en man med egenskaper som mina. Det är helt fascinerande när man tänker på det så här. Jag förstår det äntligen! Både deras frustration och min. Det gick inte att göra något åt de här situationerna, det blev relationer, fantastiska men stormiga, och de kunde inte bli bestående. Om jag hade genomgått en könsförändring, med de hormonella och kirurgiska förändringar det innebär, då hade jag sedan faktiskt haft rätt psyke men fel kropp.

Under mina 35 eller fler år som ute ur garderoben har jag träffat, umgåtts och haft relationer med människor av alla slag. De flesta och de längsta av relationerna har varit med andra som definierar sig som kvinnor. Men idag tycker jag det är bekvämt och ej hindrande att identifiera och definiera mig som queer. Jag hade förmånen att vara barn under 60-talet och 70-talet när unisex blev ett begrepp och jag tilläts välja vilka kläder jag ville ha. Det berodde på vad jag skulle göra. För att leka passade jeans och t-shirt bäst, för fest eller kalas eller sagostund på biblioteket ville jag ha klänning och lackskor och kalasbyxor. När jag blev vuxen och steg ut i Stockholms gayvärld i början av 80-talet lekte jag gärna med drag och var en drag king innan jag visste vad det var. Ju mer av allt jag får vara, desto friare blir jag. Det är ändå hela tiden jag.

Så slutar jag den första omgången av denna sammanfattning. Nästa kommer att handla mera i detalj om konflikterna inom kvinnorörelsen över transsexualitet.

Och detta: Om du kritiserar vad du kallar för den politiska korrekthetens intolerans, då betyder det att du vill tysta de som har vad du kallar politiskt korrekta åsikter. Så får du självklart tycka, men var bara medveten om det.

Påhälsning

Jag förstår inte att jag orkar bråka, men har man hållit på i över 50 år så är det svårt att tagga ner. Priden kom och gick och jag var inte här, har inte läst några artiklar om den heller. Men att gå i paraden saknar jag, det är något fantastiskt, och jag vill inte tillbaka till forna tiders Frigörelsedemonstrationer. Vi gick då, ett par tusen, och skanderade saker som ”vi är arga, inte snälla, vi är homosexuella”, det hela var egentligen ganska lamt men visst fanns det större anledning att känna vrede då. Det är större fog för karnevalsstämningen idag.

Vi glömde i en sådan ramsa att det finns lika många sexualiteter som det finns individer på jorden. Det riktigt pinsamma är att ”vårt” community idag är lika världsfrånvänt och exkluderande, bara på nya sätt, och att när vi bjuder in HBT-hatare som KD till Pride Park sviker vi de transsexuella på ett vedervärdigt sätt. Egentligen är även jag sviken av mina egna, för en person som Annelie Enochson är fortfarande riksdagsledamot för KD och jag har inte sett att hon eller partiet har tagit avstånd från hennes tidigare hatuttalanden.

Jag har inte fått någon ursäkt från någon kristen person eller företrädare för att man i min egen dåvarande församling ville att församlingens äldstebröder skulle lägga händerna på mig och driva ut homosexualitetens demon ur min kropp. Händer såna saker idag? Hur många HBT-personer finns det i Livets Ord? Idag är världen vidrig och jag är skittrött, dock allt annat än knäckt. Det senaste året har flera i mitt bloggäng lagt ner på grund av trakasserier och hot från antifeministiska aktivister. Jag har själv blivit varnad och vet att jag är kartlagd.

Men om det förekommit hot mot mig är ointressant, det är inte därför jag inte bloggar längre. Min person och mitt rykte kan ingen skada för vi finns inte. Jag äger inget och är ingen längre. Jag skyddar däremot mina vänner och därför har jag ingeting mer att säga just nu mer än att jag inte kommer att lägga ner på Facebook. Där kan jag skriva privat och bestämma över vem som läser. Bloggen står kvar och inget tas bort. Förut brydde jag mig inte eftersom jag ändå väntade på Harmageddon, nu har jag ändrat mig för det strider mot min tro att förringa värdet av det jag fått uträtta. Någonting gott har alla mina ord gjort, jamen hur många människor får läsa ord som dessa från någon de beundrar och respekterar (jag får skryta på min egen blogg):

din resa är unik, så oerhört sorglig men ändå så full av hopp mod och tillit! du ger så mycket hopp till oss andra att leva i, så vi också vågar tro och leva i och av kärlek…

