Archive for the ‘brott, juridik, kriminologi’ Category

Igår fick jag via mail höra att nu var det min tur att bli utpekad som den mytologiske / mytiske HenrikJ av bloggarna Daddy och Catta. Det var många månader sen jag läste på daddybloggen senast, det är verkligen en av den svenska bloggvärldens mest fördystrande platser, men jag gick dit igår i alla fall av ren nyfikenhet. Blev inte mycket klokare dock, det är som vanligt spekulationer hej vilt, Catta verkar vara av meningen att det är jag men klok blir jag inte på det, nån ”Anna-Karin” skriver massor med stollekommentarer men detta är självklart inte jag. Jag skriver ut efternamnet i sådana sammanhang.

Bloggaren Catta fick jag en stor respekt för, och det har jag också uttryckt, i samband med Bjästadebatten, sen förlorade jag den respekten men det behöver vi inte gå in på, det handlade bara om en fånig avundsjukegrej. Så, jag vet fortfarande inte om jag är nån het kandidat, spekulationerna verkar mera röra sig i Västerbottens inland, men tänka sig! Den ort som nämns har jag nästan varit i! För ett antal år sen hade jag en sjaskig affär i en ganska närliggande by! Vad kan det betyda? Skit samma att det handlar om olika tidsepoker, när det görs kopplingar här kan de bli minst sagt kreativa.

Det verkar aldrig möjligt att denna trassliga historia ska få en avslutning, de inblandade kunna lägga saker till det förgångna och gå vidare med sina liv, sårade känslor ska kunna stillas. Jag tror inte jag är ensam om att känna såhär, men jag förbannar den dag jag snubblade in i Flashbacktråden Daddys, Slutstriden har börjat…. Ingenting gott har kommit till följd sen denna tråd startade i slutet av juli 2009, människor har fått sina liv och anseenden förstörda, relationer har dragits sönder, och det fortsätter än idag.

På Flashback diskuterar alla på lika villkor och det som är olagligt eller mot reglerna tas bort. Jag diskuterade på det sätt som jag fann korrekt och hållbart i Daddy-tråden, d.v.s. jag skrev aldrig ut namn (alltså cirkulerande sådana), postade inga citat ur de utredningar etc. som förekom, och försökte låta bli att spekulera. Det var ingen hemlighet mellan mig och HenrikJ att jag höll mig till mitt sätt att debattera därför att jag tyckte det var bättre. Jag har dock svårt att se att nånting som HenrikJ skrev i den tråden skulle kunna vara grund för åtal. Polisen har ju som bekant inte rätt att begära ut ip-adresser om inte brottet är grovt.

För det är ju så på ett sånt ställe att där är vuxna människor som diskuterar och var och en tar ansvar för det den skriver. Och i enlighet med detta så skulle ingen ha haft något för att komma till mig och försöka klämma mig på HJ:s irl-identitet, och ingen skulle ha något för det i fortsättningen heller, sen spelar det ingen som helst roll om jag visste vem det var eller inte. För såhär är det: Vid brottsmisstankar går jag till snuten direkt. Här är det fråga om häxjakt på människor, bedriven av medborgargarden / lynchmobbar. Det är min mänskliga plikt att skydda och inte lämna ut den som är jagad till sådana. Har jag kännedom om brott som den jagade kan ha begått är det till polisen jag ska vända mig, ingen annanstans.

Men någon gång måste detta vansinne få ett slut. Ett antal människor har fått sina liv raserade, privata fakta och omständigheter i enskilda människors liv har hängts ut i offentligheten på nätet, vänskaper har gått sönder, jobb har förlorats, människor har fått flytta, hot om våld och värre har skickats kors och tvärs, ett stort antal människor i socialväsende, skola, sjukvård, domstolsväsende etc. etc. löper risk att drabbas av stressrelaterade utmattningsdepressioner etc.etc.

Och ser man på det som satte igång allt detta för många år sen, Daddys vårdnadstvist, så verkar den idag längre än någonsin från någon form av om inte lösning så förhandlingsmöjlighet. En ren tragedi för samtliga närmast inblandade, för de i periferin små och stora bekymmer och problem. För min egen del inget värre än att min blogg i och med mitt inhopp i diskussionen där sommaren 2009 har blivit mer och mer beskuren (och det är självvalt) och själva bloggandet som företeelse har börjat inge mig en ökande avsmak.

14:05:11

Detta är intressant. Att skandaler som de kring Carema och vårdcentralen Serafen kommer till allmänhetens kännedom och diskuteras är bra. Men vissa, utsatta grupper som far illa och utnyttjas av profitörer i högersveriges privatiseringsvansinne får inte lika mycket uppmärksamhet. Det är fråga om barn, ungdomar och vuxna som ingen vill ha eller ens veta av: psykiskt sjuka, missbrukare, hemlösa. När det tidigare skyddsnätet med öppen- och slutenvård för dem rivs upp lämnar det fältet fritt för charlataner och bedragare som vill berika sig.

Idag finns det i Sverige till exempel underjordiska nätverk för att hjälpa barn och ungdomar med neuropsykiatriska diagnoser som hålls i bokstavlig fångenskap, utan möjligheter att kommunicera med yttervärlden, på så kallade behandlingshem helt utan specialkompetens på dessa diagnoser. Men egentligen är detta geschäft inget nytt, det har bara fått en enorm omfattning de senaste åren.

