Jag blir vegetarian tamigfan
Jag gjorde en snabb överslagsräkning och kom fram till att jag har varit vegetarian i 25 av mina 53 hittills levda år. Knappt hälften. Första beslutet att inte äta kött, fisk eller fågel tog jag när jag var 15. Det har alltid varit av etiska skäl. Inte för att jag direkt mår dåligt av att äta kött, utan för att det har varit ett ställningstagande för något och mot något. De senaste åren har jag varit allätare med en stark övervikt åt vego. Men jag vet inte exakt när, det bara dök upp i skallen att nu får det räcka, jag vill inte med mina pengar, mitt gillande eller genom underlåtenhet att agera eller protestera understödja det vansinne som bara här och där börjar visa sig när den ena efter den andra skandalen inom djurindustrin avslöjas.
Så jag tror jag har ett paket sej i frysen men i de senaste matbeställningarna från Coop Online (rekommenderas varmt!) har jag skippat allt sånt och nu börjar det vara utätet av det animaliska förutom ägg och mjölkprodukter. Det kommer jag fortsätta med tills vidare men självklart köper jag som alltid ekoägg och kravmärkt mjölk. Känns verkligen jättebra. För mig är det inte mer oetiskt att äta ko än att äta häst. Däremot kan det mycket väl vara mindre oetiskt att äta vilt skjutet i skogen som växt upp i frihet än att äta en lax som odlats i trånga kassetter under stor stress, trängsel och antibiotikabehandling. Men för att slippa ägna en tanke åt vad som är OK eller ej så drar jag gränsen här.
Och eftersom detta är ett etiskt och politiskt ställningstagande kommer jag framöver att skriva mer om djurrättsfrågor, miljö och matindustri. Jag äger just detta lilla hörn i utkanten av den svenska bloggvärlden och det ska jag använda på bästa sätt. Just för mig personligen stämmer det här mycket bra överens med min religion. Nu kan jag verkligen säga att jag gör mitt bästa för att inte exploatera mina bröder och systrar djuren. Jag slipper också tänka på att försöka hålla reda på vilken veckodag det är i den ortodoxa fastan. Att inte proppa i sig stora mängder animaliskt protein är bra för det andliga livet, det skärper tanken och närvaroheten. Jag kommer också att skriva mer om veganism, vilket jag ser som det allra mest planetbevarande levnadssättet.
Till sist vill jag tipsa om två vänners webbsajter. Deras tankar och skriverier har varit stor inspiration och vägvisande för mig! Min egen matsajt rymmer redan många vegetariska / veganrecept och det kommer flera.
…and therefore never send to know
for whom the hen clucks; she clucks for thee.
Lohla-Marie De Bie: Livets begripligheter och obegripligheter
Carin Holmberg
Poeten vid spisen (mina egna blandade recept)
Påhälsning
Jag förstår inte att jag orkar bråka, men har man hållit på i över 50 år så är det svårt att tagga ner. Priden kom och gick och jag var inte här, har inte läst några artiklar om den heller. Men att gå i paraden saknar jag, det är något fantastiskt, och jag vill inte tillbaka till forna tiders Frigörelsedemonstrationer. Vi gick då, ett par tusen, och skanderade saker som ”vi är arga, inte snälla, vi är homosexuella”, det hela var egentligen ganska lamt men visst fanns det större anledning att känna vrede då. Det är större fog för karnevalsstämningen idag.
Vi glömde i en sådan ramsa att det finns lika många sexualiteter som det finns individer på jorden. Det riktigt pinsamma är att ”vårt” community idag är lika världsfrånvänt och exkluderande, bara på nya sätt, och att när vi bjuder in HBT-hatare som KD till Pride Park sviker vi de transsexuella på ett vedervärdigt sätt. Egentligen är även jag sviken av mina egna, för en person som Annelie Enochson är fortfarande riksdagsledamot för KD och jag har inte sett att hon eller partiet har tagit avstånd från hennes tidigare hatuttalanden.
Jag har inte fått någon ursäkt från någon kristen person eller företrädare för att man i min egen dåvarande församling ville att församlingens äldstebröder skulle lägga händerna på mig och driva ut homosexualitetens demon ur min kropp. Händer såna saker idag? Hur många HBT-personer finns det i Livets Ord? Idag är världen vidrig och jag är skittrött, dock allt annat än knäckt. Det senaste året har flera i mitt bloggäng lagt ner på grund av trakasserier och hot från antifeministiska aktivister. Jag har själv blivit varnad och vet att jag är kartlagd.