Jag kommer aldrig att sluta arbeta, på de sätt jag fått, men nu bara under jorden, för frihet, rättvisa och människors lika värde. Låt oss aldrig sluta med det, låt inte yran ta över vårt tänkande helt, låt oss fortsätta det som vi så naivt kallade för ”homokampen” men nu vända den till fleras fördel och framför allt arbeta för deras frigörelse som lever i diktaturer. Idag har ”svenska bögar och flator” gjort stora framsteg, men i världen som helhet fortsätter förtrycket, framförallt mot barn. kvinnor och djur. Ingen feminism eller frigörelsekamp läggs ner här så länge det finns behov av dem.

Det är bara kärlek som gäller.

/JanHemmings kompis, HBT-världens egen Antikrist, lättad över att slippa tyngden av mitt eget ansikte, certifierad batikhäxa med egen tråd på Flashback fast den är urkass och pinsam, det finns för lite att säga om mig: https://www.flashback.org/t1754617

Edit: Detta stolleprov tog sin början 2004, då som en engelskspråkig poesiblogg, och det finns nu ca 2400 inlägg. Sökfunktionen är uppdaterad och Google hittar bra här också. Jag har skrivit om saker jag vet någonting om, utan att göra anspråk på någon lärdom eller några kunskaper som jag inte har, bara för glädjen i att dela och kommunicera, och vilken fantastisk resa det blev. Jag har fått vänner för livet, sett platser jag aldrig annars fått se, fått nya kunskaper om allt och en ny kärlek till mänskligheten (fast det blir ändå bra med Harmageddon). När jag vid den tiden försvann bort från mina tidigare sociala sammanhang blev internet ett ovärderligt uttrycksrum och det gav något som jag blev helt såld på som inte bokskrivandet gav, nämligen direkt kommunikation. Samtidigt som jag lämnade världen kom den in i mitt hem och nu kan man hitta mig, på gott och ont. Jag tar mitt ansvar och vill säga tack.

Eller ännu bättre, byt spår! (Reviderat inlägg)

Det här inlägget är till de så kallade Fadersmaktsaktivisterna. Lägg ner för fan, ni har ingenting att hämta här. Jag har haft en rolig sommar medan ni suttit kvar framför era svettiga screens med mina Ratsit-data. Jag har längtat fram emot konserten med Patti Smith, rest runt, lirat, upplevt härliga saker och njutit av livet.  Ni vet redan allt om mig och det finns ingenting där som kan skada mig. Ni har inte fattat det men man kan inte förstöra en människas rykte om hon inget rykte har. Så kom med och lek!

Utveckling:

Seriöst nu: Det senaste åren har jag, som mina stamgäster vet, försökt att ompröva, analysera och rikta konstruktiv och välunderbyggd kritik mot vissa strömningar inom de senaste 40 årens feminism, framförallt i Sverige då det är den jag kan mest om. Jag har övervägt om de avarter som faktiskt funnits och i viss mån finns skulle kunna räcka för att jag inte längre skulle definiera mig politiskt som feminist.

Men egentligen ända sedan EU bildades, och ännu mer skrämmande, uttalat, och kännbart efter Östblockets sönderfall har en högerextremistisk våg svept över hela Europa. I den ingår inte bara de ‘självskrivna’ ingredienserna som antisemitism, extremnationalism, ett förtryck mot romer som jag aldrig sett maken till under min livstid och ett vidrigt islamhat, även en mycket stark antifeministisk / antijämställsdhetsbacklash pågår, och även queerfientligheten har tagit ny fart.

På denna brunsvarta våg rider den så kallade ‘Papparättsrörelsen’. Jag tycker det är hög tid att tala klarspråk om vad de egentligen är ute efter. När människor kan samarbeta, även i så svåra situationer som separationer där det finns barn med i bilden, då brukar det sällan behöva gå så långt som till vårdnadstvister, rättsprocesser, och ännu värre. Det är uppenbart att de som sätter igång såna här processer har samarbetsproblem.

