Archive for the ‘bloggvärlden’ Category

Igår fick jag via mail höra att nu var det min tur att bli utpekad som den mytologiske / mytiske HenrikJ av bloggarna Daddy och Catta. Det var många månader sen jag läste på daddybloggen senast, det är verkligen en av den svenska bloggvärldens mest fördystrande platser, men jag gick dit igår i alla fall av ren nyfikenhet. Blev inte mycket klokare dock, det är som vanligt spekulationer hej vilt, Catta verkar vara av meningen att det är jag men klok blir jag inte på det, nån ”Anna-Karin” skriver massor med stollekommentarer men detta är självklart inte jag. Jag skriver ut efternamnet i sådana sammanhang.

Bloggaren Catta fick jag en stor respekt för, och det har jag också uttryckt, i samband med Bjästadebatten, sen förlorade jag den respekten men det behöver vi inte gå in på, det handlade bara om en fånig avundsjukegrej. Så, jag vet fortfarande inte om jag är nån het kandidat, spekulationerna verkar mera röra sig i Västerbottens inland, men tänka sig! Den ort som nämns har jag nästan varit i! För ett antal år sen hade jag en sjaskig affär i en ganska närliggande by! Vad kan det betyda? Skit samma att det handlar om olika tidsepoker, när det görs kopplingar här kan de bli minst sagt kreativa.

Det verkar aldrig möjligt att denna trassliga historia ska få en avslutning, de inblandade kunna lägga saker till det förgångna och gå vidare med sina liv, sårade känslor ska kunna stillas. Jag tror inte jag är ensam om att känna såhär, men jag förbannar den dag jag snubblade in i Flashbacktråden Daddys, Slutstriden har börjat…. Ingenting gott har kommit till följd sen denna tråd startade i slutet av juli 2009, människor har fått sina liv och anseenden förstörda, relationer har dragits sönder, och det fortsätter än idag.

På Flashback diskuterar alla på lika villkor och det som är olagligt eller mot reglerna tas bort. Jag diskuterade på det sätt som jag fann korrekt och hållbart i Daddy-tråden, d.v.s. jag skrev aldrig ut namn (alltså cirkulerande sådana), postade inga citat ur de utredningar etc. som förekom, och försökte låta bli att spekulera. Det var ingen hemlighet mellan mig och HenrikJ att jag höll mig till mitt sätt att debattera därför att jag tyckte det var bättre. Jag har dock svårt att se att nånting som HenrikJ skrev i den tråden skulle kunna vara grund för åtal. Polisen har ju som bekant inte rätt att begära ut ip-adresser om inte brottet är grovt.

För det är ju så på ett sånt ställe att där är vuxna människor som diskuterar och var och en tar ansvar för det den skriver. Och i enlighet med detta så skulle ingen ha haft något för att komma till mig och försöka klämma mig på HJ:s irl-identitet, och ingen skulle ha något för det i fortsättningen heller, sen spelar det ingen som helst roll om jag visste vem det var eller inte. För såhär är det: Vid brottsmisstankar går jag till snuten direkt. Här är det fråga om häxjakt på människor, bedriven av medborgargarden / lynchmobbar. Det är min mänskliga plikt att skydda och inte lämna ut den som är jagad till sådana. Har jag kännedom om brott som den jagade kan ha begått är det till polisen jag ska vända mig, ingen annanstans.

Men någon gång måste detta vansinne få ett slut. Ett antal människor har fått sina liv raserade, privata fakta och omständigheter i enskilda människors liv har hängts ut i offentligheten på nätet, vänskaper har gått sönder, jobb har förlorats, människor har fått flytta, hot om våld och värre har skickats kors och tvärs, ett stort antal människor i socialväsende, skola, sjukvård, domstolsväsende etc. etc. löper risk att drabbas av stressrelaterade utmattningsdepressioner etc.etc.

Och ser man på det som satte igång allt detta för många år sen, Daddys vårdnadstvist, så verkar den idag längre än någonsin från någon form av om inte lösning så förhandlingsmöjlighet. En ren tragedi för samtliga närmast inblandade, för de i periferin små och stora bekymmer och problem. För min egen del inget värre än att min blogg i och med mitt inhopp i diskussionen där sommaren 2009 har blivit mer och mer beskuren (och det är självvalt) och själva bloggandet som företeelse har börjat inge mig en ökande avsmak.

14:05:11

Jag får ibland höra att jag skriver en väldigt ärlig blogg. Det stämmer nog. Jag är inte rädd för att tala om svåra saker. Men man bör inte tro att man känner mig privat om man bara har läst den och/eller mina böcker. Det händer ju ibland att människor börjar läsa här och sen tror att de känner mig, ja till och med har något slags rättigheter till mig, och ur detta missförstånd uppstår ibland ganska knepiga situationer. Jag har ju skrivit och skriver så personligt jag kan men min privata sfär och det som finns där delar jag bara med mina vänner. Självklart är den AK Granberg som framträder här inte hela jag utan väl valda delar, och det är en gränsdragning som är viktig men som många inte fixar, både bland de som läser här, bland läsare av andra bloggar, och bland webbpublicister av olika slag.

De senaste åren har jag haft anledning att fundera en del över de här sakerna. Bloggandet har verkligen varit en god skola där jag inte bara lärt mig massor om mig själv men också om mina medmänniskor. Denna vinter håller jag på och summerar och knyter ihop trådar. Och nejdå, jag ska absolut inte lägga av! Däremot kommer jag till viss del att ändra inriktning och policy, något som hänger samman med mitt hittills öppna engagemang i kontroversiella frågor och för kontroversiella personer, rörelser och företeelser. Jag slutar inte vara engagerad, tvärtom, men det jag kan bidra med kommer i fortsättningen inte att ske i det öppna. På så vis kan jag göra mer nytta och min insats blir mer effektiv.

ger jag ett litet urval av nedan. Särskilt mycket negativt har jag däremot inte skrivit förrän nu i samband med Filipstadstråden. Den fria debatten är viktig för mig men jag ser även att den yttrandefrihet vi har inte får missbrukas utan måste användas på ett ansvarsfullt sätt, annars riskerar den att inskränkas. Att försöka framställa mig som ute efter att ifrågasätta Flashbacks existens är helt missvisande, det är bara att gå till källorna och läsa. Bländverk och fulspel är vad ni sysslar med, och ni fattar inte att det är ni själva som både skadar Flashback och hotar det fria ordet.