Tidigare har jag sagt att jag inte skulle skriva mer om familjevårdshemmet Lundby (verksamt under denna beteckning under 70-talet, sedan omvandlat till enskilt vårdhem, till slut i konkurs) men den senaste tiden har jag fått information om saker som hände där efter min tid (jag var intagen mellan 1976-79) som gör att jag omprövat det beslutet. Jag kommer att skriva mer i den här frågan framöver, för det finns mycket som behöver komma fram i sanningens klara ljus.

Lundby drevs i privat regi med landstingsavtal och ingick på min tid i Sveriges Organiserade Familjevårdshems Förening, SOFF. Detta var alltså mer än trettio år sedan men redan då fanns profitaspekten där, och att klämma landstingen på så mycket cash som möjligt var en uttalad målsättning. Men Lundby, och flera andra likartade inrättningar där jag fick en del insyn, hade också klart sektliknande drag och drivkrafter, och den mest uttalade av dessa var enligt min mening maktbegär. Den nakna råkapitalismen utan ideologisk / filosofisk underbyggnad är en sak för sig och för mig ser den ut som ett nutidens tecken, men naturligtvis går det inte att förenkla hur mycket som helst.

17:48:01

Om det aktuella fallet på Gotland:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=4954123
http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=7471444
https://www.flashback.org/t1790674

skriven av Måns Nilsson och Mathias Wåg finns att läsa i nättidningen Feministiskt Perspektiv, verkar vara en läsvärd tidning överhuvudtaget för övrigt, vet inte varför jag inte sett den tidigare: #antifeminism: Liten krets koordinerade Scum-drev. Jag rekommenderar läsning och konstaterar att det man kommit fram till bekräftar uppfattningen jag har att det handlar om en liten och marginaliserad samling av antifeminister. Det bekräftas att utrökningspådraget som startades av foliehatten Paul Elam på A Voice For Men där en belöning utlovades till den som kunde avslöja namnen på de inblandade i den svenska terrorgruppen ”Scum” handlar om missinformation och missförstånd, för som alla insatta vet så finns det inte och har aldrig funnits någon sån grupp.

Men en sak vill jag påpeka, och det är att kopplingen till Anonymous är inte så entydig som det kan se ut. Under hösten fick jag från flera håll information, som jag tyvärr inte har möjlighet att belägga, som sade att det ”riktiga” Anonymous’ namn och renommé hade kapats av ett fåtal marginaliserade individer i utkanten av den svenska papparättsrörelsen. På bloggen AnonOps Sweden utlystes ”OpScum”, citat: ”[...] kommer Anonymous Sweden att söka upp alla S.C.U.M medlemmar som aktivt stödjer tortyr av människor. Vi kommer att stänga ned er och publicera ert nätverk öppet med era mail, precis som vi gjorde med Mossad eller Muslimska Brödrarskapet.” (sic) Man fick snart komma med ett ”förtydligande”, läs dementi: http://anonopssweden.blogspot.com/2011/11/abut-opscum.html (sic)

Redigerat: Denna specifika aktion har tyvärr gett en del negativ publicitet för Anonymous i stort. För läsare som vill fördjupa sig och bilda sig en egen uppfattning rekommenderar jag läsning av kommentarerna nedan och länkarna, otroligt intressant. De paralleller som jag anade mellan OpScum och hur några bloggare inom den svenska papparättsrörelsen utnyttjat publiciteten kring sexualbrottsmisstankarna mot Julian Assange för att sprida desinformation och svärta ner svenska feminister, ROKS och F! verkar stämma (även om jag i nuläget inte har hela bilden klar för mig beträffande den ideologiska bakgrunden). Jag tror inte att dessa isolerade individer bryr sig särskilt mycket om vare sig WikiLeaks, yttrandefrihet eller Julian Assanges personliga öde, utan även detta handlar om att svärta ner den svenska feminismen. Genom detta ”stöd” gör man faktiskt inte Assange någon tjänst.

Post scriptum: När jag nu ändå är inne på Assangefallet tänker jag passa på att summera vad jag kommit fram till efter att ha följt det och dess förgreningar och förvecklingar sen det hela började i slutet av augusti 2010. Ibland får man vara med om historiskt betydelsefulla skeenden, och detta kommer att bli föremål för mycket forskning i framtiden, men tyvärr kan jag inte se att nån av de inblandade kommer att få ut särskilt mycket positivt av det. Förutom de direkt berörda personerna har Sveriges internationella rykte som rättsstat, WikiLeaks, det Socialdemokratiska partiet och den svenska feminismen lidit enorm skada.

När jag började följa Flashbacktråden om själva rättsfallet valde jag att inte ta ställning till de olika konspirationsfunderingar som framfördes. Spekulationer kan ibland vara fruktbara men här var det helt enkelt för stort och för komplicerat. Med utgångspunkt i den läckta häktningspromemorian bildade jag uppfattningen att lika korrekt som det var av chefsåklagare Eva Finné att häva anhållningsbeslutet, lika fel var det av överåklagare Marianne Ny att besluta om förundersökningens återupptagande och småningom utfärda ett nytt anhållningsbeslut. Utifrån det som står att läsa i HäP finns det såvitt jag och många med större expertis kan bedöma inte en chans att Julian Assange skulle kunna bli fälld för våldtäkt i en svensk domstol. Tack och lov, skulle jag vilja tillägga.