Men om det förekommit hot mot mig är ointressant, det är inte därför jag inte bloggar längre. Min person och mitt rykte kan ingen skada för vi finns inte. Jag äger inget och är ingen längre. Jag skyddar däremot mina vänner och därför har jag ingeting mer att säga just nu mer än att jag inte kommer att lägga ner på Facebook. Där kan jag skriva privat och bestämma över vem som läser. Bloggen står kvar och inget tas bort. Förut brydde jag mig inte eftersom jag ändå väntade på Harmageddon, nu har jag ändrat mig för det strider mot min tro att förringa värdet av det jag fått uträtta. Någonting gott har alla mina ord gjort, jamen hur många människor får läsa ord som dessa från någon de beundrar och respekterar (jag får skryta på min egen blogg):
din resa är unik, så oerhört sorglig men ändå så full av hopp mod och tillit! du ger så mycket hopp till oss andra att leva i, så vi också vågar tro och leva i och av kärlek…
Jag kommer aldrig att sluta arbeta, på de sätt jag fått, men nu bara under jorden, för frihet, rättvisa och människors lika värde. Låt oss aldrig sluta med det, låt inte yran ta över vårt tänkande helt, låt oss fortsätta det som vi så naivt kallade för ”homokampen” men nu vända den till fleras fördel och framför allt arbeta för deras frigörelse som lever i diktaturer. Idag har ”svenska bögar och flator” gjort stora framsteg, men i världen som helhet fortsätter förtrycket, framförallt mot barn. kvinnor och djur. Ingen feminism eller frigörelsekamp läggs ner här så länge det finns behov av dem.
Det är bara kärlek som gäller.
/JanHemmings kompis, HBT-världens egen Antikrist, lättad över att slippa tyngden av mitt eget ansikte, certifierad batikhäxa med egen tråd på Flashback fast den är urkass och pinsam, det finns för lite att säga om mig: https://www.flashback.org/t1754617
Edit: Detta stolleprov tog sin början 2004, då som en engelskspråkig poesiblogg, och det finns nu ca 2400 inlägg. Sökfunktionen är uppdaterad och Google hittar bra här också. Jag har skrivit om saker jag vet någonting om, utan att göra anspråk på någon lärdom eller några kunskaper som jag inte har, bara för glädjen i att dela och kommunicera, och vilken fantastisk resa det blev. Jag har fått vänner för livet, sett platser jag aldrig annars fått se, fått nya kunskaper om allt och en ny kärlek till mänskligheten (fast det blir ändå bra med Harmageddon). När jag vid den tiden försvann bort från mina tidigare sociala sammanhang blev internet ett ovärderligt uttrycksrum och det gav något som jag blev helt såld på som inte bokskrivandet gav, nämligen direkt kommunikation. Samtidigt som jag lämnade världen kom den in i mitt hem och nu kan man hitta mig, på gott och ont. Jag tar mitt ansvar och vill säga tack.
Eller ännu bättre, byt spår! (Reviderat inlägg)
Det här inlägget är till de så kallade Fadersmaktsaktivisterna. Lägg ner för fan, ni har ingenting att hämta här. Jag har haft en rolig sommar medan ni suttit kvar framför era svettiga screens med mina Ratsit-data. Jag har längtat fram emot konserten med Patti Smith, rest runt, lirat, upplevt härliga saker och njutit av livet. Ni vet redan allt om mig och det finns ingenting där som kan skada mig. Ni har inte fattat det men man kan inte förstöra en människas rykte om hon inget rykte har. Så kom med och lek!
Utveckling:
Seriöst nu: Det senaste åren har jag, som mina stamgäster vet, försökt att ompröva, analysera och rikta konstruktiv och välunderbyggd kritik mot vissa strömningar inom de senaste 40 årens feminism, framförallt i Sverige då det är den jag kan mest om. Jag har övervägt om de avarter som faktiskt funnits och i viss mån finns skulle kunna räcka för att jag inte längre skulle definiera mig politiskt som feminist.