För det är ju löjligt uppenbart att det här lilla minidrevet mot mig, som mest verkar bestå av en skara gläfsande powderpuffs, syftar till att vända bort uppmärksamheten från det faktum att jag har ordentligt på fötterna när jag kallar NKMR för en samhällsfarlig organisation. Att jag inte alls är betydelsefull som opinionsbildare spelar ingen roll (detta är ju en mysblogg och inget åsiktsmaskineri), alla diskussioner om detta måste tystas ner.

Om WikiLeaks, revolutionen i Egypten och yttrandefrihet:
http://blogg.digenia.se/2011/02/12/framtiden-speglar-sig-i-oss/

Om vikten av öppenhet och att kunna hitta material som makthavare vill dölja:
http://blogg.digenia.se/2009/10/26/skendebatt-om-fosterdiagnostik/

http://blogg.digenia.se/2011/12/08/medieormen-fuskfotografen-julian-assange-och-expressens-kampanj-mot-flashback/

Rättare sagt nominerad till nominering:
http://blogg.digenia.se/2011/01/14/flashbacktraden-om-bjasta-nominerad-till-guldspaden/

Om #prataomdet-kampanjen och att de verkliga gräsrötterna finns på Flashback:
http://blogg.digenia.se/2011/01/25/prata-mindre-tank-mer/

Uppgörelse med radikalfeminismen:
http://blogg.digenia.se/2011/02/27/emot-allt/

att man inte skriver någon hatblogg, skulle jag vilja säga. Jag kommer ihåg att jag och en vän diskuterade eskatologi och då tog jag Idol-juryn som exempel. Jag har bara sett ett enda avsnitt genom åren men man har ju läst en del om programmet, och där fanns förr en jurymedlem som var speciellt elak. Då sa jag att tänk vad hemskt att stå där framför Sankte Per (om man är lutheran) som slår i Livets Bok och säger: Jaha, jag ser att du har utmärkt dig för att ha fått många ungdomar att gråta i TV och krossat deras drömmar.

Igår skrev en annan vän till mig: Jag är så stolt över dig att du driver din blogg för rättvisa och kärlek! Det är ganska fantastiskt att få såna saker yttrade om sig. Men har man använt sina 15 minuter i rampljuset till att sprida hat så tror jag man får ångra det på ett eller annat sätt. Jag fördömer ingen och hatar ingen heller, däremot känner jag medlidande med många därför att hat urholkar själen, förstör människors mänsklighet, och författigar deras liv. En annan sak är att det är mänskligt att vilja hämnas på människor som gjort en illa, men jag vill inte det heller längre därför att jag ser att de är sina egna straff. Jag behöver aldrig ens tänka på dem mer.

Här diskuterade vi igår kring Astrid Lindgrens gestalter, exempelvis Kajsa Kavat: fattiga men hederliga, tog hand om varandra; ute men på väg tillbaka: ren mänsklig godhet. Hur kan man inte sträva efter att göra så gott man kan, göra andra så väl man kan, göra det bästa av förutsättningarna man får? Det är lätt som en plätt. Man behöver inte vara särskilt helgonlik, inte heller naiv och tro att världen är rättvis. Det är den inte. Och naivitet och naivism är två olika saker, det första är destruktivt, det andra inte. Men sträva efter rättvisa måste man göra. Utan att göra andra illa, utan att köra över eller utnyttja. Då lever man i kärlek.

Ja, den är faktiskt väldigt bra. Välskriven, varierad och vettig. Men kan du inte komma hit och skriva istället för att tramsa i AK-tråden när du vet att jag inte bemöter det där? Fegt tycker jag. Nu säger du att jag dissar Flashback för att tonen är hård och folk kastar skit på varandra. Det är fullständigt osant. Du vet mycket väl att det jag dissar med Flashback är detta: att Filipstadstråden inte tagits bort. Jag struntar väl i om folk har en hård ton. Det är nånting helt annat än en hel tråd som bryter mot både lagar och regler och anständighet och där en privatperson utsätts för grovt förtal och smutskastning från inlägg 1. Men du tycker den tråden är toppen därför det är en kvinna som utsätts, och dessutom kan du få in en massa knäppkängor mot SIS, sociala myndigheter etc. Nu vet jag inte varför ditt intresse för mig är så stort, det tycks alltid ha varit det, men håll dig till sanningen åtminstone.

Edit: Bryr du dig inte om att en intellektuell gigant som BaalZeBub sopar mattan med dig? Du fortsätter bara att komma med dina hårresande och befängda stolleprov till utsagor. Nu vill jag se källor! Visa mig källor på att jag är med i en överlevnadssekt och ägnar mig på heltid åt NKMR-hatande! Hur klarar jag att livnära mig på det? Jag har aldrig fått en krona från min PayPal-knapp under de tre år jag haft den här. Sen väntar jag fortfarande, över ett år senare, på att få se belägg för dina påståenden om att svenska feminister på riktigt arbetar för att utrota alla män (genom att döda alla som finns och förhindra att det föds några nya). Vad har vi tänkt att göra med nära fem miljoner döda kroppar? Belägg, annars tror jag du hittar på! Belägg eller lägg ner!

Bild: Titta, man ser rakt igenom renens huvud!

Men även om benämningarna är snarlika tycker jag inte det är särskilt svårt att hålla isär dessa två rörelser, de skiljer sig för mycket åt i framtoning, metoder, syften och ideologi. När man sitter för mycket, som jag nog har gjort, och läser på Flashbacks forumdel Feminism och jämställdhet, så är det lätt att bli lite yr i huvudet och undra vad som är upp och ner och hur det står till med den svenska synen på jämställdhet. Där finns det män som bestämt hävdar att det är bögigt (!) med män som går runt med sina ungar i barnvagn på stan, nåt sånt skulle de aldrig göra. Men då undrar jag vad dessa män skulle göra om det blev skilsmässa och de fick ensam vårdnad. (En annan rolig uppfattning som man ser där ibland, fast detta är väl lite OT, är att cunnilingus enbart är för flator, som en kille skrev: ”Nej, det skulle jag aldrig göra, man är väl ingen fittlapare heller!”

Men Papparättsrörelsen kontra Papparörelsen var det jag skulle skriva om. Det finns en alldeles ypperlig australisk webbsida, XY – men, masculinities and gender politics, som i tjugofem år publicerat texter, artiklar, undersökningar med mera i ämnet mansforskning. En sak de har ägnat sig åt är att kartlägga och dokumentera den internationella Men’s and Fathers’ Rights Movement, och här finns en omfattande artikelsamling. Man har sammanställt en (naturligtvis bara ett urval) lista över attentat och våldsdåd begångna av Papparättsaktivister under åren 2003-2006. Vad jag skrev om oheliga allianser mellan NKMR och dessa krafter äger sin giltighet men börjar man titta ännu mer noggrant ser man att det finns förbindelser kors och tvärs mellan grupper som man skulle tro skyr varandra som pesten. Så enkelt är det dock långt ifrån.