Ingenting tyder dock på att det hela skulle varit en ”sexfälla” iscensatt av främmande makt eller på främmande makts uppdrag. Däremot har hela historien mottagits med tacksamhet av krafter framförallt i USA som vill tysta WikiLeaks. Men när vi kommer in på #prataomdet-kampanjen (Flashbacktrådar: 1, 2) så måste det anses bevisat att de drivande använde sexualbrottsmisstankarna mot Assange som en krok för att hänga upp budskapet på. Tyvärr har de fått hjälp med det av både rättsväsende, politiker och media, och på ett sätt som sätter rättssäkerheten i fara. Jag tror inte heller där att någon sådan agenda fanns i förväg men att att man när faktum förelåg såg en möjlighet att förstärka budskapet med den aura som omger en så känd och dittills respekterad person som Julian Assange.

Det finns krafter som vill utvidga det svenska våldtäktsbegreppet. Det vore enligt min mening extremt olyckligt. Sådana strävanden lyser fram, mer eller mindre uttalat, på många ställen i de hätska diskussioner som varit kring Assangefallet. Skulle våldtäktsbegreppet urholkas skulle det leda till inte bara många missgrepp av rättvisan men också till att många kvinnor och män som utsatts för vad vi idag menar med våldtäkt inte skulle bli trodda. Till slut skulle det kunna bli helt meningslöst att ens anmäla någon även om brottet vore aldrig så grovt. Det är nödvändigt att skilja distinkt mellan så kallat gråzonssex och faktiskt våld. Det förtjänar både offer och förövare.

Ja, den är faktiskt väldigt bra. Välskriven, varierad och vettig. Men kan du inte komma hit och skriva istället för att tramsa i AK-tråden när du vet att jag inte bemöter det där? Fegt tycker jag. Nu säger du att jag dissar Flashback för att tonen är hård och folk kastar skit på varandra. Det är fullständigt osant. Du vet mycket väl att det jag dissar med Flashback är detta: att Filipstadstråden inte tagits bort. Jag struntar väl i om folk har en hård ton. Det är nånting helt annat än en hel tråd som bryter mot både lagar och regler och anständighet och där en privatperson utsätts för grovt förtal och smutskastning från inlägg 1. Men du tycker den tråden är toppen därför det är en kvinna som utsätts, och dessutom kan du få in en massa knäppkängor mot SIS, sociala myndigheter etc. Nu vet jag inte varför ditt intresse för mig är så stort, det tycks alltid ha varit det, men håll dig till sanningen åtminstone.

Edit: Bryr du dig inte om att en intellektuell gigant som BaalZeBub sopar mattan med dig? Du fortsätter bara att komma med dina hårresande och befängda stolleprov till utsagor. Nu vill jag se källor! Visa mig källor på att jag är med i en överlevnadssekt och ägnar mig på heltid åt NKMR-hatande! Hur klarar jag att livnära mig på det? Jag har aldrig fått en krona från min PayPal-knapp under de tre år jag haft den här. Sen väntar jag fortfarande, över ett år senare, på att få se belägg för dina påståenden om att svenska feminister på riktigt arbetar för att utrota alla män (genom att döda alla som finns och förhindra att det föds några nya). Vad har vi tänkt att göra med nära fem miljoner döda kroppar? Belägg, annars tror jag du hittar på! Belägg eller lägg ner!

Bild: Titta, man ser rakt igenom renens huvud!

Men även om benämningarna är snarlika tycker jag inte det är särskilt svårt att hålla isär dessa två rörelser, de skiljer sig för mycket åt i framtoning, metoder, syften och ideologi. När man sitter för mycket, som jag nog har gjort, och läser på Flashbacks forumdel Feminism och jämställdhet, så är det lätt att bli lite yr i huvudet och undra vad som är upp och ner och hur det står till med den svenska synen på jämställdhet. Där finns det män som bestämt hävdar att det är bögigt (!) med män som går runt med sina ungar i barnvagn på stan, nåt sånt skulle de aldrig göra. Men då undrar jag vad dessa män skulle göra om det blev skilsmässa och de fick ensam vårdnad. (En annan rolig uppfattning som man ser där ibland, fast detta är väl lite OT, är att cunnilingus enbart är för flator, som en kille skrev: ”Nej, det skulle jag aldrig göra, man är väl ingen fittlapare heller!”

Men Papparättsrörelsen kontra Papparörelsen var det jag skulle skriva om. Det finns en alldeles ypperlig australisk webbsida, XY – men, masculinities and gender politics, som i tjugofem år publicerat texter, artiklar, undersökningar med mera i ämnet mansforskning. En sak de har ägnat sig åt är att kartlägga och dokumentera den internationella Men’s and Fathers’ Rights Movement, och här finns en omfattande artikelsamling. Man har sammanställt en (naturligtvis bara ett urval) lista över attentat och våldsdåd begångna av Papparättsaktivister under åren 2003-2006. Vad jag skrev om oheliga allianser mellan NKMR och dessa krafter äger sin giltighet men börjar man titta ännu mer noggrant ser man att det finns förbindelser kors och tvärs mellan grupper som man skulle tro skyr varandra som pesten. Så enkelt är det dock långt ifrån.

