Archive for the ‘bloggvärlden’ Category

Här är en väldigt spännande blogg för litterära texter / bild, eftersom jag är dålig på att beskriva text så citerar jag från beskrivningen på Facebook-sidan:

Litterära självmord under svår hypnagogi. Tar emot bidrag, fysiska som psykiska. Psykonautiska som psykosomatiska. Vem vill se på Tetsou ensam?

Och upphovspersonen förklarar för mig:

ichi är en karaktär i filmen ichi the killer av miike, en fantastisk film, fritz är jag och mördaren är vem som helst. bloggen skall dessutom klia i fantomsmärta, är det tänkt.

Ja jäklar vilka texter, de är som skrivna i brinnande magnesium. Rekommenderas varmt för alla som gillar svår och vacker poesi och prosa. Man får gärna skicka in eget material, det är till del ett kollektivprojekt. Och jag tänker än en gång att vad internet har inneburit för författare och konstnärer hade vi som börjar bli gråhåriga nu aldrig kunnat föreställa oss.

kommer det här, och blåser som 17.  Jag fryser nästan. Sen igår har jag grunnat över kommentaren till inlägget om ekonomisk buffert. Vad intressant det är att människor kan läsa in nästan vad som helst i en text för att få sina fördomar bekräftade. Jag är rätt säker på att den här bloggen inte är nån tyckasyndomsigsjälv-blogg. Det finns svåra och goda perioder i alla människors liv, alla har sina ryggsäckar att bära på, men mitt syfte är att sprida optimism och göra folk glada. Och än en gång får jag anledning att reflektera över hur oerhört sällan jag får negativa kommentarer.

Edit: Jag svängde in på Bloggportalen.se för att se vad som skrivs om Westboro Baptist Church som tänkte störa Elizabeth Taylors begravning. Och får se att jag ligger på plats 47 av de 50 mest lästa HBT-bloggarna. I’m FAMOUS!

En underbar bildblogg på Tumblr är kim jong-il looking at things. Nordkoreas ledare verkar vara en märklig person, inte för att jag har träffat honom men för alla berättelser jag hört och bilder jag sett. Han sägs ha övermänskliga förmågor i det mesta, bland annat ska han ha skrivit sex operor som är de bästa operor som nånsin skrivits, men hans blygsamhet avhåller honom från att få dem uppförda på scenen. Den här bloggen, som uppdateras i princip dagligen, visar uteslutande bilder på Kim Jong-Il där han tittar på saker och ting. Och det är verkar vara det han gör när han syns offentligt, bara går omkring och tittar utan ansiktsuttryck. Helt underbart. För övrigt är vi lika långa, 156 cm.

En helt annan typ av sajt är Kalle anka tar syra och tänker på bajs. Det är remixar av mest gamla Kalle Anka-serier men det finns även lite Tintin, Bamse och andra. Helt fruktansvärt plumpt, rått, icke PK, och ofta sanslöst roligt. I Den magiska amuletten finner man en replik av Farbror Joakim som redan är klassisk: ”Hjälp! Han våldtar mej symboliskt!” I Den ofrivillige homofilen försöker Kalle heterofiera Knattarna men det går inte riktigt som han tänkt sig. Väldigt skruvat, och en varning för grovt språk är också på sin plats. Blir man inspirerad finns länkar till gamla serier att ladda hem, byta texter på och göra sin egen story, och publicera, det är i hög grad ett projekt av kollektiva anonyma.

Och vad ser den? I kväll har vi fått veta att president Mubarak avgår. Egyptens folk har talat, säger Barack Obama, och kanske är han bekymrad eftersom USA har både stöttat och hetsat diktaturen i detta utarmade land så länge. Revolutionen i Egypten kallas för folkets (och det är väl definitionen på en revolution för mig, att den utförs av folket) men också för kvinnornas, och klart är ju att kvinnorna är en del av folket.

Jag är ingen grävare och ingen analytiker, men hur saker sägs kan ge mig minst lika mycket information som vad som sägs. Det är en stor tid vi lever i nu, det händer så mycket, och kanske är alla tider så på olika sätt. Men förändringar har skett under min livstid som ingen kunde föreställa sig när jag var barn. I kväll har jag som så ofta när mörkret har fallit känslan av att min stuga är ett litet fartyg mitt ute på en svart ocean under en stjärnlös himmel. Men världen omkring mig är nära, färgrik och påträngande tack vare internetuppkopplingen.

Det samlande för alla de händelser och skeenden som upptagit mina tankar och skrivande den senaste tiden är kommunikation. När framtiden ska beskriva oss och vår tid kommer internet att finnas med i all historieskrivning. När världen omkring oss kommer närmare får vi en chans att se oss själva utifrån, och jämförelser blir ofrånkomliga även om de som allting annat måste relativiseras.

I antikens Rom, för att börja nånstans, utsattes skandaliserade kejsare och statsmän för vad som kallades damnatio memoriae (minnesfördömande). De var inte först med detta men de första som systematiserade det. Namn höggs bort från monument, myntstämplar gjordes om, inget skulle påminna om att personen hade existerat. I modern tid suddades utstötta och avrättade personer bort från sovjetiska propagandafotografier, Francostatyer togs bort, egentligen är det ett löjligt beteende för i människors minnen lever alla så länge det finns nån kvar som kan minnas.

