Archive for the ‘brott, juridik, kriminologi’ Category

En anti-hyllning till Wilhelm von Gloeden (1856-1931), den tyske sexkolonialisten, hebefilen och amatörfotografen! Jag tillägnar det här bildmontaget alla historierevisionister inom gayrörelsen! Pojken på bilden är ej från Tunisien men dock från Sicilien.

Tillägg: Jag skulle vilja se en Pride med temat transsexualitet / intersexualitet / transvestism. Den svenska juridiska situationen för transsexuella börjar äntligen belysas, men gayrörelsen har sina egna motsträvare. Det finns än idag ”lesbiska radikalfeminister” som tvärs emot all forskning fortsätter hävda att transsexualitet inte existerar.

Tidningarna skriver om Stockholm Pride: SvD, SvD, SvD, SvD, Daniel Björk i Expressen, Thomas Beatie i Expressen, Thomas Beatie i DN

Och den är lätt att sammanfatta, det behövs inte många ord. Jag är glad att jag satte i gång det, hade jag inte gjort det hade jag inte haft frid i mitt samvete.

1. Alla, Stockholm Pride, RFSL, Kjell Rindar, de allra flesta som deltog i diskussionen här, och jag, fördömer sexuella övergrepp mot minderåriga.

2. När det gäller vad som de facto utgör övergrepp är enigheten inte lika stor.

Här är inläggen (äldsta överst):
http://blogg.digenia.se/2011/07/18/dags-for-hbt-communityt-att-ta-stallning-i-pedofilfragan/
http://blogg.digenia.se/2011/07/19/en-viktig-paminnelse/
http://blogg.digenia.se/2011/07/22/min-korrespondens-med-ordforanden-for-stockholm-pride/
Mer:
http://blogg.digenia.se/2011/02/28/ett-amne-som-jag-aldrig-skriver-om/
Suspicio:
http://suspicio.wordpress.com/2011/07/19/viktiga-inlagg-om-pag-rindar-och-rattsrotor/
DN:
DN idag.

Dagens PedoBear:

Invigningstalarna på årets Stockholm Pride presenterades nyligen, och en av dem är Kjell Rindar, ett välkänt namn och ansikte för väldigt många människor med engagemang i den svenska gayrörelsen. Det hette ju så innan hbt och queer blev vedertagna begrepp. Personligen känner jag inte Kjell Rindar men vi har stött ihop ett antal gånger förr i världen, och ett av mina ex är mer bekant med honom. Ingenstans i det svenska hbt-communityt har jag sett några reaktioner på detta val av invigningstalare som varit annat än positiva, men nu tänker jag formulera några frågor som jag gärna vill ha svar på. Efter frågorna kommer jag helt kort att ge lite bakgrund för att belysa hur detta community har handskats, och idag handskas, med frågan om huruvida pedofiler ska få rum under det queera paraplyet.

• Har Kjell Rindar samma syn på pedofili i hbt-communityt idag som han gett uttryck för exempelvis i Pål Hollenders film Pelle Polis från 2000? Om inte, visst vore invigningstalet ett gyllene tillfälle att ta avstånd från de tidigare i ett flertal sammanhang uttryckta åsikterna?
• Hur ser organisationen Stockholm Pride på att pedofiler ännu idag vill inkluderas i detta community tillsammans med homosexuella, bisexuella och transpersoner?
• Hur ser de grupper som menar att pedofiler / hebefiler hör hemma inom queer / hbt på det faktum att pedofili klassificeras som en disorder i DSM-IV, och i DSM-V troligen kommer att sammanföras i diagnosen Pedohebefilic Disorder, medan man fortsätter att skilja mellan sexuella läggningar och sexuella störningar (parafilier)?
• Betyder RFSL:s nuvarande officiella ståndpunkt att pedofila övergrepp är förkastliga att det idag inte finns några pedofiler på förtroendeposter inom organisationen?
• Tycker RFSL fortfarande att det är onödigt med en oberoende granskning av organisationens pro-pedofila historia fram till nu i syfte att en gång för alla göra upp med sitt förflutna?

För mig personligen är de här frågorna viktiga, inte bara beträffande ifall jag ska delta i Stockholm Pride 2011 (och då framförallt den första frågan) utan rent principiellt. När jag har sökt material har jag stött på referenser till en artikel av konstnären Pål Hollender i GöteborgsPosten 1999 där han citerar uttalanden av Kjell Rindar från en intervju med denne som ingår i filmen Pelle Polis (en film alla för övrigt borde se). Artikeln finns inte på GP:s sajt men med Pål Hollenders vänliga medgivande har jag transkriberat hela intervjun som följer här, styckeindelningen är min och alla eventuella felaktigheter i avskriften är mitt ansvar.