För Sverige just, så såg det här värre ut för ett par år sen än vad det gör idag. Utvecklingen är glädjande och det har till stor del att göra med framväxten av en annan typ av mansrörelse, den som brukar kallas Papparörelsen. Om detta har Monica Antonsson skrivit en härlig artikel på sin blogg: Dagens pappor är toppen! Det finns hopp! För låt oss inte glömma att av alla separationer där barn är inblandade är det bara 3% som leder till vårdnadstvister. Det är lätt att bli nedslagen och förvirrad av den högljudda och aggressiva retorik som hörs från de mer militanta Papparättsaktivisterna.

För några år sen fanns stora planer och förhoppningar om att Sverige skulle bli ledande i den internationella rörelse som jag nämnde ovan och som jag helst vill kalla Fadersmaktsrörelsen fastän det gör vissa väldigt förorättade. Kontakter började knytas med nätverk i främst USA och det var tydligt att man redan väldigt tidigt hade planer och förhoppningar att nå ut internationellt. Det har dock inte funnits, och finns vad jag kan se fortfarande ingen svensk Papparättsföreträdare med tillräckliga språkkunskaper såväl som personlig karisma för att kunna bli ett språkrör och en kontaktknytare över nations- och språkgränser.

En person som det knöts stora förhoppningar till som stödjare och mentor för den spirande svenska Fadersmaktsrörelsen var Stephen Baskerville, Ph.D. och författare till bland annat boken Taken Into Custody: The War Against Fatherhood, Marriage and the Family. Överallt i dessa ideologiska miljöer ser man krigsmetaforik, det sägs pågå ett fullt krig och det är Familjen som är hotad och riskerar försvinna helt i den allmänna, medvetet genomförda normupplösningen. Men här har Stephen Baskerville botemedlet: skilsmässor ska förbjudas helt.  Får man inte skilja sig blir det ju inga vårdnadstvister.

Det råder en stor samsyn här om det som vi var inne på i  inlägget om NKMR: fienden är Staten som vill lägga hinder i vägen för Familjen som autonom, självstyrande enhet. Det här är mycket stora och komplicerade frågor med rötter som går tusentals år tillbaka i historien, och jag ska inte bli mer långrandig än jag redan är men jag tänker i alla fall citera mig själv ur en diskussion på ett annat ställe (maj 2010):

[...] ju mer av bakgrunden man känner till, desto mer kan man förstå det som händer i samtiden. Det är till exempel inte förvånande att fathers’ rights-rörelsen i Sverige har fått så litet genomslag jämfört med andra länder, särskilt utomnordiska. Papparättsrörelsen kan till förstone tyckas som en enfrågerörelse, men den är en del av ett större sammanhang där begrepp som för oss i Sverige kan tyckas självklara, exempelvis tillgång till barnomsorg, rätt till skilsmässa och möjlighet till delad föräldraledighet, är ifrågasatta på religiösa / politiska /genusmässiga grunder.

Det kan vara kul att minnas att många i Sverige oroade sig för hur det skulle gå med de här sakerna (för många här är de ju en del av grunden till rättvisa och jämställdhet mellan könen) när Sverige blev medlem i EU. Inskrivet i Maastrichtfördraget är ju subsidiaritetsprincipen, som när det gäller familjepolitik vill ge samhällets minsta enhet, familjer själva, ett större ansvar för att se efter sina egna och sina egna angelägenheter och minska statens och myndigheters insyn och inflytande. Om man bara tar ett enda litet exempel på vad det kan få för effekt så borde sociala myndigheter få drastiskt minskade möjligheter att ingripa vid misstanke om att barn far illa i sina familjer.

Det här går stick i stäv med Sveriges inrikespolitik men denna är så pass starkt rotad hos medborgarna i stort att subsidiaritetstänkandet inte har fått särskilt stort inflytande. Var kommer den då ifrån? Den formulerades första gången 1891 (fast ideologin är naturligtvis mycket äldre än så) i den påvliga encyklikan Rerum Novarum. Det är ingen slump att Vatikanens dogmer finner gehör och får inverkan på de krafter och rörelser som vill se en annan familjepolitik än den vi är vana vid, och som vill stärka mannens roll som överhuvud för samhällets minsta enhet, kärnfamiljen, och varför andra typer av familjebildningar ses som mindre önskvärda. Det här synsättet delar katolska kyrkan med andra högerkristna rörelser som Livets Ord och (för att nämna en renodlad mansrörelse) The Promise Keepers.

Det kan med visst fog hävdas att vissa företrädare för den svenska Papparättsrörelsen genom sin ohöljda hatretorik och sina trakasserier mot meningsmotståndare nu är så misskrediterade att densamma anser dem som belastningar och tar sin hand från dem. Det här är så cyniskt att man baxnar med tanke på hur de tidigare hjältehyllades, ja faktiskt framställdes som veritabla korsriddare.

Men faktum är att hela Papparättsrörelsen ohjälpligt gick sönder på grund av hatbloggaren Medborgare X och mordhoten mot TURteatern i Kärrtorp som satte upp S.C.U.M. Då blev det uppenbart hur få och isolerade de här extremisterna faktiskt är. ”Vanliga män” blev chockade och tog avstånd. Det handlar om hat, och man säger sig hata feminismen men läser man bara lite på nån av dessa bloggar som jag inte tänker länka till så är det bara gammalt vanligt kvinnohat. Några bloggar har hamnat i fokus på grund av bloggägarnas oförmåga att uttrycka sig nyanserat, men hatet är detsamma överallt. Och det går inte hem längre.

Bild: Okunskap skadar.

Förklarande förord: I inlägget http://levandeliv.blogspot.com/2012/01/natverket-stoppa-pedofilerna.html kom Daddy in och kommenterade, visserligen kom den diskussion som uppstod att dra i sidled lite men eftersom jag nu hade Daddy på tråden så att säga så skrev jag en längre kommentar till honom direkt där jag försökte komma med lite konstruktiva tankar, plus att jag självfallet framhöll att nu är det hög tid för ursäkter till de personer som hängts ut, outats och fått osanna uppgifter publicerade på hans blogg. Det här har aktualitet just nu i och med att denne bloggare i februari kommer att ställas inför rätta för brott mot PUL. Nu har Ann lagt min kommentar som ett eget inlägg och jag publicerar den här också. Och något bråk mot henne för vad jag skriver vill jag inte veta av, detta är min text och jag står för den både där och här.

