Archive for the ‘body art’ Category

Ja, varför bryr jag mig, varför ens fundera över så fullständigt oväsentliga saker som den unga kvinnan i Belgien som säger sig ha somnat hos tatueringsartisten och vaknat med 56 fula stjärnor i fejan? De ser inte äkta ut och var och en som har en tatuering vet att det känns. Jag tyckte inte att det gjorde skitont, det var en ganska behaglig och lite spännande smärta, men att somna medan det pågår kan jag inte tro är möjligt för nån. Kanske om man är dyngrak? Särskilt i ansiktet har man ju många smärtreceptorer, det är en självskyddande mekanism.

Ja, det blir många inlägg idag men ibland hopar sig ämnena. Jag ska skriva lite om lånta fjädrar. Jag är en tämligen alldaglig och inte speciellt flärdfull person och mitt liv är som sagt ganska oglamouröst. Några wannabes har jag väl inte direkt haft i den meningen att jag blivit imiterad eller bildat stil. Det har ändå hänt att människor har velat ha saker som jag har eller har haft. I en relation blev jag den andra partens lesbiska alibi och det berättade jag lite om här. Om man vill verka som något som man inte är så kan man söka rätt på någon som är detta väldigt utpräglat och hoppas att det liksom ska färga av sig. Jag förordar inte ett sån beteende.

Kulturimperialism kan vara en variant av detta. Häromdan diskuterade jag och ett par andra tatueringar. En aspekt av sommaren är att folk klär av sig så mycket de kan *rys* och då blir tatueringarna mera synliga. Jag är väldigt förtjust i Mia Skäringers rollfigur, tatueraren Tabita, och skulle gärna gifta mig med henne om hon fanns i verkligheten och inte var så straight. Men ”tribaler” är ett oskick och jag blir irriterad på folk som skaffar sig såna utan att ha en aning om vad det är, eller snarare vad det ska verka som. Och ingen lär väl kunna tro att Svenne från Eskilstuna har maorihärkomst. Detta är kulturstöld.

Apropå Eskilstuna så finns där ju en djurpark. Det här blir ju ett stickspår men det är så hemskt att jag måste berätta det ändå. När jag bodde där för några år sen blev det en del rabalder därför att de i denna djurpark införde en ny sevärdhet, nämligen en afrikansk negerby. Ja, det hette så! Där fanns några vasshyddor och i en av dessa låg en riktig neger på en vassmatta och sov. För det är ju det negrer gör i Afrika. Fint att ha det i sin CV sen, ”2006: anställning som sovande neger i Parken Zoo”…

Tillbaka till ämnet då. En annan form av wannabeism som jag personligen har stött på är att vilja känna de människor jag känner. Man ber mig om att bli presenterade för den och den personen i hopp om att få del av den status det innebär att associeras med henne eller honom. Det här är rätt så tråkigt och det gör mig generad. För det är så uppenbart att det handlar om statusjakt. En farbror jag kände för många år sen hade vid nåt tillfälle fått Lill-Babs autograf eller vad det var, och alltsedan dess låtsades han som om de var goda vänner och han omtalade henne alltid som Barbro. Åh, så pinsamt.

Jag har fått nog av alla världar, den litterära världen, queervärlden etc. Fän i lånta fjädrar finns det alldeles för många. De verkligt, verkligt coola människorna finns här intill i min blogroll. Det är de hjältar jag vill besjunga.

Bild: The High Priestess ur min personliga tarotlek.

(22/4 1923 – 11/12 2008)

Tatueringar kan vara otroligt vackert. Om jag vore rik skulle jag mer än gärna pryda mig med flera såna. Men nu är jag i alla fall glad och nöjd med min blygsamma labrys. Visst är den stereotyp och det ska den vara. Jag ritade den själv (den ligger inom en osynlig cirkel) och fick den gjord i Köping 2004. En fånig person som jag kände då undrade om det inte gjorde superont, inte alls sa jag. För det gör inte särskilt ont, det känns ju men jag tyckte det var behagligt och avslappnande, kanske lite som akupunktur?