KR:
- Du skulle titta på vilka positiva konsekvenser det finns. Det finns säkert såna fall. Det förnekas ju kategoriskt idag att det skulle finnas positiva konsekvenser för någon. Men det skulle du också ta och titta på. Vad finns det för positiva konsekvenser?

Vad kan nu Pelle Polis eller andra ha träffat för killar där den här vuxenkontakten har varit fantastisk som jag faktiskt har sett på flera håll i min närmaste omgivning. Där det har varit väldigt positivt för den här killen. En kille som ingen bryr sig om.

Den här killen jag tänker på raggade ofta på sådana där flipperhallar där sådana här killar stod på framförallt 60- 70-talet och spelade flipper. Dom hade ju ingenstans att gå. Fritids var ju inte uppfunnet då. Dom hade ingenstans att gå efter skolan och där stod dom.

Det var egentligen ingen som såg dom. Dom var inte sedda. Plötsligt så blir dom sedda av en vuxen man som har en bil och som kör dom hem. Dom fick naturligtvis hamburgare och det ena med det andra. Det var jättekul det här och plus kontakten med den här killen då.

Det skulle man också ta upp. Skulle man ta upp det idag i en debatt så skulle väldigt många ruska på huvudet och säga, aha, titta nu är det pedofiler som vill rättfärdiga sig. Trots att det faktiskt skulle kunna handla om… I mitt fall handlar det om att kunna se båda sidor. Man skall försöka se att det faktiskt finns en positiv sida i kontakten mellan yngre och äldre.

Jag kan se ett samhälle som skulle kunna vara väldigt liberalt och tycka, jaha, nu har han eller hon börjat med sex. Det viktiga är väl att man upplyser folk så dom vet, och det gör vi ju också.

PH:
- Du menar det även om den första kontakten är när man är 13 år med Pelle Polis?

KR:
- Det beror ju på hur man vill se detta.

PH:
- Du sa att dom i Pedofila Arbetsgruppen var riktigt hyggliga människor.

KR:
- Dom allra flesta var det, ja. Vi hade mycket informationer tillsammans med dom. Deras intresse var, som jag nämnde tidigare, att visa bilder på pojkar dom hade filmat i Tunisien med varandra. Jag såg många sådana bilder på den tiden. Det handlade verkligen inte om barn, utan om kåta unga killar som tyckte det var kul.

PH:
- Vad menar du med att dom inte var barn?

KR:
- Ja, men okej, barn. Men det var människor som hade puberterat. Dom var kåta och dom hade roligt med västerlänningar som naturligtvis bjöd dom på någonting ock som dom umgicks med. Det har jag hört även idag… Jag har aldrig själv varit där men dom som har åkt till Tunisien idag säger att Tunisien har blivit väldigt fördärvat. Det har blivit en födkrok och övergått till prostitution, säger folk idag. Men jag har hört många som har berättat att dom varit hemma hos familjer och blivit mycket väl mottagna av mamma och pappa.

PH:
- Vad gör dig så säker på det här? Vad gör att du inte oroar dig för att det vore… fel?

KR:
- Något man borde sätta Rädda Barnen-tanterna på, menar du. Jag tror sådant här kan tas väldigt naturligt om det inte skadar någon. Om man lever i en kultur där detta är accepterat och det inte skapas någon hysteri kring det så tror jag inte det skadar någon. Däremot tror jag att det skulle vara mycket tveksamt om det skedde i en kultur där det inte alls fanns plats för detta. Vilket det ju uppenbarligen gör i den kulturen, jag hör ju många som berättar om detta.

PH:
- Men man kan ju säga att det sker i vår kultur också eftersom den äldre parten som är inblandad är från vår kultur.

KR:
- Ja, jo, javisst!

Jag tycker det vore bra om man hade ett klimat som möjliggjorde att det fortfarande fanns en pedofil arbetsgrupp, som förde fram dom här argumenten helt öppet. Sen kunde man ju debattera det här, istället för att skrika arslet av sig, som många gör. Idag skulle man ju inte ens kunna debattera dom här frågorna, så som du och jag kan. Det tror jag inte skulle kunna ske offentligt.

Framförallt inte med Rädda Barnen. Det skulle bli sådana brösttoner och hysteriska toner. Man skulle inte ens kunna föra en debatt. Dom som tycker så här idag om kontakt med ungdomar. Dom skulle ju aldrig säga det.

