Jag kan inte riktigt minnas om jag såg filmen Bound innan webbsajten Corky startade här i Sverige. Det förbryllade i alla fall många att den i och för sig söta men också ganska tama Corky blev hjältinnan och fick en sajt uppkallad efter sig, när det var Violet som var den häftiga, smarta och modiga? Violet stod för dådkraften och tänkandet i filmen medan Corky mest traskade efter och såg fåraktig ut. Men Bound är en riktigt sevärd film, med lyckligt slut, och det var vi då ännu inte så bortskämda med.

Vilken är den bästa lesbiska film som gjorts? Det går aldrig att säga, det finns så många och hela tiden kommer det fler. Men min favorit är nog den svartvita originalversionen från 1931 av Mädchen in Uniform. En ganska oinspirerad nyinspelning gjordes 1958, där det komplicerade psykologiska spelet mellan de tre huvudpersonerna till stor del har gått förlorat. Versionen från 1931 regisserades av den lesbiska filmskaparen Leontine Sagan som verkligen hade frihet att göra den film hon ville, och Christa Winsloe som skrivit boken som filmen bygger på var inblandad i produktionen. Det här är en oerhört vacker, sorglig och faktiskt kärleksfylld film, och den har kultstatus för att det var första gången som lesbisk förälskelse hade skildrats på ett positivt sätt på film. Man kan se och njuta av den bara för Kyssens skull.

Och filmen tar uppenbart parti för den uppenbart lesbiska Manuela. Hon är hela internatskolans maskot, alla älskar henne (Fräulein von Bernburg mest förstås), och scenen när Manuela fått för mycket att dricka och salongsberusad och galet våghalsig bekänt sin kärlek offentligt, allt har uppdagats och rasat, den är utan parallell i filmhistorien. Manuela är relegerad, hon tänker hoppa och hela skolan är uppe och letar efter henne, dessa unga kvinnors röster så fyllda av oro: Manuela, Manuela… För de vet alla, de älskar henne alla, det kvittar vem hon är. Och filmens slut är helt öppet, man får själv tänka sig den fortsättning man vill.

Jag samlade förr på lesbiska vampyrfilmer. Kalkoner, kult, klassiker, konst? Allt om vartannat och på en gång. En av de vackraste och svåraste kärleksscenerna mellan två kvinnor (där den ena inte bara väcks till lesbiskt liv utan också till evigt liv som vampyr) finns i en sådan, Tony Scotts The Hunger, och den innehåller en sexscen som också fått kultstatus. Det är Catherine Deneuve och Susan Sarandon i ett vitt rum till den så kallade Blomsterduetten ur den franska operan Lakmé, mitt i förtrollningen snabba klipp med bilder av våld, blod, vansinne som kommer mot en som örfilar, och så tillbaka i det vita rummet med den breda sängen igen, man blir snurrig i huvudet och illa berörd och det är fruktansvärt vackert.

När jag ser The Killing of Sister George från 1968 i regi av Robert Aldrich känner jag det inte som om det är den bästa sak i världen att vara lesbisk, jag vill i alla fall inte vara Sister George och kär i den hemska Childie. Det här är ingen positiv flatskildring, man kan verkligen kalla den queerfientlig, och den skildrar två osympatiska kvinnor i en plågad relation där kärleken för länge sen ersatts av leda och maktkamp. Det är i alla fall en mycket sevärd film tack vare lysande skådespeleri och den ger en fascinerande bild av 60-talets lesbiska subkultur i London med (som sägs vara) autentiska bilder från en bisarr kostymfest på The Gateway, ett ställe som fanns i verkligheten, där Childie och George kommer utklädda till Helan och Halvan. Här finns också en hysterisk rolig scen när George, fantastiskt spelad av Beryl Reid, slänger sig in i en taxi och förgriper sig på två nunnor vilket leder till att hon blir av med sitt jobb i en såpopera.

* Text från 2008 eller var det kanske 2009? Minns ej. Sista stycket fattas, det är därför slutet blir lite abrupt.

Bild: Kan ingen stoppa Konsthuliganen?