Men egentligen ända sedan EU bildades, och ännu mer skrämmande, uttalat, och kännbart efter Östblockets sönderfall har en högerextremistisk våg svept över hela Europa. I den ingår inte bara de ‘självskrivna’ ingredienserna som antisemitism, extremnationalism, ett förtryck mot romer som jag aldrig sett maken till under min livstid och ett vidrigt islamhat, även en mycket stark antifeministisk / antijämställsdhetsbacklash pågår, och även queerfientligheten har tagit ny fart.
På denna brunsvarta våg rider den så kallade ‘Papparättsrörelsen’. Jag tycker det är hög tid att tala klarspråk om vad de egentligen är ute efter. När människor kan samarbeta, även i så svåra situationer som separationer där det finns barn med i bilden, då brukar det sällan behöva gå så långt som till vårdnadstvister, rättsprocesser, och ännu värre. Det är uppenbart att de som sätter igång såna här processer har samarbetsproblem.
Låt oss tala om det som alla med någorlunda kunskaper och insatthet faktiskt mer än väl vet: De vårdnadstvistande papporna, som hänger ut sina barn och deras deras mammor fullkomligt hänsynslöst på nätet, de struntar helt i sina barns bästa. Allt de vill är att jävlas med sina ex. När sedan dessa barn blir vuxna och får ta del av det som publicerats, hur kan ni tro att era barn ska kunna känna stolthet över det ni gjort? Jag skulle inte vilja vara i era skor den dagen.
Jag håller trots mina reservationer fast vid att definiera mig som feminist och tänker fortsätta ta mig rätten att kritisera vad jag ser som problematiskt både i vårt eget politiska arbete, i våra relationer av alla slag, med varandra och med män. Men i denna högerextrema våg som vi inte ska tro att vi kommer undan här i Sverige behövs feminismen men än någonsin, liksom alla andra rörelser som kämpar för jämställdhet mellan könen och jämlikhet mellan alla människor. Papparättsextremisterna har bidragit till en ökad polarisering i samhället, vilket vissa minoritetsströmningar på feminismens håll också har gjort. Nu behöver vi samarbetsfeminism.
När tiden gryr
När jag häromdan läste att hälsotillståndet hos homosexuella i delstaten Massachusetts dramatiskt hade förbättrats sedan samkönade äktenskap tilläts där var min första tanke: ”Vad… är de alla kristna där?” Det är en dynamisk och fascinerande tid vi lever i, på många sätt skrämmande med klimatförändringar, ökande högerextremism, och motsättningar mellan utövare av olika religioner, och samtidigt med detta vacklar diktaturer och faller och många människors seder och tänkesätt förändras i riktning mot större personlig frihet, öppenhet och tolerans.
Men homosexuella har så länge jag varit medveten om att vi finns haft en märklig dubbelroll, eller motsträviga önskningar kanske det bör kallas. Och missförstå mig inte, självklart tycker jag också att alla som vill gifta sig ska få göra det, så länge som alla involverade är myndiga och kapabla till samtycke. Men samtidigt som hb-gruppen (de transsexuellas rättigheter ligger fortfarande katastrofalt efter vilket är en internationell skam för Sverige) har gjort denna stora landvinning och fått till stånd en samkönad äktenskapslagstiftning, så går utvecklingen åt många olika håll när det gäller hur människor i realiteten inrättar sina relationer och levernen.
Det som vi har kämpat för är att få vara tvåsamma på samma villkor och med samma fri- och rättigheter som straighta, att få våra parrelationer sammanfogade i religiösa ceremonier för dem som så önskar, att få vara allt för en partner och ha det så att säga officiellt uttalat och erkänt. Men personligen tror jag inte att paret, hur det nu må vara kombinerat, i framtiden kommer att vara den enda samlevnadsform som alla strävar efter att ingå i och passa in i. Det går redan nu att se att människor provar andra sätt att ha relationer, unga människor har oftare nu än förr kk-förhållanden med personer som de delar en bit av sin helhet med men inte önskar dela allt.