För Sverige just, så såg det här värre ut för ett par år sen än vad det gör idag. Utvecklingen är glädjande och det har till stor del att göra med framväxten av en annan typ av mansrörelse, den som brukar kallas Papparörelsen. Om detta har Monica Antonsson skrivit en härlig artikel på sin blogg: Dagens pappor är toppen! Det finns hopp! För låt oss inte glömma att av alla separationer där barn är inblandade är det bara 3% som leder till vårdnadstvister. Det är lätt att bli nedslagen och förvirrad av den högljudda och aggressiva retorik som hörs från de mer militanta Papparättsaktivisterna.

För några år sen fanns stora planer och förhoppningar om att Sverige skulle bli ledande i den internationella rörelse som jag nämnde ovan och som jag helst vill kalla Fadersmaktsrörelsen fastän det gör vissa väldigt förorättade. Kontakter började knytas med nätverk i främst USA och det var tydligt att man redan väldigt tidigt hade planer och förhoppningar att nå ut internationellt. Det har dock inte funnits, och finns vad jag kan se fortfarande ingen svensk Papparättsföreträdare med tillräckliga språkkunskaper såväl som personlig karisma för att kunna bli ett språkrör och en kontaktknytare över nations- och språkgränser.

En person som det knöts stora förhoppningar till som stödjare och mentor för den spirande svenska Fadersmaktsrörelsen var Stephen Baskerville, Ph.D. och författare till bland annat boken Taken Into Custody: The War Against Fatherhood, Marriage and the Family. Överallt i dessa ideologiska miljöer ser man krigsmetaforik, det sägs pågå ett fullt krig och det är Familjen som är hotad och riskerar försvinna helt i den allmänna, medvetet genomförda normupplösningen. Men här har Stephen Baskerville botemedlet: skilsmässor ska förbjudas helt.  Får man inte skilja sig blir det ju inga vårdnadstvister.

Det råder en stor samsyn här om det som vi var inne på i  inlägget om NKMR: fienden är Staten som vill lägga hinder i vägen för Familjen som autonom, självstyrande enhet. Det här är mycket stora och komplicerade frågor med rötter som går tusentals år tillbaka i historien, och jag ska inte bli mer långrandig än jag redan är men jag tänker i alla fall citera mig själv ur en diskussion på ett annat ställe (maj 2010):

[...] ju mer av bakgrunden man känner till, desto mer kan man förstå det som händer i samtiden. Det är till exempel inte förvånande att fathers’ rights-rörelsen i Sverige har fått så litet genomslag jämfört med andra länder, särskilt utomnordiska. Papparättsrörelsen kan till förstone tyckas som en enfrågerörelse, men den är en del av ett större sammanhang där begrepp som för oss i Sverige kan tyckas självklara, exempelvis tillgång till barnomsorg, rätt till skilsmässa och möjlighet till delad föräldraledighet, är ifrågasatta på religiösa / politiska /genusmässiga grunder.

Det kan vara kul att minnas att många i Sverige oroade sig för hur det skulle gå med de här sakerna (för många här är de ju en del av grunden till rättvisa och jämställdhet mellan könen) när Sverige blev medlem i EU. Inskrivet i Maastrichtfördraget är ju subsidiaritetsprincipen, som när det gäller familjepolitik vill ge samhällets minsta enhet, familjer själva, ett större ansvar för att se efter sina egna och sina egna angelägenheter och minska statens och myndigheters insyn och inflytande. Om man bara tar ett enda litet exempel på vad det kan få för effekt så borde sociala myndigheter få drastiskt minskade möjligheter att ingripa vid misstanke om att barn far illa i sina familjer.

Det här går stick i stäv med Sveriges inrikespolitik men denna är så pass starkt rotad hos medborgarna i stort att subsidiaritetstänkandet inte har fått särskilt stort inflytande. Var kommer den då ifrån? Den formulerades första gången 1891 (fast ideologin är naturligtvis mycket äldre än så) i den påvliga encyklikan Rerum Novarum. Det är ingen slump att Vatikanens dogmer finner gehör och får inverkan på de krafter och rörelser som vill se en annan familjepolitik än den vi är vana vid, och som vill stärka mannens roll som överhuvud för samhällets minsta enhet, kärnfamiljen, och varför andra typer av familjebildningar ses som mindre önskvärda. Det här synsättet delar katolska kyrkan med andra högerkristna rörelser som Livets Ord och (för att nämna en renodlad mansrörelse) The Promise Keepers.

Det kan med visst fog hävdas att vissa företrädare för den svenska Papparättsrörelsen genom sin ohöljda hatretorik och sina trakasserier mot meningsmotståndare nu är så misskrediterade att densamma anser dem som belastningar och tar sin hand från dem. Det här är så cyniskt att man baxnar med tanke på hur de tidigare hjältehyllades, ja faktiskt framställdes som veritabla korsriddare.