Låt oss tala om det som alla med någorlunda kunskaper och insatthet faktiskt mer än väl vet: De vårdnadstvistande papporna, som hänger ut sina barn och deras deras mammor fullkomligt hänsynslöst på nätet, de struntar helt i sina barns bästa. Allt de vill är att jävlas med sina ex. När sedan dessa barn blir vuxna och får ta del av det som publicerats, hur kan ni tro att era barn ska kunna känna stolthet över det ni gjort? Jag skulle inte vilja vara i era skor den dagen.

Jag håller trots mina reservationer fast vid att definiera mig som feminist och tänker fortsätta ta mig rätten att kritisera vad jag ser som problematiskt både i vårt eget politiska arbete, i våra relationer av alla slag, med varandra och med män. Men i denna högerextrema våg som vi inte ska tro att vi kommer undan här i Sverige behövs feminismen men än någonsin, liksom alla andra rörelser som kämpar för jämställdhet mellan könen och jämlikhet mellan alla människor. Papparättsextremisterna har bidragit till en ökad polarisering i samhället, vilket vissa minoritetsströmningar på feminismens håll också har gjort. Nu behöver vi samarbetsfeminism.

Facebook och jag

Den 9 juli 2011 satte jag upp min sida på Facebook. De som varit mina vänner sedan dess, och även innan dess, vet att jag relativt tidigt blev medveten om att jag kanske inte stannar där permanent. Facebook har gett mig enormt mycket. Inte allt av det jag i förväg hoppades det skulle bli, men andra underbara saker jag inte kunnat föreställa mig. Äkta vänskap, fantastiska möten som säkert aldrig ägt rum annars.  En plats där jag kunde knyta kontakter med och nätverka med andra författare har det dock inte riktigt blivit, och det beror med all säkerhet på att jag är alldeles för udda, egensinnig och ensamvargig. För att kunna stå för något måste jag göra det på mitt eget sätt.

Mina funderingar fortsätter och börjar nu ta konkret form. I princip har jag fattat beslutet att lämna Facebook den sista juli, och den kommande månaden ska jag ägna åt att bli helt säker på att jag gör rätt. (Visst kan jag fatta blixtsnabba beslut, men då ska det vara fråga om nödsituationer  eller på annat sätt brådskande, och det är inte alls fråga om detta nu.) Det ger mig gott om tid att knyta ihop alla trådar, runda av och styra upp. För jag kommer inte att avaktivera kontot utan radera det permanent. Ingen vet något om framtiden och kanske kommer jag tillbaka någon gång, men jag hoppas att den dagen om den eventuellt kommer, inte ligger månader utan år in i framtiden.

Vänskapsbanden från förr fortsätter precis som innan jag kom till Facebook: irl, via mail, pappersbrev, mobil och skype. De nya vänner jag fått där som vill fortsätta vara mina vänner även när jag inte är kvar just där är mer än välkomna att fortsätta vara en del av mitt gäng, och då ordnar vi allt det praktiska, kontaktuppgifter osv., via pm.

Facebook har vid sidan av allt det negativa (som kräver ett eget inlägg) många fördelar, det förnekar jag inte alls. Men just för mig har det för stora nackdelar, det har tyvärr blivit en stötesten. Det tar för mycket tid och energi eftersom jag med min asperger inte kan ha mer än (max) ett tankespår igång i sänder. Ju mer jag skriver och kommunicerar där, desto mindre tid och energi kan jag lägga ner på min blogg, på naturen, på vad som händer i den reella världen (även globalt) och, det viktigaste, på det som är det viktigaste för mig vid sidan av vänskaper irl, min kontakt med Gud, mina studier i mysticism, min andliga resa, bönen och meditationen. Och jag tror att förändringar, resor, väntar mig även i riktiga livet, men det är en helt annan historia.