Detta är ju intressant. Sen kan man ju tänka sig eventuellt en ny pendelsväng. Att pendeln svänger igen och att man får ett mer tillåtande klimat där man tycker att sexualiteten är sexualitet.

När jag idag söker på nätet efter material om de här frågorna är det slående vilka grupper som skriver mest om dem: högerextremister och kristna fundamentalister. Jag gör en sökning på ordet ‘pedofiler’ på RFSL:s sajt och alla de 60 träffarna handlar om att organisationen finner det beklagligt att homosexualitet förknippas med pedofili. Den policyn har man inte alltid haft, vilket bäst kan exemplifieras av det remissyttrande RFSL ingav till sexualbrottsutredningen 1983, en text som arbetats fram av RFSL:s Socialpolitiska Arbetsgrupp, och som undertecknades av Kjell Rindar och Stig-Åke Pettersson (screenshot ur Pelle Polis):

Både Kjell Rindar och Stig-Åke Pettersson har varit ordförande i RFSL, båda i två omgångar. Och det är i detta remissyttrande man finner det på alla möjliga högernationalistiska och högerkristna sajter citerade stycket ”Vem är förbrytaren?”. Det är inte pedofilen som skadar de minderåriga offren, menar förbundet, utan samhällets fördömande attityd. Det finns ett klart intresse hos högerkristna att förknippa pedofili med homosexualitet för att genom associationen med det förra smutsa ner det senare, och detta klagas över från hbt-håll.

Edit 21/7 21.15: Jag gör en korrigering efter att ha fått ny info. Stycket ”Vem är förbrytaren?” ingår inte i själva remissyttrandet utan bifogades av RFSL som en bilaga till detsamma.

Det finns bara ett sätt för hbt-communityt att få slut på detta, nämligen att ta avstånd och göra upp med sitt pro-pedofila förflutna, tvätta smutsig gammal byk, och lägga korten på bordet. Vid RFSL-kongressen 2003 lämnade Kerstin Särneö och Erik Lindfeldt in en motion som föreslog att ”en oberoende granskning görs av journalister och forskare som fritt får tillgång till arkivmaterial i syfte att en vitbok ges ut om RFSL och pedofili”. Motionen avslogs. Dags för en ny med samma innehåll?

En ovärderlig källa för den som vill veta mer är bloggen Suspicio.

DSM-IV-TR
DSM-V

Apropå paret som blev lurade på 15 000 när de skulle köpa apor, enligt Barometern var det bara en apa… som hette Bella… och var från Kamerun. Naturligtvis är det förbjudet för privatpersoner att ha apor som sällskapsdjur, så även halvapor, rovdjur och rovfåglar m.m. På Jordbruksverkets sajt kan man läsa mer. Vilda djur ska vara i det fria, allt annat är otillständigt. Att vilja ha ”exotiska sällskapsdjur” är också en form av girighet.

Bild: Visenter på Skansen

I min spamkorg på gmailadressen idag:

Your email address has been selected as one of the lucky winners in the second batch of the on-going INTERNATIONAL ATM award promo proudly sponsored and organized by AUTOMATED TELLER MACHINE (ATM), Asia branch office in Bangkok, Thailand. Therefore, you have been awarded the sum of One Million Five Hundred Thousand United states Dollars ($1,500,000.00USD) only.

[massa text]

Yours Sincerely,
Mrs. Jane Aow
(P.R.O)

NOTE: To help us proceed with your claims you must keep away this information from public (Third party) to avoid unwarranted abuse of the program and unauthorized individuals claims.

Nuförtiden är det mesta spammet på ryska vilket jag inte kan läsa. Det finns en rik flora av sajter där människor som fått så kallade Nigeriabrev och liknande scams ger sig in i långa konversationer och förhandlingar med scammare. Man skrattar så tårarna rinner, ofta är det helt briljant. En favorit är Mentally Disturbed Lara Croft och hennes korrespondens med den arme narren Pascal på Bait A Mugu. Här är en äldre arkiverad sajt som verkligen är ett konstverk i sig med den helt fiktiva brittiska byn Gypping in the Marsh – the cabbage capital of Lincolnshire. Fin hemsida har denna by där invånarna står med ena benet i anglikanska kyrkan och andra i hedendomen.