Men faktum är att hela Papparättsrörelsen ohjälpligt gick sönder på grund av hatbloggaren Medborgare X och mordhoten mot TURteatern i Kärrtorp som satte upp S.C.U.M. Då blev det uppenbart hur få och isolerade de här extremisterna faktiskt är. ”Vanliga män” blev chockade och tog avstånd. Det handlar om hat, och man säger sig hata feminismen men läser man bara lite på nån av dessa bloggar som jag inte tänker länka till så är det bara gammalt vanligt kvinnohat. Några bloggar har hamnat i fokus på grund av bloggägarnas oförmåga att uttrycka sig nyanserat, men hatet är detsamma överallt. Och det går inte hem längre.

Bild: Okunskap skadar.

Förklarande förord: I inlägget http://levandeliv.blogspot.com/2012/01/natverket-stoppa-pedofilerna.html kom Daddy in och kommenterade, visserligen kom den diskussion som uppstod att dra i sidled lite men eftersom jag nu hade Daddy på tråden så att säga så skrev jag en längre kommentar till honom direkt där jag försökte komma med lite konstruktiva tankar, plus att jag självfallet framhöll att nu är det hög tid för ursäkter till de personer som hängts ut, outats och fått osanna uppgifter publicerade på hans blogg. Det här har aktualitet just nu i och med att denne bloggare i februari kommer att ställas inför rätta för brott mot PUL. Nu har Ann lagt min kommentar som ett eget inlägg och jag publicerar den här också. Och något bråk mot henne för vad jag skriver vill jag inte veta av, detta är min text och jag står för den både där och här.

____________________________________________

@Daddy:
Jag kan försäkra dig att jag inte kommer att bevista förhandlingarna av sensationslystnad. Som själv bloggare är PUL och dess tillämpningar ytterligt viktiga att känna till och följa. Du kanske minns hur jag kom in i Daddytråden med utgångspunkten att du gjorde fel dels när du drev din VT offentligt och dels genom dina publiceringar av persondata och dina kartläggningar av de som du såg som dina fiender.

Direkt efter mitt första inlägg där kollade du upp vad jag skrivit i andra trådar och hittade att jag svarat på en direkt fråga att ja, jag definierar mig som feminist. Och detta gjorde mig i dina ögon diskvalificerad från att uttala mig alls om ditt fall, detta oavsett att jag vare sig som feminist eller i någon som helst batikhäxefunktion aldrig hört talas om det tidigare, och oavsett att det finns många olika sätt att definiera och praktisera sin feministiska ideologi. Men detta tycks räcka för att mina åsikter och kunskaper om vare sig medeltidsmusik, hunduppfödning och etiska aspekter på webbpublicistisk ska vara värda noll och intet.

Jag har haft och har ett stort medlidande med alla inblandade i din VT och allt däromkring, men nu när du skriver här i Anns blogg ser det inte ut som om du lärt dig särskilt mycket av vad som gick snett. Du är lika självurskuldande som alltid. Det stämmer inte att du hanterar motstånd som andra människor, går någon dig emot så sätter du igång en häxjakt på den personen, det må vara en myndighetsperson eller ett flashbacknick, de ska bara hängas ut med kartbilder, diagnoser, personuppgifter och allt som bara går att hitta. Det kan vara hedervärt att vara en grävare, men inte om det man gräver upp är skit som bara kan skada.

Du slog vilt omkring dig ett tag, säger du, men för mig ser det ut som du gjort det hela tiden. Du säger att du inte har koll på vad som ligger ute på din blogg. Då är det väl verkligen hög tid att nu ta och gå igenom allt, verkligen allt, som ligger ute. Ta bort alla uthängningar, alla klandestina bandinspelningar, alla uppgifter om personer som både skadar dem och din sak (för att inte tala om ditt anseende).

Lägg ut korrigeringar i samtliga fall där fel personer utpekats för att vara den eller den i Daddytråden (har du exempelvis bett den helt ovetande personen på Gotland om ursäkt för att h*n pekades ut som Berengar?) Den person som felaktigt utpekats för att vara personen bakom BoyGoneBad förtjänar en offentlig ursäkt, och det gör sannerligen Ann Johansson också för att du på din blogg låtit sprida helt osanna och kränkande uppgifter om henne.

Du skulle kunna få en nystart, Daddy, för jag har hopp om alla, om du bara avassocierar dig med den så kallade Papparättsrörelsen. Du har inga vänner där, de låtsas bara vara det. De utnyttjar dig så länge du har något att utnyttja i propagandasyfte och struntar fullkomligt i hur det går för dig. Om jag var du skulle jag söka mig åt ett helt annat håll, nämligen till den växande Papparörelsen. Det är där som möjligheterna finns att få en ändring till stånd.

Om man vill kommunicera privat med mig, skicka info etc, så finns det ett kontaktformulär här på framsidan, längst upp till höger under fliken Kontakt. Kan vara bra för alla att veta. Man kan kommentera helt anonymt här. Jag sparar inte på IP-adresser och sysslar inte med efterforskningar kring människors identiteter, för sådant är i högsta grad integritetskränkande. Undantaget är självfallet när det som skrivs skulle kunna vara åtalbart, då är det min skyldighet att vidarebefordra uppgifterna till berörda myndigheter.