____________________________________________

@Daddy:
Jag kan försäkra dig att jag inte kommer att bevista förhandlingarna av sensationslystnad. Som själv bloggare är PUL och dess tillämpningar ytterligt viktiga att känna till och följa. Du kanske minns hur jag kom in i Daddytråden med utgångspunkten att du gjorde fel dels när du drev din VT offentligt och dels genom dina publiceringar av persondata och dina kartläggningar av de som du såg som dina fiender.

Direkt efter mitt första inlägg där kollade du upp vad jag skrivit i andra trådar och hittade att jag svarat på en direkt fråga att ja, jag definierar mig som feminist. Och detta gjorde mig i dina ögon diskvalificerad från att uttala mig alls om ditt fall, detta oavsett att jag vare sig som feminist eller i någon som helst batikhäxefunktion aldrig hört talas om det tidigare, och oavsett att det finns många olika sätt att definiera och praktisera sin feministiska ideologi. Men detta tycks räcka för att mina åsikter och kunskaper om vare sig medeltidsmusik, hunduppfödning och etiska aspekter på webbpublicistisk ska vara värda noll och intet.

Jag har haft och har ett stort medlidande med alla inblandade i din VT och allt däromkring, men nu när du skriver här i Anns blogg ser det inte ut som om du lärt dig särskilt mycket av vad som gick snett. Du är lika självurskuldande som alltid. Det stämmer inte att du hanterar motstånd som andra människor, går någon dig emot så sätter du igång en häxjakt på den personen, det må vara en myndighetsperson eller ett flashbacknick, de ska bara hängas ut med kartbilder, diagnoser, personuppgifter och allt som bara går att hitta. Det kan vara hedervärt att vara en grävare, men inte om det man gräver upp är skit som bara kan skada.

Du slog vilt omkring dig ett tag, säger du, men för mig ser det ut som du gjort det hela tiden. Du säger att du inte har koll på vad som ligger ute på din blogg. Då är det väl verkligen hög tid att nu ta och gå igenom allt, verkligen allt, som ligger ute. Ta bort alla uthängningar, alla klandestina bandinspelningar, alla uppgifter om personer som både skadar dem och din sak (för att inte tala om ditt anseende).

Lägg ut korrigeringar i samtliga fall där fel personer utpekats för att vara den eller den i Daddytråden (har du exempelvis bett den helt ovetande personen på Gotland om ursäkt för att h*n pekades ut som Berengar?) Den person som felaktigt utpekats för att vara personen bakom BoyGoneBad förtjänar en offentlig ursäkt, och det gör sannerligen Ann Johansson också för att du på din blogg låtit sprida helt osanna och kränkande uppgifter om henne.

Du skulle kunna få en nystart, Daddy, för jag har hopp om alla, om du bara avassocierar dig med den så kallade Papparättsrörelsen. Du har inga vänner där, de låtsas bara vara det. De utnyttjar dig så länge du har något att utnyttja i propagandasyfte och struntar fullkomligt i hur det går för dig. Om jag var du skulle jag söka mig åt ett helt annat håll, nämligen till den växande Papparörelsen. Det är där som möjligheterna finns att få en ändring till stånd.

Nyligen kunde man i samband med galan ”Svenska Hjältar” läsa en intervju med Lisbeth Malm, 65, som ensam gick in och avbröt ett knivslagsmål på en spårvagn i Göteborg. Jag skriver ensam därför att det fanns andra utomstående i vagnen också men det var bara hon som agerade. I intervjun berättar Lisbeth om hur det kommit sig att hon alltid reagerar och agerar när hon ser människor bli angripna eller mobbade, hon föddes nämligen med gomspalt och blev själv mycket svårt mobbad och misshandlad under sin uppväxt, både av andra barn och av lärare i skolan.

Men jag vet inte om liknande upplevelser skapar samma beteende och karaktär hos alla människor. Hos vissa verkar en förmåga till empati och instinktivt ingripande när andra är i fara vara medfödd. Jag är dock övertygad om att denna förmåga går att träna upp hos de allra flesta. Att göra som Lisbeth Malm gjorde kan vara förenat med livsfara, men vad tänkte alla de andra i vagnen den stunden? Vad tänker de idag? Det måste vara otroligt svårt att förlika sig med att man faktiskt satt still och tittade på medan en liten tant stod upp mot tre unga knivbeväpnade män, och det kräver nog en hel del bortrationaliseringsarbete för att stå ut med sig själv hädanefter.

Tankefelet, om man kan tala om tänkande här, som människor gör när de väljer att inte ingripa, kan som jag ser det både förklaras och rättas till rent psykomatematiskt. (Psykomatematik är en vetenskapsgren som ännu inte är uppfunnen men jag funderar på att göra det för jag tycker den vore rätt så användbar.) Vi tänker oss en ensam människa som står upp och får skit kastad på sig av en grupp människor. Alla träffar träffar bara denna ensamma person. Om då ytterligare en person ställer sig bredvid, så ökar träffytan till det dubbla men risken för var och en att träffas minskar med hälften. Om sen fler och fler ansluter sig som potentiella skitkastningsmål, då kommer den kastande gruppen förr eller senare att bli övernumrerad och tröttna, och i bästa fall inse att de beter sig som grobianer. Om denna goda insikt undflyr dem så kan man i alla fall vara rätt säker på att i eventuella åskådares ögon framstår de som grobianer.

Det talas om att vår tid präglas av egoism mer än nån annan tid i historien, och till viss del stämmer det nog. Utifrån mitt eget politiska vänsterperspektiv ser det ut som om tillräckligt många människor idag tack vare Alliansens politik fått så pass mycket mer i plånboken att det för dem uppväger att andra, svagare och mer lågröstade grupper slås ut med en brutalitet som saknar motstycke under svensk efterkrigstid. Hade så många inte tyckt att det var värt dessa offer så hade vi sett ett regeringsskifte vid det förra valet. Men samtidigt ser jag överallt tecken på en motreaktion. Man må se ner på välgörenhetsskänkande som samvetsbedövning hur mycket man vill, men om människor verkligen inte alls tyckte de fattiga i Afrika eller hemlösa hundar vore värda ett bättre liv så skulle de inte heller skänka ett öre. Och pengarna gör nytta, även om det självklart vore bättre med en annan ekonomisk världsordning.

Men pengar åsido, solidaritet och altruism kan visas på många andra sätt. På internet blir människor mobbade, förtalade och trakasserade varje sekund. Ofta är detta inte uttryck för något annat än människans inneboende destruktivitet, som vi delar med andra djur precis som förmågan till oegennyttiga handlingar och empati. Men syftet kan också vara att skrämma och hota meningsmotståndare till tystnad, och ett exempel på detta gav jag i inlägget om NKMR där jag berättade om hatkampanjen mot bloggaren och kritikern Ann Johansson.