Dock har tiden på Facebook lärt mig många viktiga saker. En av dem är att även en nomad i tillvaron mår bra av och behöver interagera med andra. Jag är alldeles för social för att bli en äkta, bokstavlig anakoret. Jag kommer att hitta ett annat community eller sammanhang, av vilket slag vet jag ännu inte. Det kan bli allt från Pilgrimsforum, Darkside, Monachos.net, Nordens Viltrehabilitering, ActionAid, Stiftelsen Berget, etc. etc. Jag kanske till och med återvänder till Flashback eller Qruiser, för jag tror på att finnas mitt i eländet (och allt är inte heller elände där) för att om möjligt utgöra en motvikt till bigotteri, intolerans och medmänsklighetsbrist. Så här ser mina tankar ut idag, den 24 juni 2012.

Bild: Pilgrimsfalk (bildkälla: http://public-domaine-image-com)

Steget över till den andra

Nyligen kunde man i samband med galan ”Svenska Hjältar” läsa en intervju med Lisbeth Malm, 65, som ensam gick in och avbröt ett knivslagsmål på en spårvagn i Göteborg. Jag skriver ensam därför att det fanns andra utomstående i vagnen också men det var bara hon som agerade. I intervjun berättar Lisbeth om hur det kommit sig att hon alltid reagerar och agerar när hon ser människor bli angripna eller mobbade, hon föddes nämligen med gomspalt och blev själv mycket svårt mobbad och misshandlad under sin uppväxt, både av andra barn och av lärare i skolan.

Men jag vet inte om liknande upplevelser skapar samma beteende och karaktär hos alla människor. Hos vissa verkar en förmåga till empati och instinktivt ingripande när andra är i fara vara medfödd. Jag är dock övertygad om att denna förmåga går att träna upp hos de allra flesta. Att göra som Lisbeth Malm gjorde kan vara förenat med livsfara, men vad tänkte alla de andra i vagnen den stunden? Vad tänker de idag? Det måste vara otroligt svårt att förlika sig med att man faktiskt satt still och tittade på medan en liten tant stod upp mot tre unga knivbeväpnade män, och det kräver nog en hel del bortrationaliseringsarbete för att stå ut med sig själv hädanefter.

Tankefelet, om man kan tala om tänkande här, som människor gör när de väljer att inte ingripa, kan som jag ser det både förklaras och rättas till rent psykomatematiskt. (Psykomatematik är en vetenskapsgren som ännu inte är uppfunnen men jag funderar på att göra det för jag tycker den vore rätt så användbar.) Vi tänker oss en ensam människa som står upp och får skit kastad på sig av en grupp människor. Alla träffar träffar bara denna ensamma person. Om då ytterligare en person ställer sig bredvid, så ökar träffytan till det dubbla men risken för var och en att träffas minskar med hälften. Om sen fler och fler ansluter sig som potentiella skitkastningsmål, då kommer den kastande gruppen förr eller senare att bli övernumrerad och tröttna, och i bästa fall inse att de beter sig som grobianer. Om denna goda insikt undflyr dem så kan man i alla fall vara rätt säker på att i eventuella åskådares ögon framstår de som grobianer.

Det talas om att vår tid präglas av egoism mer än nån annan tid i historien, och till viss del stämmer det nog. Utifrån mitt eget politiska vänsterperspektiv ser det ut som om tillräckligt många människor idag tack vare Alliansens politik fått så pass mycket mer i plånboken att det för dem uppväger att andra, svagare och mer lågröstade grupper slås ut med en brutalitet som saknar motstycke under svensk efterkrigstid. Hade så många inte tyckt att det var värt dessa offer så hade vi sett ett regeringsskifte vid det förra valet. Men samtidigt ser jag överallt tecken på en motreaktion. Man må se ner på välgörenhetsskänkande som samvetsbedövning hur mycket man vill, men om människor verkligen inte alls tyckte de fattiga i Afrika eller hemlösa hundar vore värda ett bättre liv så skulle de inte heller skänka ett öre. Och pengarna gör nytta, även om det självklart vore bättre med en annan ekonomisk världsordning.

Men pengar åsido, solidaritet och altruism kan visas på många andra sätt. På internet blir människor mobbade, förtalade och trakasserade varje sekund. Ofta är detta inte uttryck för något annat än människans inneboende destruktivitet, som vi delar med andra djur precis som förmågan till oegennyttiga handlingar och empati. Men syftet kan också vara att skrämma och hota meningsmotståndare till tystnad, och ett exempel på detta gav jag i inlägget om NKMR där jag berättade om hatkampanjen mot bloggaren och kritikern Ann Johansson.