Edit: Till alex kan jag meddela att självklart släpper jag inte fram kommentatorer som är ute efter att smutskasta andra. Bedömer jag att de kommentarerna har relevans för den eller dem de var avsedda för så skickar jag dem vidare till berörda. Du får inte lov att använda min blogg för såna syften, använd dina egna är mitt råd så får vi se hur långvariga de blir. Jag gör ett förtydligande ovan så inte fler misstar sig här och tror att detta är något öppet skitkastningsforum. Som du kanske känner till är bloggägaren enligt en nylig dom som blir prejudicerande ansvarig även för vad som skrivs i kommentarerna.

Nyligen kunde man i samband med galan ”Svenska Hjältar” läsa en intervju med Lisbeth Malm, 65, som ensam gick in och avbröt ett knivslagsmål på en spårvagn i Göteborg. Jag skriver ensam därför att det fanns andra utomstående i vagnen också men det var bara hon som agerade. I intervjun berättar Lisbeth om hur det kommit sig att hon alltid reagerar och agerar när hon ser människor bli angripna eller mobbade, hon föddes nämligen med gomspalt och blev själv mycket svårt mobbad och misshandlad under sin uppväxt, både av andra barn och av lärare i skolan.

Men jag vet inte om liknande upplevelser skapar samma beteende och karaktär hos alla människor. Hos vissa verkar en förmåga till empati och instinktivt ingripande när andra är i fara vara medfödd. Jag är dock övertygad om att denna förmåga går att träna upp hos de allra flesta. Att göra som Lisbeth Malm gjorde kan vara förenat med livsfara, men vad tänkte alla de andra i vagnen den stunden? Vad tänker de idag? Det måste vara otroligt svårt att förlika sig med att man faktiskt satt still och tittade på medan en liten tant stod upp mot tre unga knivbeväpnade män, och det kräver nog en hel del bortrationaliseringsarbete för att stå ut med sig själv hädanefter.

Tankefelet, om man kan tala om tänkande här, som människor gör när de väljer att inte ingripa, kan som jag ser det både förklaras och rättas till rent psykomatematiskt. (Psykomatematik är en vetenskapsgren som ännu inte är uppfunnen men jag funderar på att göra det för jag tycker den vore rätt så användbar.) Vi tänker oss en ensam människa som står upp och får skit kastad på sig av en grupp människor. Alla träffar träffar bara denna ensamma person. Om då ytterligare en person ställer sig bredvid, så ökar träffytan till det dubbla men risken för var och en att träffas minskar med hälften. Om sen fler och fler ansluter sig som potentiella skitkastningsmål, då kommer den kastande gruppen förr eller senare att bli övernumrerad och tröttna, och i bästa fall inse att de beter sig som grobianer. Om denna goda insikt undflyr dem så kan man i alla fall vara rätt säker på att i eventuella åskådares ögon framstår de som grobianer.

Det talas om att vår tid präglas av egoism mer än nån annan tid i historien, och till viss del stämmer det nog. Utifrån mitt eget politiska vänsterperspektiv ser det ut som om tillräckligt många människor idag tack vare Alliansens politik fått så pass mycket mer i plånboken att det för dem uppväger att andra, svagare och mer lågröstade grupper slås ut med en brutalitet som saknar motstycke under svensk efterkrigstid. Hade så många inte tyckt att det var värt dessa offer så hade vi sett ett regeringsskifte vid det förra valet. Men samtidigt ser jag överallt tecken på en motreaktion. Man må se ner på välgörenhetsskänkande som samvetsbedövning hur mycket man vill, men om människor verkligen inte alls tyckte de fattiga i Afrika eller hemlösa hundar vore värda ett bättre liv så skulle de inte heller skänka ett öre. Och pengarna gör nytta, även om det självklart vore bättre med en annan ekonomisk världsordning.

Men pengar åsido, solidaritet och altruism kan visas på många andra sätt. På internet blir människor mobbade, förtalade och trakasserade varje sekund. Ofta är detta inte uttryck för något annat än människans inneboende destruktivitet, som vi delar med andra djur precis som förmågan till oegennyttiga handlingar och empati. Men syftet kan också vara att skrämma och hota meningsmotståndare till tystnad, och ett exempel på detta gav jag i inlägget om NKMR där jag berättade om hatkampanjen mot bloggaren och kritikern Ann Johansson.

Näraliggande detta är de outningar och outningsförsök som drabbade deltagare i en annan Flashbacktråd, och som tvingade mig att omvärdera min egen anonymitet på detta forum. För egen del hade jag ingenting alls att frukta av en uthängning av min identitet men jag oroade mig för att mina vänner skulle kunna råka illa ut på grund av mina åsikter och ställningstaganden när jag såg hur det rotades och spekulerades kring vem jag var irl. Sen outade jag mig själv och det har inte hänt ett dugg, däremot har det förekommit trakasserier till och med mot anhöriga till personer som blivit ofrivilligt outade och uthängda på det mest vidriga sätt. För det är faktiskt så jävla illa, och vissa människors lumpenhet så stor, att man blir mer sårbar om man har familj och anhöriga.