Näraliggande detta är de outningar och outningsförsök som drabbade deltagare i en annan Flashbacktråd, och som tvingade mig att omvärdera min egen anonymitet på detta forum. För egen del hade jag ingenting alls att frukta av en uthängning av min identitet men jag oroade mig för att mina vänner skulle kunna råka illa ut på grund av mina åsikter och ställningstaganden när jag såg hur det rotades och spekulerades kring vem jag var irl. Sen outade jag mig själv och det har inte hänt ett dugg, däremot har det förekommit trakasserier till och med mot anhöriga till personer som blivit ofrivilligt outade och uthängda på det mest vidriga sätt. För det är faktiskt så jävla illa, och vissa människors lumpenhet så stor, att man blir mer sårbar om man har familj och anhöriga.

Jag anser att under vissa omständigheter måste människor ha rätt att uttala sig anonymt. Det finns goda skäl till att journalister har rätt att åberopa källskyddet. Men för min personliga del är det faktiskt inte modigt att ställa mig med båda fötter på en utsatt människas sida, jag riskerar ingenting. Modiga människor som får skit för sina åsikter förtjänar så mycket stöd och solidaritet som bara är möjligt, de kan och bör tjäna som förebilder för oss alla andra, och som jag försökte åskådliggöra psykomatematiskt ovan så minskar deras utsatthet ju fler som kommer och ställer sig omkring dem. Och vi får samtidigt lära oss av deras mod och rättspatos och får själva gåvan att växa och utvecklas som människor.

Bild från förmiddagens manifestation i Värmdö till stöd för den så kallade LL-bloggaren:

När man hör namnet Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter kanske man tycker att det låter väl bra, vem kan väl vara emot mänskliga rättigheter utom den mest fanatiska fascist? Det är dock inte mänskliga fri- och rättigheter i FN-deklarationens anda man arbetar för utan helt andra saker. NKMR har väl genomtänkta arbetsmetoder och verkar inom ett antal områden som vid första påseendet kan te sig disparata men där finns faktiskt en klarröd tråd.

Jag vill sammanfatta deras starka och drivande ideologi såhär: Staten ska inte lägga sig i vad enskilda människor / familjer gör. Barn ska inte kunna omhändertas och placeras bort från biofamiljerna. Ungdomshem / familjehem ska inte finnas. Barnaga ska legaliseras igen. Sociala myndigheter är av ren ondo. Detta fokus och denna syn på familjepolitik (som faktiskt kan liknas vid katolska kyrkans subsidiaritetsprincip skruvad ett extra varv) gör att NKMR engagerar sig i distinkta sammanhang.

Man har format allianser med exempelvis Papparättsaktivister, människor i vårdnadstvister, människor som fått sina barn omhändertagna, sexualbrottsanklagade / -dömda, och man har också infiltrerat och kapat de sammanslutningar av före detta fosterhems- eller barnhemsplacerade som bildats under senare år och blivit uppmärksammade i samband med den statliga Vanvårdsutredningen som lades fram i år. Hur NKMR:s ideologiska struktur är uppbyggd är lätt att se, men exakt vad man vill ersätta det existerande sociala skyddsnät som man så hårt fördömer med är inte lika uppenbart. Det kommer dock att bli det i takt med att den kartläggning och analys av organisationen som pågår sen flera år konkretiserar och dokumenterar sina rön.

Det är ironiskt att TV-reportage och skriverier idag ägnas åt att måla upp en bild av påstådda underjordiska feministiska nätverk som gömmer kvinnor och barn med det enda syftet att beröva fäderna kontakten med dessa barn, som står i maskopi med sociala myndigheter, domstolar, polis och sjukvård och som har försänkningar ända upp i toppen av statsmakten (framförallt inom det socialdemokratiska partiet) medan en organisation som NKMR bevisligen arbetar på detta sätt och dessutom utsätter de människor som de säger sig bistå för en sektliknande påverkan. Uppenbarligen anser man där att ändamålet helgar vilka medel som helst.

När man har följt NKMR under några år så är det väldigt tydligt hur organisationen arbetar. Likheterna med fenomenet ambulance chasers är påtagliga: man söker rätt på människor i kris och erbjuder dem både juridisk assistans och stöd och pepp, man får dem att känna sig sedda och rättfärdigade, man bekräftar och underbygger dessa människors känsla av att vara fuckade av ‘stat och soc’, och inte sällan hjälper man dem att gå under jorden. Det är ett cyniskt spel man bedriver där utsatta och svaga människor kallt utnyttjas i propagandasyfte och där man, som vi nu ska se, inte drar sig för att exploatera minderåriga på ett fullkomligt ansvarslöst sätt.

I ett antal fall de senaste åren har NKMR använt sig av Flashback för att driva sina kampanjer och sprida sin propaganda och i slutet av detta inlägg kommer jag att länka till några exempel på trådar där detta förekommer. I augusti i år startades en tråd i forumdelen Aktuella brott och kriminalfall med rubriken Filipstad – pedofilernas paradis. 11-årigt flickoffer låstes in bland våldtäktsmän. Den hamnade direkt på Heta ämnen och har idag nästan 50000 inlägg och nära 4 miljoner visningar vilket gör den till en av Flashbacks mest uppmärksammade trådar genom tiderna. När denna tråd startade hade jag själv varit inaktiv, bara läst, under en tid men den blev orsaken till att jag lät stänga mitt konto och tog min Berengar ur skolan.

Denna tråd, som inte alls handlar om något aktuellt rättsfall, startades nämligen i syftet att utsätta en privatperson som ej dömts för något brott för den mest vidriga förtalskampanj som setts på detta forum. Det är helt extraordinärt att den fått ligga kvar, för den strider mot både regelverk och anda. I forumdelen Kändisskvaller blir kända personer ofta mycket hårt åtgångna, och om det kan man diskutera, men det anses dock OK av administrationen. Däremot är det inte tillåtet att smutskasta privatpersoner. Det händer då och då att rena smutskastnings- och privatvendettatrådar startas men de försvinner direkt utan att passera Papperskorgen, så icke i detta fall.