Anledningen till att jag kom in på detta just idag var att jag läste om en kille som betalat 6000 till ett konto i Kamerun för att få en dvärgspetsvalp gratis från Tyskland (pengarna skulle betala för transport, vaccinationer etc.) och det kommer hela tiden krav på mera pengar, annars ingen valp. Häromdan kunde man läsa om en kvinna som betalat 15 000 i förskott för ett par apor till nån som skulle iväg och missionera i Kamerun och inte kunde ha dem kvar. Scams med icke-existerande djur har blivit jättevanliga och det kan man skratta åt, värre är det med smuggling av valpar från kontinenten vilket är en rent vidrig hantering.

Är det rasistiskt att driva gäck med bedragare från olika länder i västra Afrika? Absolut inte. Det spelar väl ingen roll varifrån de kommer, skurkar är de likafullt. Tyvärr fortsätter den här typen av verksamhet därför att människor faktiskt låter sig luras. Den lurande och den lurade har samma drivkraft, och det är girighet. För ett par år sen skrev jag om Nigeriabrev och hur en person jag kände var svårt frestad att nappa på ett sånt. Han satt bokstavligen med miniräknaren och kalkylerade.

http://www.scamdex.com/
http://illegalemailscams.blogspot.com/
http://thescambaiter.com/forum/
http://www.scamletters.com/

Det har slagit mig att om man håller på och sprider rykten om andra, så når det förr eller senare fram till dem som ryktena gäller, och det är förmodligen så det är tänkt. Min egen strategi för att hantera sånt här har mest varit att låta det vara därför att de som sprider skitprat saknar egna liv och att bemöta vore att underhålla deras misär. Frågan är om det är hållbart i längden. Det enda sättet på vilket man helt kunde distansera sig och inte beröras alls vore att flytta utomlands och inte ha tillgång till internet, inte ha telefon, och inte låta sin nya postadress bli känd. Men jag har ett liv som jag gillar, hade jag inte det skulle jag vara borta härifrån för länge sen.

Så hur bemöter man falska rykten? Man måste ha en kanal. Det är inte säkert att man kan lägga fram hållbara, konkreta bevis för att ryktena talar osanning, då får man hoppas att man har egen trovärdighet så det räcker för dem som betyder nåt. Min kanal är denna blogg, och nu tycker jag det är läge att sammanfatta allt jag har fått veta såhär långt och berätta i korthet vad som sagts och sägs och om det är sant eller ej. Vissa saker har jag redan berört och då länkar jag. Det måste finnas en gräns för hur långt man kan låta sig förtalas utan att protestera därför att man skyddar andra. Det gäller inte bara mig. Om mera öppenhet behövs, då är jag mera öppen.

Rykten om mig som stämmer:

1. Under åren 1990-2003 lät jag bli att säga vad jag tyckte om många saker, människors inställningar, idéer, ideologi, fördomar, i de väldigt breda feministiska kretsar där jag fanns. Jag tyckte mig befinna mig i en svår position som levde tillsammans med en person som var ganska framträdande i dessa kretsar. Det är ingen ursäkt men det var så jag tänkte då. I efterhand har jag försökt rätta till det genom att skriva om de här sakerna, ta avstånd från vad jag ser som fanatism, sekterism och avarter inom kvinnorörelsen / det lesbiska communityt.
Se texter under rubriken Queer och feminism: http://text.digenia.se/

2. Det är sant att jag har vandaliserat en valstuga genom att spraymåla.

3. Det är också sant att jag har odlat cannabis i en garderob (detta gjorde jag 2006).

Rykten om mig som inte stämmer:

1. Att det jag berättat om min barndom i boken Där ingenting kan ses skulle vara osant. (Det har gått mer än 40 år och efter så lång tid kan jag inte bevisa att jag talar sanning, det finns däremot gott om indicier. Men min trovärdighet är med nödvändighet subjektiv för betraktaren.)
http://text.digenia.se/jag/sjalvbiografiskt/bokslut

2. Att jag skulle ha påverkat två tonårsflickor att falskanklaga en person för sexuella övergrepp nån gång i början av 2000-talet. Kan jag bevisa att detta är osant? Nej, den enda möjligheten att vederlägga det vore att de två, nu unga kvinnorna, själva trädde fram och dementerade. Jag vet inte vad de heter eller var de bor. (Det de gjorde var som sagt ett missbruk av rättssystemet. Det har skadat ett antal människor, men mest dem själva.)
http://blogg.digenia.se/2011/01/12/det-sista-jag-skriver-om-behandlingshemmet-lundby/

(Båda dessa saker fick jag av en händelse höra talas om 2007. Såvitt jag kan se nu var det ingen av de människor som kände mig under 90-talet som stod upp till mitt försvar. Förlaget Wahlström & Widstrand har i alla fall inte hört av sig till mig om detta, liksom inte heller personerna kring Kvinnobokhandeln Medusa.)