Jag anser att under vissa omständigheter måste människor ha rätt att uttala sig anonymt. Det finns goda skäl till att journalister har rätt att åberopa källskyddet. Men för min personliga del är det faktiskt inte modigt att ställa mig med båda fötter på en utsatt människas sida, jag riskerar ingenting. Modiga människor som får skit för sina åsikter förtjänar så mycket stöd och solidaritet som bara är möjligt, de kan och bör tjäna som förebilder för oss alla andra, och som jag försökte åskådliggöra psykomatematiskt ovan så minskar deras utsatthet ju fler som kommer och ställer sig omkring dem. Och vi får samtidigt lära oss av deras mod och rättspatos och får själva gåvan att växa och utvecklas som människor.

Bild från förmiddagens manifestation i Värmdö till stöd för den så kallade LL-bloggaren:

dök alldeles nyss två kommentarer upp i Filipstadstråden på Flashback (se mitt förra inlägg för detaljer), båda från medlemmar som vad jag minner mig inte deltagit i denna tidigare. Det blir mer och mer uppenbart att Flashbacks administration har bitit sig i ryggen när de inte omedelbart förpassade denna skändlighet till glömskan. darkmore, en annan av mina hjältar, kallar den för ”Skammens tråd”. En av trådens mods har långt i efterhand urskuldat sig med att om h*n fått gå efter sitt personliga tycke hade tråden raderats, men tycket fick inte påverka modereringen. Ja, eller tvärtom? Såhär skriver hubbe86:

Borde inte den här tråden tas bort?Privat ärende som ballat ur varför skall den finnas på aktuella brott och kriminalfall?

Hade detta varit sanning och inte enorma överdrifter från barn så hade väl uppdrag granskning eller någon annan mindre nogräknad redaktion tagit upp storyn i massmedia?

MOD borde ta bort tråden eller flytta den.

Vari består brottet eller de brott som motiverar att denna tråd finns under aktuella brott och kriminalfall?

Finns någon aktuell polisanmälan avseende brott för vilket det pågår en förundersökning?

När man hör namnet Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter kanske man tycker att det låter väl bra, vem kan väl vara emot mänskliga rättigheter utom den mest fanatiska fascist? Det är dock inte mänskliga fri- och rättigheter i FN-deklarationens anda man arbetar för utan helt andra saker. NKMR har väl genomtänkta arbetsmetoder och verkar inom ett antal områden som vid första påseendet kan te sig disparata men där finns faktiskt en klarröd tråd.

Jag vill sammanfatta deras starka och drivande ideologi såhär: Staten ska inte lägga sig i vad enskilda människor / familjer gör. Barn ska inte kunna omhändertas och placeras bort från biofamiljerna. Ungdomshem / familjehem ska inte finnas. Barnaga ska legaliseras igen. Sociala myndigheter är av ren ondo. Detta fokus och denna syn på familjepolitik (som faktiskt kan liknas vid katolska kyrkans subsidiaritetsprincip skruvad ett extra varv) gör att NKMR engagerar sig i distinkta sammanhang.

Man har format allianser med exempelvis Papparättsaktivister, människor i vårdnadstvister, människor som fått sina barn omhändertagna, sexualbrottsanklagade / -dömda, och man har också infiltrerat och kapat de sammanslutningar av före detta fosterhems- eller barnhemsplacerade som bildats under senare år och blivit uppmärksammade i samband med den statliga Vanvårdsutredningen som lades fram i år. Hur NKMR:s ideologiska struktur är uppbyggd är lätt att se, men exakt vad man vill ersätta det existerande sociala skyddsnät som man så hårt fördömer med är inte lika uppenbart. Det kommer dock att bli det i takt med att den kartläggning och analys av organisationen som pågår sen flera år konkretiserar och dokumenterar sina rön.

Det är ironiskt att TV-reportage och skriverier idag ägnas åt att måla upp en bild av påstådda underjordiska feministiska nätverk som gömmer kvinnor och barn med det enda syftet att beröva fäderna kontakten med dessa barn, som står i maskopi med sociala myndigheter, domstolar, polis och sjukvård och som har försänkningar ända upp i toppen av statsmakten (framförallt inom det socialdemokratiska partiet) medan en organisation som NKMR bevisligen arbetar på detta sätt och dessutom utsätter de människor som de säger sig bistå för en sektliknande påverkan. Uppenbarligen anser man där att ändamålet helgar vilka medel som helst.

När man har följt NKMR under några år så är det väldigt tydligt hur organisationen arbetar. Likheterna med fenomenet ambulance chasers är påtagliga: man söker rätt på människor i kris och erbjuder dem både juridisk assistans och stöd och pepp, man får dem att känna sig sedda och rättfärdigade, man bekräftar och underbygger dessa människors känsla av att vara fuckade av ‘stat och soc’, och inte sällan hjälper man dem att gå under jorden. Det är ett cyniskt spel man bedriver där utsatta och svaga människor kallt utnyttjas i propagandasyfte och där man, som vi nu ska se, inte drar sig för att exploatera minderåriga på ett fullkomligt ansvarslöst sätt.

I ett antal fall de senaste åren har NKMR använt sig av Flashback för att driva sina kampanjer och sprida sin propaganda och i slutet av detta inlägg kommer jag att länka till några exempel på trådar där detta förekommer. I augusti i år startades en tråd i forumdelen Aktuella brott och kriminalfall med rubriken Filipstad – pedofilernas paradis. 11-årigt flickoffer låstes in bland våldtäktsmän. Den hamnade direkt på Heta ämnen och har idag nästan 50000 inlägg och nära 4 miljoner visningar vilket gör den till en av Flashbacks mest uppmärksammade trådar genom tiderna. När denna tråd startade hade jag själv varit inaktiv, bara läst, under en tid men den blev orsaken till att jag lät stänga mitt konto och tog min Berengar ur skolan.