Ett flertal användare, däribland jag, skrev till Admin och till moderatorer för att protestera mot att Flashback fick användas på detta vedervärdiga sätt men det har inte haft nån effekt. Det, i kombination med mångas tvivel på modereringens objektivitet i just denna tråd, reser dock frågor om huruvida Flashback är korrumperat och infiltrerat av krafter som vill åka snålskjuts på forumets stora inflytande. Det fall som Filipstadstråden handlar om är inte nytt, det är en både komplicerad, sorglig och skrämmande historia där NKMR har haft och har en mycket aktiv roll, bland annat genom att den anknutna så kallade vittnespsykologen Lena Hellblom Sjögren gjorde en utredning och att hittills tre olika juridiska ombud anknutna till NKMR företrätt olika parter.

Det hela handlar om de så kallade Nordmarksbarnen, som idag inte är några barn längre utan ungdomar (det äldre av dem är nu över 20 och var den som startade tråden). Om detta fall har jag läst allt som fanns på bloggen Levande liv som drevs av min goda vän Ann Johansson. Ann har i flera år engagerat sig för att sprida ljus över NKMR och vad de sysslar med och för detta fått betala ett mycket högt pris i form av trakasserier, lögnaktigt förtal, mordhot med mera, och ett av mina syften med att skriva detta inlägg är att sprida kunskap även om detta. Det är inte värdigt en rättsstat att människor ska drabbas av förföljelse därför att de söker sanningen och vill berätta om vad de finner.

Levande liv var (och är, materialet är ju självklart bevarat om än inte offentligt tillgängligt i dagsläget) bland mycket annat en enorm faktabank med ovärderligt material kring många av de fall där NKMR medagerat genom åren. Tyvärr fick Ann Johanssons arbetsgivare motta ett hotbrev från samma person som startade Filipstadstråden och då beslöt man efter samråd att det var bäst att stänga ner bloggen. Ann är dock inte borta från nätet utan skriver nu bloggen Leva Livet Levande, och där fortsätter hon med stor beslutsamhet och skärpa att granska denna extraordinärt komplicerade och sjaskiga härva.

För den som vill veta mer om allt detta som jag endast haft möjlighet att ytligt beröra i detta redan för långa inlägg rekommenderar jag både Anns blogg och Flashbacktråden. I den senare är det mycket givande att studera hur retoriken låter. I samband med diskussioner om de bägge barnen / ungdomarnas vistelse på det statliga ungdomshemmet Folåsa förekommer uttryck som inlåsning, fångläger, olaga frihetsberövande, straff frekvent. Och detta är kuggar i det ideologiska hjul som hävdar att inget större trauma finns för barn än att bli borttagna från sina biologiska föräldrar. Det är med andra ord bättre för barn att stanna hos misshandlande, missbrukande, övergreppsföräldrar än några andra alternativ.

I nästa inlägg ska jag skriva om civilkurage och solidaritet.

Flashbacktrådar med NKMR-anknytning:
Kontroversiella bloggare fick bombattrapp
För en granskning av föreningen Stulen Barndom
Felicia dog på ett behandlingshem – mord eller självmord?
Filipstad – pedofilernas paradis. 11-årigt flickoffer låstes in bland våldtäktsmän
Förtalskampanj och dödshot, är Nordmarksbarnens pappa spindeln i nätet?
Mamman torterade sina barn med glas och spik
Rätten att slå barn / jurist som kämpar för aga
Daddys, Slutstriden har börjat….
15-åring i Bjästa dömd för våldtäkt mot barn – Oskyldig! (?)

Övrigt av intresse:
Rättssäkerhetsorganisationen
Stulen Barndoms nedlagda hemsida
Vanvårdad och Bortglömd
Riksförbundet för Samhällets Styvbarn

Uppdatering 30/12:

En sak ska vara fullständigt klar: Jag vill INTE att Flashback ska försvinna. Det behövs, men dess fel och brister ska kunna diskuteras och förbättras. Mitt val att lämna är ett personligt val som endast har med ovannämnda tråd att göra, och den handlingen innebär för mig att jag ställer mig med båda fötterna på den förtalade och smutskastade personens sida (och i förlängningen även alla de övriga uthängdas).

I: Med början i omedelbar nutid

Det jag ska skriva om nu är så stort och mångfacetterat att mitt inlägg med nödvändighet kommer att bli rapsodiskt. I stället för att skriva facktext ska jag vara subjektiv, göra nedslag här och där under det senaste tjugotalet år och ta fram vad jag har sett, lärt och upplevt för att få nåt slags grepp om de senaste dagarnas händelser irl, i bloggvärlden och på vissa fora. Det började nu, i denna fas, för en vecka sedan med att en tråd med rubriken ‘Kjell-Åke Bjurkvist’ startades i Flashbacks delforum Kändisskvaller där trådstartaren ”Aposteriori” inleder såhär: ”Känd föredragshållare och profil. Har vigt sitt liv åt att ge övergreppsoffer en röst. Vad vet vi om honom? Fram med skvaller :-) ”

Inom några timmar bidrar någon med ett målnummer, en annan erbjuder sig att rota fram domstolshandlingarna, säger sig sedan ha fotograferat sidorna på plats (för detta är en trettio år gammal dom och är arkiverad som pappersdokument) och postar länkarna till bilderna. Kjell-Åke Bjurkvist har verkligen vigt sitt liv åt att ge övergreppsoffer en röst. Det är han som är ett minderårigt offer i den här domen. Förövaren blev fälld och dömdes till två års fängelse. När man nu publicerar detta vidriga dokument (jag läser det inte av respekt för både brottsoffer, anhöriga och förövaren som avtjänade sitt straff och nu är över 70 år gammal) så är inga namn maskerade. Detta är vidrigt. Dessutom hånar man Kjell-Åke Bjurkvist för att ”se pedofiler i varenda buske” samtidigt som man själv faktiskt hänger ut en dömd pedofil i denna skvallertråd på Flashback.

Jag har slutat skriva på Flashback men replikerade här, ifrågasatte syftet och varför detta sker just nu. I regelverket står att trådar som startas ska ha diskussionsunderlag, och det är ju rimligt. Här förstår jag varken allmän- eller specialintresset, fast egentligen förstår jag mycket väl. Sen har jag gjort annat och bara läst de senaste sidorna, och det har framkommit önskemål om en bredare tråd (som väl skulle platsa i Konspirationer och alternativa teorier) där man ska kartlägga och exponera nån vagt beskriven ”överlevarsekt” som alla ljuger om våld och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn, som vill beröva ”pappor” alla rättigheter, ja helst vill man döda alla pappor. Det här är inget nytt.