Näraliggande detta är de outningar och outningsförsök som drabbade deltagare i en annan Flashbacktråd, och som tvingade mig att omvärdera min egen anonymitet på detta forum. För egen del hade jag ingenting alls att frukta av en uthängning av min identitet men jag oroade mig för att mina vänner skulle kunna råka illa ut på grund av mina åsikter och ställningstaganden när jag såg hur det rotades och spekulerades kring vem jag var irl. Sen outade jag mig själv och det har inte hänt ett dugg, däremot har det förekommit trakasserier till och med mot anhöriga till personer som blivit ofrivilligt outade och uthängda på det mest vidriga sätt. För det är faktiskt så jävla illa, och vissa människors lumpenhet så stor, att man blir mer sårbar om man har familj och anhöriga.

Jag anser att under vissa omständigheter måste människor ha rätt att uttala sig anonymt. Det finns goda skäl till att journalister har rätt att åberopa källskyddet. Men för min personliga del är det faktiskt inte modigt att ställa mig med båda fötter på en utsatt människas sida, jag riskerar ingenting. Modiga människor som får skit för sina åsikter förtjänar så mycket stöd och solidaritet som bara är möjligt, de kan och bör tjäna som förebilder för oss alla andra, och som jag försökte åskådliggöra psykomatematiskt ovan så minskar deras utsatthet ju fler som kommer och ställer sig omkring dem. Och vi får samtidigt lära oss av deras mod och rättspatos och får själva gåvan att växa och utvecklas som människor.

Bild från förmiddagens manifestation i Värmdö till stöd för den så kallade LL-bloggaren:

När tiden gryr

När jag häromdan läste att hälsotillståndet hos homosexuella i delstaten Massachusetts dramatiskt hade förbättrats sedan samkönade äktenskap tilläts där var min första tanke: ”Vad… är de alla kristna där?” Det är en dynamisk och fascinerande tid vi lever i, på många sätt skrämmande med klimatförändringar, ökande högerextremism, och motsättningar mellan utövare av olika religioner, och samtidigt med detta vacklar diktaturer och faller och många människors seder och tänkesätt förändras i riktning mot större personlig frihet, öppenhet och tolerans.

Men homosexuella har så länge jag varit medveten om att vi finns haft en märklig dubbelroll, eller motsträviga önskningar kanske det bör kallas. Och missförstå mig inte, självklart tycker jag också att alla som vill gifta sig ska få göra det, så länge som alla involverade är myndiga och kapabla till samtycke. Men samtidigt som hb-gruppen (de transsexuellas rättigheter ligger fortfarande katastrofalt efter vilket är en internationell skam för Sverige) har gjort denna stora landvinning och fått till stånd en samkönad äktenskapslagstiftning, så går utvecklingen åt många olika håll när det gäller hur människor i realiteten inrättar sina relationer och levernen.

Det som vi har kämpat för är att få vara tvåsamma på samma villkor och med samma fri- och rättigheter som straighta, att få våra parrelationer sammanfogade i religiösa ceremonier för dem som så önskar, att få vara allt för en partner och ha det så att säga officiellt uttalat och erkänt. Men personligen tror jag inte att paret, hur det nu må vara kombinerat, i framtiden kommer att vara den enda samlevnadsform som alla strävar efter att ingå i och passa in i. Det går redan nu att se att människor provar andra sätt att ha relationer, unga människor har oftare nu än förr kk-förhållanden med personer som de delar en bit av sin helhet med men inte önskar dela allt.

Och det blir mer och mer vanligt med polyamori. Jag har själv exempel i min vänkrets på att när detta fungerar så kan det vara alldeles ypperligt bra för alla parter, under förutsättning att ingen känner svartsjuka. Vad är egentligen svartsjuka? Jag ser det som att det kan vara ångest över att bli ljugen för (då man anar eller vet att man blir det), men att det oftast handlar om äganderättskänslor. I två av mina egna relationer har jag plågats av svartsjuka, och båda dessa partners var otrogna trots att det inte var överenskommet att det skulle vara öppna relationer, tvärtom. Men en annan gång hade jag ett förhållande med en kvinna som var gift, och det var helt öppet från start. Jag var inte det minsta störd över att hon levde med sin man, däremot fick han så småningom problem med att jag fanns i bilden.