Denna tråd, som inte alls handlar om något aktuellt rättsfall, startades nämligen i syftet att utsätta en privatperson som ej dömts för något brott för den mest vidriga förtalskampanj som setts på detta forum. Det är helt extraordinärt att den fått ligga kvar, för den strider mot både regelverk och anda. I forumdelen Kändisskvaller blir kända personer ofta mycket hårt åtgångna, och om det kan man diskutera, men det anses dock OK av administrationen. Däremot är det inte tillåtet att smutskasta privatpersoner. Det händer då och då att rena smutskastnings- och privatvendettatrådar startas men de försvinner direkt utan att passera Papperskorgen, så icke i detta fall.

Ett flertal användare, däribland jag, skrev till Admin och till moderatorer för att protestera mot att Flashback fick användas på detta vedervärdiga sätt men det har inte haft nån effekt. Det, i kombination med mångas tvivel på modereringens objektivitet i just denna tråd, reser dock frågor om huruvida Flashback är korrumperat och infiltrerat av krafter som vill åka snålskjuts på forumets stora inflytande. Det fall som Filipstadstråden handlar om är inte nytt, det är en både komplicerad, sorglig och skrämmande historia där NKMR har haft och har en mycket aktiv roll, bland annat genom att den anknutna så kallade vittnespsykologen Lena Hellblom Sjögren gjorde en utredning och att hittills tre olika juridiska ombud anknutna till NKMR företrätt olika parter.

Det hela handlar om de så kallade Nordmarksbarnen, som idag inte är några barn längre utan ungdomar (det äldre av dem är nu över 20 och var den som startade tråden). Om detta fall har jag läst allt som fanns på bloggen Levande liv som drevs av min goda vän Ann Johansson. Ann har i flera år engagerat sig för att sprida ljus över NKMR och vad de sysslar med och för detta fått betala ett mycket högt pris i form av trakasserier, lögnaktigt förtal, mordhot med mera, och ett av mina syften med att skriva detta inlägg är att sprida kunskap även om detta. Det är inte värdigt en rättsstat att människor ska drabbas av förföljelse därför att de söker sanningen och vill berätta om vad de finner.

Levande liv var (och är, materialet är ju självklart bevarat om än inte offentligt tillgängligt i dagsläget) bland mycket annat en enorm faktabank med ovärderligt material kring många av de fall där NKMR medagerat genom åren. Tyvärr fick Ann Johanssons arbetsgivare motta ett hotbrev från samma person som startade Filipstadstråden och då beslöt man efter samråd att det var bäst att stänga ner bloggen. Ann är dock inte borta från nätet utan skriver nu bloggen Leva Livet Levande, och där fortsätter hon med stor beslutsamhet och skärpa att granska denna extraordinärt komplicerade och sjaskiga härva.

För den som vill veta mer om allt detta som jag endast haft möjlighet att ytligt beröra i detta redan för långa inlägg rekommenderar jag både Anns blogg och Flashbacktråden. I den senare är det mycket givande att studera hur retoriken låter. I samband med diskussioner om de bägge barnen / ungdomarnas vistelse på det statliga ungdomshemmet Folåsa förekommer uttryck som inlåsning, fångläger, olaga frihetsberövande, straff frekvent. Och detta är kuggar i det ideologiska hjul som hävdar att inget större trauma finns för barn än att bli borttagna från sina biologiska föräldrar. Det är med andra ord bättre för barn att stanna hos misshandlande, missbrukande, övergreppsföräldrar än några andra alternativ.

I nästa inlägg ska jag skriva om civilkurage och solidaritet.

Flashbacktrådar med NKMR-anknytning:
Kontroversiella bloggare fick bombattrapp
För en granskning av föreningen Stulen Barndom
Felicia dog på ett behandlingshem – mord eller självmord?
Filipstad – pedofilernas paradis. 11-årigt flickoffer låstes in bland våldtäktsmän
Förtalskampanj och dödshot, är Nordmarksbarnens pappa spindeln i nätet?
Mamman torterade sina barn med glas och spik
Rätten att slå barn / jurist som kämpar för aga
Daddys, Slutstriden har börjat….
15-åring i Bjästa dömd för våldtäkt mot barn – Oskyldig! (?)

Övrigt av intresse:
Rättssäkerhetsorganisationen
Stulen Barndoms nedlagda hemsida
Vanvårdad och Bortglömd
Riksförbundet för Samhällets Styvbarn

Uppdatering 30/12:

En sak ska vara fullständigt klar: Jag vill INTE att Flashback ska försvinna. Det behövs, men dess fel och brister ska kunna diskuteras och förbättras. Mitt val att lämna är ett personligt val som endast har med ovannämnda tråd att göra, och den handlingen innebär för mig att jag ställer mig med båda fötterna på den förtalade och smutskastade personens sida (och i förlängningen även alla de övriga uthängdas).