3. Som nyss sagt, att jag skulle ha drogat och försökt våldta en kvinna:
http://blogg.digenia.se/2011/03/03/i-sparen-av-prataomdet-kampanjen/

4. Och till sist, den person som jag till namnet levde med i många år har spridit ut att jag skulle hata henne för att hon lämnade mig. Det är inte sant. För det första hatar jag ingen (hat är överskattat), för det andra var det jag som gick och det var tredje gången gillt. (Det här kan jag bevisa.)

* * *

Jag har sagt att jag vill leva i sanningens klara ljus. Det betyder inte att allt måste berättas. Men andra kan inte diktera för mig vad jag ska tiga om när det gäller mig själv, det måste vara upp till mig att dra gränsen mellan det privata som jag behåller för mig själv och det personliga som jag delar.

vill jag lägga några ord som jag hoppas ska bli det sista jag skriver om det här i bloggen. Debatten fortsätter på andra håll. I kommentarerna till Ivan Johnsons inlägg som jag har länkat till tidigare blir det tydligt att alla inte inte gör samma tydliga distinktion mellan personligt och privat som jag. I Flashbacktråden i forumdelen Medier och journalistik har jag och andra blivit hårt angripna och anklagade för att svika och håna utsatta kvinnor därför att vi som kvinnor med egna erfarenheter av sexuellt våld valt att diskutera kampanjen där i stället för att ansluta oss till den.

Jag kommer aldrig att kunna se de här frågorna från bara ett håll. Allt som sägs och skrivs är inte sanning, kvinnor ljuger, kvinnor talar sanning, män ljuger, män talar sanning. Som jag skrev häromdan har det jag berättat om min barndom blivit ifrågasatt alltsedan 1992 utan att jag själv visste om vilka rykten som spreds. Det finns ingen möjlighet för mig att bevisa att jag talar sanning nu, mer än fyrtio år har gått och jag måste bara låta det vara. Jag står för min berättelse men vet att jag när min bok skrevs var omgiven av dåliga rådgivare.

Förutom detta har jag egen erfarenhet av att bli falskt anklagad. För många år sen blev jag kontaktad av en person som hade fått höra förfärliga saker om mig som en tredje person från mitt förflutna spred ut. Det handlade om att jag skulle ha drogat och försökt våldta den tredje personen (en kvinna). Då hade jag kunnat anmäla henne för förtal, men det gjorde jag inte därför att det handlar om en mycket svårt psykiskt sjuk människa, och jag har heller inte berättat om det förrän nu.

Det sex som förekom var frivilligt (jag vet uppriktigt sagt inte hur det skulle gå till rent konkret om en kvinna våldtog en annan) och jag har sedan tänkt att jag borde ångra det. Men det spelar ingen roll vad man gör eller inte gör, om en person utan fotfäste i verkligheten känner behov av att ha historier att berätta för att skada en annan person kan de skapas ur renaste intet.

Jag är helt säker på, och forskningen stöder det, att de allra flesta människor inte ljuger om sexualbrott. Men idag kan jag inte låta bli att undra över vad som hänt om #prataomdet-kampanjen hade börjat då, för många år sen, och den här människan hade deltagit. Vad hon gjorde då hade kunnat platsa mycket väl och ingen hade förmodligen ifrågasatt det, för ord skulle ha stått mot ord. Och det är sannerligen en dubbel ironi att utan kampanjen hade jag själv aldrig suttit här och pratat om hur jag själv blev pratad om.

av personliga skäl är övergrepp mot barn. Ni som känner mig vet varför. Men jag ska göra ett undantag idag. På Monica Antonssons blogg pågår en intensiv debatt som har sin upprinnelse i till viss del andra saker än pedofilers brottslighet, men det är bättre att läsa allt som finns där än att jag ska försöka summera här. Det handlar om saker långt tillbaka i tiden, och det handlar om personer som bedrivit personförföljelser på nätet alltsedan många år tillbaka, och det handlar om sajter och bloggar som jag inte vill länka till. Journalisten och författaren Monica Antonsson är en cool kvinna med skinn på nosen, jag gillar henne därför att hon värnar om de svagaste. Precis som alla jag gillar, och precis som jag också försöker. Min grundtes i livet har alltid sett likadan ut, att det är barn och djur som är mest värnlösa och röstlösa i människornas värld.