Polyamori är inte otrohet. Om fler människor tillät sig att ha flera partners som hade flera partners så skulle kanske färre behöva smyga med älskare och älskarinnor. Men för att det ska fungera måste man ge sig själva och varandra fria och släppa ägandebegäret. Det är fascinerande och intressanta saker att fundera över. För min egen del känns det som hela relationsgrejen är överspelad, jag är alltför bränd av allt som varit. Tyvärr har jag saker i mitt bagage som har gjort att jag har dragits till fel personer och fel personer har dragits till mig (det har inte alltid sammanfallit), och om jag nu skulle förälska mig skulle jag definitivt hålla käft om det och jobba på att det ska gå över så fort som möjligt. Andra saker är viktigare nu. Det hindrar inte att jag iakttar och reflekterar över min samtid och även gläds över mycket av det jag ser.

Men för att knyta ihop min tankegång: hbt-communityt i Sverige skulle ännu mer än hittills kunna ta lärdom av den öppenhet som råder inom BDSM-communityt. Där är alla välkomna som bekänner sig till nån form av alternativ sexualitet, så länge det är lagligt och under samtycke. När vi queera nu har ändrat så mycket av samhällets och kulturens syn på det straighta som det enda rätta, då behöver vi inte stanna där utan kan fortsätta sträva efter ännu mera frihet och mångfald.

 

En av många vägar till jämställdhet

Jag har tänkt att jag framöver ska skriva ner lite tankar om mitt förhållande till feminismen och min syn på den idag. En fin början på detta får jag genom att med benäget tillstånd citera ett inlägg av micro113 från Flashbacks forumdel Feminism och Jämställdhet. Tråden är en av flera som handlar om S.C.U.M. Manifesto och heter ”Varför kan inte feminister ta avstånd från SCUM-manifestet?”. S.C.U.M.-debatten går jag inte in på just nu, det kräver ett eget inlägg, och det här är en utvikning i denna tråd. Jag stängde för snart ett år sen mitt konto på Flashback och visst saknar jag det ibland, visst vill jag blanda mig i de diskussioner som är viktiga för mig, och visst tycker jag att jag har nåt att bidra med. Så småningom är jag säkert där igen. Men micro113, som jag fick kontakt med i en annan tråd i den forumdelen som handlade om en vårdnadstvist, blev en god vän även irl.

Nu kommer inlägget, och därefter mina egna reflektioner. Det är ett svar till en användare (enligt egen utsago man) som menar att kontakten mellan mor och barn är viktigare än både den mellan far och barn och mellan föräldrarna sinsemellan, och att föräldrarnas roll ska vara olika: modern ska ge barnet närhet och omvårdnad medan fadern ska stå för regler och uppfostran, och han kommer in på vårdnadstvister. Såhär vackert, klart och koncist svarar micro113 (som inte definierar sig som feminist vilket jag på sätt och vis tycker är synd, feminismen i Sverige behöver kloka tänkare som hon för att komma tillrätta med de senaste 30-40 årens urspårningar):

Enda anledningen till att det blir så är ju om/att fadern väljer att ställa sig utanför den första tiden. Finns han med redan från starten så uppstår samma symbios mellan honom och barnet som mellan modern och barnet – samt uppstår en treeninghet mellan mor, far och barn, dvs alla tre omfattas av en symbios med varandra.

Jag tror att män skulle tjäna väldigt mycket på att engagera sig mer i barn och mor från dag ett än vad som många gånger sker idag. När ett barn föds blir allt annat för en period sekundärt – och närheten i familjen viktigast av allt, där uppstår också band som bygger en god grund för framtiden, och de slitsamma stunder man som föräldrar faktiskt skall axla när man har barn – att symbiosen kring barnen finns är då en viktig grund. Många missar det.