Det är ett misstag att tro att de människor som sitter där och målar upp skräckscenarier om rabiatfeministiska batikhäxemaffior med målet att utrota ”svenska män” genom falska övergrepps- och våldtäktsanklagelser och genom ”massimport” av ”muslimska män” och ”gambianska toyboys” är representativa. De är få och isolerade i riktiga livet, men på ett forum som Flashback kan de hitta varandra och måla upp den ena konspirationsvisionen värre än den andra, och i forumdelarna Feminism och jämställdhet och Integration och invandring är de särskilt dominerande. De ser ”Politisk Korrekthet” som roten till alla samhällsproblem såväl som sina egna personliga lidanden och besvikelser, men här i deras egen sfär där de kan uttrycka vad de egentligen tycker är islamhat och feministhat det nya PK. Det räcker att erinra sig att i Flashbacks interna medlemsval i samband med förra riksdagsvalet fick Sverigedemokraterna 36% av rösterna för att inse att det vi ser i delar av detta forum inte är hela bilden utan bara en liten del.

II: Anonymitet på nätet

Ännu i kväll, 14 augusti 2001 22.22, håller jag fast vid min åsikt att människor måste ha rätt att välja att vara anonyma på nätet. Det kan finnas en mängd olika anledningar till det. För en gångs skull är jag överens med Carl Bildt om att berömmet från Beijing som David Cameron fick för sitt hot om begränsningar av det fria internet inte är nåt att vara stolt över. Sverige är ingen diktatur, och högerextremisterna på Flashback som gärna vill se sig som dissidenter skulle skämmas om de hade möjlighet att objektivt se de villkor under vilka människor lever i Burma, Kina och andra repressiva länder. Men nätanonymitet här hos oss kan tjäna till att skydda människor som lever under hot, som är stalkade eller utsatta för hedersförtryck, det kan också användas för att skydda andras trygghet och integritet.

I två blogginlägg från 2008 (1,2) beskriver jag hur det påverkade mig som människa och författare att få reda på att jag utmålades som lögnare angående boken om min barndom från 1992. Jag hade utelämnat alla namn och platser, min far var död sen många år, men det var ändå ingen som trodde annat än att boken handlade om mig. Och det gjorde den ju. Men efter att jag fick kännedom om ryktesspridningen slutade jag tvärt att engagera mig mot pedofiler på internet och slutade tala och skriva om sexuella övergrepp mot barn. Innan detta hade jag bland annat varit med i ett pedofiljägarnätverk på hbt-communityt Qruiser där anything went i frigörelsens (läs kommersialismens) namn och både kvinnliga och manliga pedofiler och hebefiler trålade efter offer. Det blev många polisanmälningar genom detta nätverks arbete och det slutade med att det blev utslängt från Qruiser, men då var jag redan borta.

Att bli kallad för lögnare, om detta, var det svåraste jag har varit med om. Inget kan bli svårare. Och för att inte ifrågasättandet av mig skulle spilla över på andras personliga berättelser och på det övergripande arbetet mot missbruk av barn la jag ner och tystnade. Möjligheten att vara anonym på Flashback blev en möjlighet för mig börja att tala igen. Så småningom kom jag in i tråden om våldtäkterna i Bjästa och den vidriga smutskastningskampanj som drevs mot de minderåriga brottsoffren, framförallt på Facebook. Den tråden startades för att vinna sympatier för förövaren (också han minderårig men straffmyndig och dömd) men övergick snart till att bli en till största delen seriös grävtråd som blivit mycket uppmärksammad och där trakasserade brottsoffer, utmålade som lögnare och falskanklagade, faktiskt i görlig mån fick upprättelse. Nu vilar den tråden men då och då sparkas den igång av av hattroll som snart blir nedtystade.

En deltagare i Bjästatråden som stod på den dömde våldtäktspojkens sida var den senare avstängde användaren daddys, vars egen tråd Daddys, slutstriden har börjat.. startades för att ge uppmärksamhet åt bloggen där han skrev om sin vårdnadstvist. Denne man heter Joakim Ramstedt och är inte anonym på sin blogg, det var han inte heller i sin tråd, och han har på bloggen publicerat namn och personnummer både på sitt ex och barnet som vårdnadstvisten gäller, liksom adresser, telefonnummer, inspelade telefonsamtal och polisförhör och en uppsjö av utredningar och juridiska dokument. Det var detta som fick mig att börja delta i den diskussionen. För detta var uthängningar av personer som borde fått vara icke offentliga, i synnerhet ett barn, och att driva en vårdnadstvist på nätet är för mig helt förkastligt.

Hittills har jag här på min egen blogg inte skrivit nånting alls om detta fall, aldrig länkat, aldrig skrivit namnet Joakim Ramstedt. Och det har jag gjort i protest därför att han namnger ett oräkneligt antal människor, många av vilka är vänner och bekanta till mig, som han ser som meningsmotståndare och fiender, men jag vill inte visa nån människa sån orespekt. Det är fel. (Eftersom det här inlägget ska försöka vara min sammanfattning så frångår jag den principen och dessutom länkar jag till sidor som jag aldrig i vanliga fall ens kallar vid namn.) I de diskussionerna på Flashback har jag tyckt att jag haft nånting att bidra med, försökt att balansera bilden av feminister som en rabiat tokhop ute efter att beröva män alla rättigheter, jag har talat emot när det gång på gång påståtts att barn ska ha absolut rätt till båda sina föräldrar. Det är inte så enkelt. Om en eller båda föräldrar är skadliga för barnet är det barnets absoluta rätt att skyddas från den eller dem.

III: Uthängningar och förföljelse är beprövad taktik

Det är detta med uthängningar och outningar av meningsmotståndare som har gjort att jag valde att lämna anonymiteten på Flashback och börja skriva på nätet som den jag är irl. Jag ska inte surra in mig mer i det men inlägget i daddytråden finns här och i signaturfoten finns en ytterligare förklarande länk. Just i de här dagarna talas det på många håll om ”krig i bloggvärlden”. Det talas om en ”papparättsrörelse” som kartlägger, trakasserar, hotar och förtalar en annan sida, ”pappahatarna” som en stackare uttrycker det. Det förekommer verkligen såna integritetskränkande övergrepp och ett flertal rättsliga processer är igångsatta. I detta är den i smutskastande syfte publicerade domen mot Kjell-Åke Bjurkvists förövare i den vidriga Flashbacktråden en beståndsdel, och motiven bakom Bjurkvists engagemang mot övergrepp misstänkliggörs på ett fullkomligt motbjudande sätt.

Jag vill på intet vis minimera detta enskilda fall, men liknande förtal har drabbat ett stort antal människor. Det är en taktik som använts i många år, långt innan Daddybloggen startade, långt innan det startades hatklubbar på Facebook mot brottsoffren i Bjästa. Det är inte bara nu under senare år som människor fått sina liv förstörda, tvingats skaffa skyddade personuppgifter, blivit av med arbeten på grund av förföljelse och lögner. Historien går många år tillbaka. Gör man en googlesökning på Annica Tiger så får man en stor mängd märkliga träffar på webbsidorna Yakida och NoDaddy. De drivs av en man vid namn John Johansson (fd Rogberg). Yakida presenteras med orden ”Välkommen till den första nättidningen som specialiserat sig på enbart positiva nyheter.”