Hur började den här diskussionen? Den har väl aldrig slutat egentligen. Men tidvis i historien har den tvingats ner under jorden. Vi kan ta ett av alla tänkbara avstamp i den så kallade Norrköpingshärvan och pedofilnätverket Vi Fria. Det finns en Flashbacktråd om denna rättsaffär och bloggen Suspicio har också skrivit om den. Det här hände i början av 90-talet och vad som nu diskuteras är den lista / de listor över personer som då begärde att få ta del av bevismaterial i form av barnpornografiska filmer. Det vanligaste skälet man uppgav till varför man önskade få kopior var ”forskningssyfte”. Numera, med utvecklingen av digitala medier och kommunikationsvägar, behöver ju inget peddo gå till domstolar för att få filmer och bilder, men såhär lätt var det inte då, för snart 20 år sen. Och om inte annat så ser man hur begärligt sånt här avskrädesmaterial är för dem som intresserar sig för det.

En het fråga är om pedofiler ska ”hängas ut” i offentlighetens klara ljus. Det är en stor skillnad mellan att verkligen aktivt söka och begära ut domar etc., och att publicera människors identitet exempelvis på nätet. Och hur ska jag kunna uttala mig om för eller emot som själv har skrivit en bok om min barndom och sedan blivit anklagad för att ha ljugit ihop alltsammans? Jag kan förstå föräldrars oro för att sexförbrytare ska få jobb på deras ungars dagis eller skola, men uthängningskampanjer i andra länder har lett till våldsdåd och till att oskyldiga utpekats. Det här är så jäkla svårt. Å ena sidan ska rättssäkerheten skyddas, å andra sidan kan barn vara helt rättslösa.

Och ett delspår i detta är det vetenskapliga lurendrejeriet PAS, Parental Alienation Syndrome, som starka krafter vill ge rättslig status i Sverige. Den ena föräldern (mamman med andra ord) påstås i denna konstruktion lura barnet att ljuga om övergrepp begångna av den andra föräldern (pappan med andra ord) för att skada denne och beröva denne kontakten med sitt barn. Att en blir misstänkliggjord gör det svårare för andra både att ens berätta och att bli trodda. Även om detta finns det massor att läsa om man googlar.

En mycket väntad men alltid lika bedrövande kommentator dök nyss upp, den som hävdar att när man diskuterar pedofil brottslighet får man inte försumma att framhålla kopplingen till homosexualitet och ”gayvärlden”. Nu går vi tillbaka till 90-talet och den så kallade PAG, Pedofila Arbetsgruppen, som då fanns under RFSL:s tak. Gayrörelsen har fruktansvärda saker mer eller mindre gömda i sina garderober. Men PAG är en mycket opak företeelse, jag har aldrig hört om några medlemslistor som skulle cirkulera. Det är nog bara de själva som riktigt vet vilka det är, själv känner jag bara till en handfull namn.

När hbtq-personers rättigheter och friheter genom vad jag slarvigt kallar homokampen (fast den rör så många fler grupper än bara homosexuella) har ökat och omvärldens och våra egna fördomar har minskat, har pedofilerna velat haka på. De har sökt skydd under det stora regnbågsfärgade paraplyet och sökt dra nytta av samhällets ökande tolerans och acceptans mot sexuella minoriteters läggningar. De har ingenting här att göra. Pedofili är en sjukdom, ingen sexuell läggning. Så enkelt är det.

Jag ska försöka få till ett inlägg om #prataomdet-kampanjen, maktkluster / medieeliter*, nyfeminismen, vad som ser ut som en ny våg (om än liten) av anti-therapy, och om hur allt detta på olika sätt har beröring med min egen feministiska historia och de ställningstaganden jag gör idag. Eftersom jag varken är forskare, grävare eller analytiskt begåvad får det bli mera rapsodiskt än nånting annat, men jag kommer att länka till andra källor vartefter där jag tycker att det behövs och där andra har sagt saker bättre än jag själv skulle kunna och i vissa fall där jag deltagit i diskussioner.