Många gånger när detta med anknytningen har diskuterats i olika sammanhang så har jag hävdat att feminismen i sin biologistiska variant biter sig i ryggen när den menar att mödrar av sin natur är bäst lämpade att ha hand om barn. Detta synsätt har tillsammans med socioekonomiska faktorer gjort att män av tradition missgynnats i vårdnadstvister. Det har legat till grund för hur sociala myndigheter och familjerättsinstanser har sett på vem som är mest lämpad att få vårdnaden om barnen när straighta par separerar. Ja, om mamman har varit hemma med ungarna medan pappan jobbat väldigt mycket så är det självklart att de har den starkaste anknytningen till henne.

Men det är fel att det är så, det är inget som ”naturen kräver”. Som jag många gånger påpekat så har ett spädbarn ingen uppfattning om vare sig biologiskt släktskap eller kön hos den som ger det närhet, värme, mat och omvårdnad. Det går inte att säga: ”Så gör djur!” för det varierar väldigt mellan olika arter hur ungarna tas om hand. Jag kommer inte på nån av våra närmaste släktingar där ungarna uppfostras i heterosexuella kärnfamiljer. Om människofamiljer inte förlorar ekonomiskt på delad föräldraledighet och det dessutom blir socialt och kulturellt accepterat och önskvärt att pappor tar lika stor del i barnens omvårdnad, då kommer det att leda till en större jämställdhet och rättvisa för alla i vårdnadstvister. På sikt kanske det till och med, vilket jag tycker micros tankar starkt talar för, kan få effekten att fler relationer med barn håller och inte går sönder.

Bild: Love Makes A Family!

19 dagar kvar till jul

och jag är verkligen glad. Jag vet hur det känns att ha juleångest, det är nåt som jag haft större delen av mitt liv, men den är borta nu. Efter barndomen ville jag inte ens låtsas om julen, sen kom det i vuxentiden en epok där jularna var hysteriska, maniska, arbetsamma och även ekonomiskt kostsamma, och varje år var jag helt slut efteråt. Men det är länge sen det också. Jag hade sen åter en period när jag stängde in mig i ensamhet och gjorde den enda sak jag fixade, jag lyssnade på en cd med medeltida julsånger en gång och det var all min jul.

Det här året kan jag om jag så vill spela julsånger själv på mina egna instrument. Jag kan gå runt i civilisationen och känna sorg och vrede över konsumtionshetsen som blir värre för varje år men jag känner ingen ångest över hemska saker som kunde hända mig personligen på grund av den specifika tiden på året. Inte heller skräms jag av svåra gamla minnen, de bleknar bort mycket fortare än de fina minnena, de är maktlösa numera. Teoretiskt sett skulle jag kunna gå ner till Brisak i Mölnvik och köpa mig en julgran och en fot att ha den i, det ligger inget skrämmande i den tanken.

Men jag gör inte det. Det räcker med julsaker när jag har en elektrisk adventsljusstake i fönstret, visst är den ovacker men den lyser fint och sprider ett milt och varmt litet ljus i mitt rum. Min jul är huvudsakligen inom mig, den är meningsfull och viktig därför att jag är kristen. Och det är till stor del på grund av den som jag är kristen. Ingenting kan störa eller rubba detta faktum, och det finns sida vid sida med allt det andra som kommer på köpet i kulturen och världen vi lever i, den ensamhet och fattigdom många människor plågas av och som lyser fram så extra skarpt just nu, och den rädsla och stress som tvingar andra att köra julrallyt så hårt att de blir både utbrända och skuldsatta.

I morgon söndag (det är mitt i natten nu) ska jag byta till ett jultema här på bloggen men det är inte klart än. Jag har hållit på i tre dagar och ominstallerat XP, det tar sån tid därför att jag har så mycket filer och så många program. Nu har jag en snabb och perfekt fungerande dator igen. Här är en julbild som jag verkligen gillar, den är stämningsfull!

Böneband – webbutik

Translate!

Eva-Britt Dahlström


Rekommenderas:

Människorätt m.m.:

The Zero - Official Website of Andrew Vachss Twingly BlogRank Creeper MediaCreeper Page Ranking Tool