Och det blir mer och mer vanligt med polyamori. Jag har själv exempel i min vänkrets på att när detta fungerar så kan det vara alldeles ypperligt bra för alla parter, under förutsättning att ingen känner svartsjuka. Vad är egentligen svartsjuka? Jag ser det som att det kan vara ångest över att bli ljugen för (då man anar eller vet att man blir det), men att det oftast handlar om äganderättskänslor. I två av mina egna relationer har jag plågats av svartsjuka, och båda dessa partners var otrogna trots att det inte var överenskommet att det skulle vara öppna relationer, tvärtom. Men en annan gång hade jag ett förhållande med en kvinna som var gift, och det var helt öppet från start. Jag var inte det minsta störd över att hon levde med sin man, däremot fick han så småningom problem med att jag fanns i bilden.
Polyamori är inte otrohet. Om fler människor tillät sig att ha flera partners som hade flera partners så skulle kanske färre behöva smyga med älskare och älskarinnor. Men för att det ska fungera måste man ge sig själva och varandra fria och släppa ägandebegäret. Det är fascinerande och intressanta saker att fundera över. För min egen del känns det som hela relationsgrejen är överspelad, jag är alltför bränd av allt som varit. Tyvärr har jag saker i mitt bagage som har gjort att jag har dragits till fel personer och fel personer har dragits till mig (det har inte alltid sammanfallit), och om jag nu skulle förälska mig skulle jag definitivt hålla käft om det och jobba på att det ska gå över så fort som möjligt. Andra saker är viktigare nu. Det hindrar inte att jag iakttar och reflekterar över min samtid och även gläds över mycket av det jag ser.
Men för att knyta ihop min tankegång: hbt-communityt i Sverige skulle ännu mer än hittills kunna ta lärdom av den öppenhet som råder inom BDSM-communityt. Där är alla välkomna som bekänner sig till nån form av alternativ sexualitet, så länge det är lagligt och under samtycke. När vi queera nu har ändrat så mycket av samhällets och kulturens syn på det straighta som det enda rätta, då behöver vi inte stanna där utan kan fortsätta sträva efter ännu mera frihet och mångfald.

19 dagar kvar till jul
och jag är verkligen glad. Jag vet hur det känns att ha juleångest, det är nåt som jag haft större delen av mitt liv, men den är borta nu. Efter barndomen ville jag inte ens låtsas om julen, sen kom det i vuxentiden en epok där jularna var hysteriska, maniska, arbetsamma och även ekonomiskt kostsamma, och varje år var jag helt slut efteråt. Men det är länge sen det också. Jag hade sen åter en period när jag stängde in mig i ensamhet och gjorde den enda sak jag fixade, jag lyssnade på en cd med medeltida julsånger en gång och det var all min jul.
Det här året kan jag om jag så vill spela julsånger själv på mina egna instrument. Jag kan gå runt i civilisationen och känna sorg och vrede över konsumtionshetsen som blir värre för varje år men jag känner ingen ångest över hemska saker som kunde hända mig personligen på grund av den specifika tiden på året. Inte heller skräms jag av svåra gamla minnen, de bleknar bort mycket fortare än de fina minnena, de är maktlösa numera. Teoretiskt sett skulle jag kunna gå ner till Brisak i Mölnvik och köpa mig en julgran och en fot att ha den i, det ligger inget skrämmande i den tanken.
Men jag gör inte det. Det räcker med julsaker när jag har en elektrisk adventsljusstake i fönstret, visst är den ovacker men den lyser fint och sprider ett milt och varmt litet ljus i mitt rum. Min jul är huvudsakligen inom mig, den är meningsfull och viktig därför att jag är kristen. Och det är till stor del på grund av den som jag är kristen. Ingenting kan störa eller rubba detta faktum, och det finns sida vid sida med allt det andra som kommer på köpet i kulturen och världen vi lever i, den ensamhet och fattigdom många människor plågas av och som lyser fram så extra skarpt just nu, och den rädsla och stress som tvingar andra att köra julrallyt så hårt att de blir både utbrända och skuldsatta.
I morgon söndag (det är mitt i natten nu) ska jag byta till ett jultema här på bloggen men det är inte klart än. Jag har hållit på i tre dagar och ominstallerat XP, det tar sån tid därför att jag har så mycket filer och så många program. Nu har jag en snabb och perfekt fungerande dator igen. Här är en julbild som jag verkligen gillar, den är stämningsfull!




















































Senaste kommentarer