* Två viktiga och bra inlägg av bloggaren Opassande: http://opassande.se/index.php/2011/02/13/flashback-prataomdet-och-maktkluster/ , http://opassande.se/index.php/2011/02/15/lite-mer-om-prataomdet-flashback-och-maktkluster/

Ett slagord som jag har hört i mången demonstration både på 1 maj och i andra sammanhang är ”Lesbisk kamp är kvinnokamp”. Men visst för hundra gubbar. Det omvända har i viss mån också gällt. För mig och många andra flator har det varit en total självklarhet att engagera oss för kvinnojourerna (trots att problematiken med våld i lesbiska relationer inte har varit nåt man gärna ville se eller tala högt om i den rörelsen), mot inskränkningar i aborträtten (trots att vårt problem inte är att vi riskerar oönskade graviditeter utan tvärtom hur vi skulle bära oss åt för att kunna bli föräldrar) och så vidare. Vi är ju alla kvinnor under kläderna ändå. (Och varför ser jag #prataomdet-kampanjen som ett feministiskt projekt? Män drabbas ju också av sexualiserat våld och gråzonssex. Därför att det har framställts så av flera av de drivande.)

Min egen insyltning i en allmän och amorf så kallad kvinnorörelse under 80-talet men framförallt 90-talet har med andra ord inte enbart handlat om hbtq-frågor. Det är lite ironiskt att jag häromdan citerade professor Eva Lundgren här och nu idag kommer beskedet att hon lämnar sin tjänst (AB, DN, SvD, och lite bakgrund i DN från 2005) som professor i sociologi vid Avdelningen för samhällsvetenskaplig genusforskning vid Uppsala universitet. Som en klok person har sagt så finns det inte en feminism utan många. Det är dock väldigt många som ser det som en feminism, och personligen tycker jag det är alldeles utmärkt att Eva Lundgren lämnar, för hon har bidragit till att skada ‘feminismen’ så i grunden att jag undrar om den alls kan återhämta sig och avskudda sig den tokstämpel den nu har.

Trender, dogmer och strömningar börjar sällan här i Sverige utan kommer hit med viss fördröjning, och en av de viktigaste influensfaktorerna för hur nutida feminism i många delar ser ut här tror jag har varit de internationella konferenser som arrangerades av ROKS under 90-talet. Som föreläsare inbjöds ett stort antal av de mest inflytelserika feministiska forskarna och ideologerna från engelskpråkiga delar av världen. Det jag ska säga nu är för många fortfarande som att röka i kyrkan och jag kommer inte att bli mindre illa sedd än vad jag redan är, men det struntar jag uppriktigt i, jag är borta från hela den världen sen snart 15 år. Sexuella övergrepp mot barn hade just börjat pratas öppet om, och många chockades av hur vanligt detta faktiskt är, det hade man inte kunnat (och kanske inte heller velat) föreställa sig. Sen började det välla in böcker, tidskrifter, berättelser om vad som först kallade SRA (Satanic Ritual Abuse) men snart här började benämnas ‘ritualiserade övergrepp’ eftersom diskursen inte skulle begränsas till påstådda brott begångna av religiösa satanister (som ju är ganska sällsynta).

Det var några stycken som faktiskt var skeptiska till många av dessa berättelser och menade att tonvikten som lades vid dem bidrog till att sopa icke-rituella övergrepp under mattan. I allt detta kan man kritisera att jag höll tand för tunga, inte sa vad jag tyckte, inte protesterade. Jag är inte heller stolt över det. Det fanns en förhärskande grundsyn, som nu går igen i #prataomdet-kampanjen, att kvinnors berättelser aldrig får ifrågasättas. Men det fanns, och finns i viss mån ännu, vissa undantag. Med grund i lesbisk chauvinism var det omöjligt för kvinnor som blev fysiskt och psykiskt misshandlade i samkönade relationer att få stöd från kvinnorörelsen, särskilt de lesbiska grenarna av denna. Och med grund i biologistisk särartsfeminism gick det inte att diskutera kvinnors våld mot män i nära relationer. I kraft av sitt kön har kvinnor setts som goda, omvårdande, inkapabla att skada, och framförallt som offer. Såhär såg inte feminismen ut på 70-talet, där fanns fortfarande tankar på jämställdhet och samarbete över könsgränser.

Kampanjen #prataomdet har på flera håll ifrågasatts. Man har undrat hur väl förberett nätverket var för att ta hand om svåra berättelser och människor som mår dåligt. Om detta skrev Ivan Johnson på Figaro-Pravda igår: http://ivanjohnson.wordpress.com/2011/02/25/prataomdet-vi-tar-inget-ansvar-2/ . Johnson ställde den raka frågan: Vad tar ni för ansvar? och det lika raka svaret blev: Vi tar inget ansvar. Professor Marcello Ferrada-Noli har också skrivit mycket läsvärt, både om kampanjen och Assange-affären: http://ferrada-noli.blogspot.com/ . Han tar upp vad som för mig ser ut som en ny anti-terapi / anti-psykiatrivåg i samband med denna kampanj. Jag är gammal nog att minnas hur befriande den antipsykiatriska rörelse var som kom hit från Italien och gav upphov till många nummer av Pockettidningen R, när patientrörelser växte fram och skam över psykiska sjukdomar, missbruk och utanförskap började lyftas av (sen var det mycket som gick snett men mycket var också oerhört viktigt).