Den ges ut under utgivningsbevis men är allt annat än en ”nättidning” och denne individ som nu än en gång är polisanmäld har ägnat många år åt sin självpåtagna mission att förstöra livet för ett stort antal namngivna kvinnor varav vissa har fått byta namn och till och med flytta utomlands på grund av hans förföljelser. För ett tiotal år sen var polisen helt handfallna inför den här typen av internetbaserad brottslighet och här kan man verkligen tala om rättssystemets svek. Idag är läget annorlunda, eller håller på att bli. Det finns en växande medvetenhet om detta samhällsproblem och i höst träder den nya stalkinglagen i kraft, vilket har fått den i juridik inte särskilt bevandrade John Johansson att oroligt undra om den kommer att gälla retroaktivt. (Jag måste få skratta här mitt i allvaret. Jag passar också på att erkänna att jag tipsade Webpages That Suck, en sajt som ägnar sig åt att sprida kunskap om god webbdesign genom att ge exempel på dålig sådan, om Yakida som ett ovanligt bra exempel på hur det inte ska göras.)

De senaste att drabbas är journalisten och bloggaren Monica Antonsson och hennes väninna Lena Dahlström och kanske är tiden nu mogen för att det äntligen ska hända nåt här, kanske har John Johansson till sist gett sig på fel personer. På Monicas blogg finns en stor mängd dokumentation som jag verkligen rekommenderar alla att ta del av, exempelvis denna samling mail: http://monicaantonsson1.blogspot.com/p/lognfabriken-yakida-och-daddy.html . (Och här återkommer som synes signaturen daddy.) Men att kalla detta ett ”bloggkrig” är alldeles för summariskt, att tala om ”sandlådor” och ”pajkastning” är förbarnsligande och ofarliggörande, liksom det är vilseledande att tala om en samlad ”papparättsrörelse” och en enig ”statsfeminism”.

Det är inte genusteoretiker som har orsakat att pappor av hävd missgynnats i vårdnadstvister på grund av sitt kön. Snarare är det biologist-”feministerna”, som till både mer militanta mansrättsaktivisters och könsrollskonservativas förtjusning hävdat att kvinnor biologiskt är mer lämpade att vårda barn. I denna numera vetenskapligt misskrediterade uppfattning grundar sig anknytningsprincipen som fått råda över både äktenskapslagstiftning och social och rättslig praxis vid vårdnadstvister. Det tror fan att en mamma som är hemmafru knyter an mer till barnen än en pappa som jobbar hela dagarna. Det betyder inte att detta är det rätta och bästa sättet att inrätta mänsklig samlevnad och familjebildning.

Men för män som kämpar för rättvisa i vårdnadsfrågor, de verkliga papparättsaktivisterna som jag stödjer utan tvekan, gäller samma sak som för den hbt-rörelse jag själv kommer ifrån: båda har kapats av ljusskygga element, pedofiler och deras understödjare, som vill hänga på den legitima rättighetskampen. Vi ser att både kvinnor och män som på många olika sätt arbetar för att förhindra sexuella övergrepp mot barn, för jämställdhet mellan könen, för ökade kunskaper om relationsvåld (av alla kön mot alla kön) blir smutskastade och misstänkliggjorda av dessa krafter. Monica Dahlström-Lannes, Eva-Britt Dahlström, Christian Diesen, Lars Jalmert, Kjell-Åke Bjurkvist, Annika Sundbaum-Melin, Stefan Widell, ROKS, Katarina Wennstam, Brå, Madeleine Leijonhufvud, m.fl m.fl. Bara i Sverige.

IV: Framåt härifrån

Jag diskuterade tidigare idag med min goda vän Ann Johansson om fördelen att vara en fri agent och oberoende av grupperingar. Jag rekommenderar verkligen hennes blogg för fördjupning om hur krafter samverkar i de här och nära och avlägset relaterade frågor. Ann har i åratal fått utstå närmast ofattbar förföljelse på grund av sin kritik och analys av föreningen Stulen Barndom. Hennes stora kunskaper om alla dessa förgreningar och dolda band mellan till synes orelaterade grupper finns dokumenterade i bloggen och här finns kontakter till det som jag har berört ovan och vill kalla ”Fadersmaktsrörelsen” hellre än nånting annat. Man kan börja med detta inlägg postat igår kväll: Papparättsrörelsens försvar för sina rättsvidriga metoder och jobba sig bakåt.

Jag citerar mig själv ur en kommentar: ”… generellt tror jag kritik och ifrågasättande blir mer vältaligt och mångsidigt om det framförs av många enskilda röster istället för en homogen kör. Det är också modigare, och ger ett modigare intryck.” Jag har en mycket god känsla kommen ur den senaste veckans händelser, trots det bedrövliga som skett och sker. För när tillräckligt många talar från sina respektive perspektiv blir det omöjligt att tysta alla. Bloggen Suspicio skrev igår om män som talar ut om övergrepp de utsatts för som minderåriga, Kjell-Åke Bjurkvist är en, Bosse Löthén som nyligen gav ut en helt fantastisk bok är en. Eva-Britt Dahlström har skrivit (och jag måste göra dig besviken, Eva-Britt, Flashback kommer inte att ta sitt ansvar, vi måste hitta andra vägar att gå), Patrik Nyberg har intervjuat Kjell-Åke på CrimeNews, en nystartad anonym sida, Barnkamp.se, har också publicerat.

Vi måste låta några vara anonyma om alternativet är att de inte kan tala alls. Det finns knappt nån människa som inget alls har att förlora, inga anhöriga och släktingar att skydda. Själv teg jag i många år, trots att jag redan hade förlorat allt som gick att förlora utom mitt okränkbara jag. För grupper har jag sån aversion att jag inte vill använda ordet ”vi” just här, i stället uppmanar jag mig själv, dig, människan bredvid dig, och vidare utåt, att protestera mot orättfärdigheter och öppet stödja den som behöver stödjas. När många individer oberoende av grupphänsyn och åsiktslikriktning säger vad de anser blir effekten oemotståndlig.

Long live the fighters!

03.09

Tillägg: Innan man börjar beskylla mig för att komma med personangrepp vill jag påpeka att hela denna långa text inte innehåller ett enda sådant. Beteenden och ageranden kritiserar jag, inte personerna.