Vid en av ROKS-konferenserna nån gång under 90-talets första hälft var en av föreläsarna Bonnie Burstow, Ph.D., en feministisk forskare (jag vet inte vad hennes titel skulle bli på svenska men hon är nu verksam vid universitetet i Toronto som Senior Lecturer, Adult Education and Counselling Psychology Programs. Hon var inbjuden för att tala utifrån sin just utkomna bok Radical Feminist Therapy. Den förhärskande synen vid den tiden var att psykoterapi liksom psykiatri var liktydigt med systematiskt kvinnoförtryck. (Man körde skämt som att vad blir det om man dissekerar ordet psychoterapist? Psycho, The Rapist.) Det här var den andra antiterapivåg jag fått uppleva och den skilde sig mycket från sjuttiotalets. Nu ser det ut som en tredje har startat. Igen definierar sig människor som psychiatry survivors, offergjorda av en ond och förtryckande industri, och det beklämmer mig verkligen.

Nu sätter jag punkt för idag, såhär många tankar brukar jag inte tänka på en månad i vanliga fall, men jag vill tipsa om en mycket bra blogg, Old Wolf – Vinden viskar mitt namn. För alla som vill fördjupa sig i Assange-affären men inte orkar ta sig igenom 26 000 inlägg i Flashbacktråden finns här utomordentligt bra och vederhäftiga sammanfattningar som fortlöpande uppdateras alltefter händelsernas gång.

Jag försöker följa vad som händer men det är alldeles för mycket nu. Agendor finns överallt och vilka de är i fråga om anklagelserna mot Julian Assange, WikiLeaks, ”gräsrotskampanjen” #prataomdet osv lär visa sig för sanningen kommer alltid fram förr eller senare. I skuldfrågor där jag inget vet tar jag inte ställning, en annan sak är att jag inte har tagit ställning för #prataomdet, det har privata skäl då jag förr har skrivit och sagt för mycket och i andra sammanhang fått höra saker jag inte ville höra. Men har pratande slagit fel för mig så kan det göra det för andra också, och därför tar jag nu uttalat ställning mot. Det här är fel sätt.

Jag är för trött för att vidareutveckla just nu så jag snor det jag skrev i en tråd på Flashback igår, och låt oss vara ärliga nu, det är inte ”gräsrötter” som använder Twitter utan en formell / informell mediaelit. Jag är hellre en gräsrot under isen än deltar i nåt sånt här. Och sluta dra in Bjästa i detta! Det handlade om minderåriga och kan inte jämföras.

Postat av Berengar igår 18.30:

”Vad tänker jag? På att Marshall McLuhans tes som alla dissat sen sextitalet, The Media is the Message, kommer att vara giltig två år av världshistorien, 2010 och 2011. Det kan hoppeligen aldrig mer hända att så många blir så förhäxade av ett så bristfälligt medium som Twitter. Det ser för fan ut som det är gjort för barn och betyder Kvitter. Moget?

Man skriver ett sms på tre ord, ”Medis istället, OK?” Och det är viktigt den stunden. Men twitter är som offentliga sms, och ingen fattade hur bristfälliga de är på sikt och hur människor lurat sig att viktiga saker kan sägas så kvickt och ogenomtänkt och nu är det bevarat för alltid, hur gärna människor än vill sudda.

Vad säger jag om att #prataomdet? Nej, inte såhär. Jag lärde mig saker om att skriva självbiografiskt och om att få höra saker man inte kan bära. Nu hamnar allt i en röra, saker som borde polisanmälas, saker som borde bearbetas i terapi, och saker som inte angår andra men som man borde lära sig nåt av för egen del. Det kommer som nån sa här att få stora juridiska konsekvenser för lämnar jag under eget namn ut nån anonym så lär folk ändå kunna räkna ut vem det handlar om, och den personen kan inte försvara sig eller ge sin syn.”

Edit 15.54: Kolla källor, Granberg… klart det ser fel ut… det ska vara The Medium is the Message. Mupp… Hela mediavärlden / medievärlden är en härva av meta och meta-meta och här sitter bloggaren, The Monorail Brain, och skriver om vad hon skrev på Flashback om vad andra skriver om som andra har skrivit om.