Troligtvis kommer det aldrig mer att bli möjligt att helt radera bort personers existens, det har egentligen inte varit möjligt sen faraonernas tid i nuvarande Egypten när ytterst få kunde läsa och skriva. (Men analfabetismen är större i Egypten nu än vad den var under kung Farouks regenttid.) Om det som skrivs på nätet får bara lite genomslag och sparas, citeras, kopieras och sprids, så finns det där så länge nätet finns och det finns ingen möjlighet att utplåna det. Vilket leder mig in på WikiLeaks, sexualbrottsanklagelserna mot Julian Assange, den svenska feminismen, och människors personliga ansvar.

Jag finner det otroligt ironiskt att USA:s president är tvungen att uttala sig i åtminstone en aning positiva ordalag om revolutionen i Egypten, samtidigt som alla vet att CIA borstat Mubaraks bödlar och folkförtryckare på ryggen i bastun  och samtidigt som högt uppsatta politiker i USA vill se Julian Assange inom lås och bom på Guantanamo, ja rent av avrättad, när alla vet att upproren i Tunisien, som inspirerade egyptiernas folkresning, sattes igång av avslöjanden från WikiLeaks och att dramatiska förändringar är i full färd i hela arabvärlden.

Vilket i sin tur leder mig in på frågor kring hur vi använder vår stora frihet att uttrycka oss på nätet. I början av upproret i Egypten ströp regimen i stort sett all internettrafik. Då, innan UD avrådde helt från resor dit, var fortfarande svenskar på väg till ”svenskparadisen” (så kallas en plats om en svensk nån gång har badat där) och några oroade sig för att de inte skulle kunna uppdatera sina statusar på Facebook. Men det här övergreppet i medborgerlig frihet väckte avsky i hela världen och inte för turisternas skull även om man förtvivlat behöver de inkomsterna.

Det upprättades snart andra kommunikationsvägar, inte minst genom det virtuella nätverket Tor, här i Sverige ställde bland andra Piratpartiet och SIDA upp med bandbredd (jag hade tyvärr inte tillräckligt för att kunna delta) och man kan läsa mer om hur detta blev en skyddad kanal till omvärlden på Tor-bloggen. Och parallellt med allt detta som hände pågick här en animerad diskussion om brottsmisstankarna mot Assange, om nätverket #prataomdet, om vad som egentligen är en gräsrotsrörelse, om ”sexuella gråzoner” och personligt ansvar, och om den så kallade extremfeminismen och huruvida den har korrumperat vår rättsapparat så mycket att Sverige inte längre kan kallas en rättsstat.

De här frågorna har gett upphov till inte mindre än tre trådar på Flashback och jag lägger ut länkar till dem här för det är mycket intressant läsning: i Aktuella brott & kriminalfall, i Medier och journalistik, och i Feminism och jämställdhet. Och ett leitmotif i allt detta är kommunikation: brist på sådan, försvårad sådan, missbrukad sådan, men också vilka enastående stora saker som kan ske när den fungerar och används konstruktivt. Med detta sätter jag punkt för i natt, klockan är 03, det blir säkerligen mera i morgon.

Lite länkar: Al-Jazeera, Wall Street Journal, Helene Bergman på Newsmill, OldWolf, AB om Obamas tal, Michael Winiarski i DN om Mubaraks regim

Jag försöker följa vad som händer men det är alldeles för mycket nu. Agendor finns överallt och vilka de är i fråga om anklagelserna mot Julian Assange, WikiLeaks, ”gräsrotskampanjen” #prataomdet osv lär visa sig för sanningen kommer alltid fram förr eller senare. I skuldfrågor där jag inget vet tar jag inte ställning, en annan sak är att jag inte har tagit ställning för #prataomdet, det har privata skäl då jag förr har skrivit och sagt för mycket och i andra sammanhang fått höra saker jag inte ville höra. Men har pratande slagit fel för mig så kan det göra det för andra också, och därför tar jag nu uttalat ställning mot. Det här är fel sätt.

Jag är för trött för att vidareutveckla just nu så jag snor det jag skrev i en tråd på Flashback igår, och låt oss vara ärliga nu, det är inte ”gräsrötter” som använder Twitter utan en formell / informell mediaelit. Jag är hellre en gräsrot under isen än deltar i nåt sånt här. Och sluta dra in Bjästa i detta! Det handlade om minderåriga och kan inte jämföras.

Postat av Berengar igår 18.30:

”Vad tänker jag? På att Marshall McLuhans tes som alla dissat sen sextitalet, The Media is the Message, kommer att vara giltig två år av världshistorien, 2010 och 2011. Det kan hoppeligen aldrig mer hända att så många blir så förhäxade av ett så bristfälligt medium som Twitter. Det ser för fan ut som det är gjort för barn och betyder Kvitter. Moget?

Man skriver ett sms på tre ord, ”Medis istället, OK?” Och det är viktigt den stunden. Men twitter är som offentliga sms, och ingen fattade hur bristfälliga de är på sikt och hur människor lurat sig att viktiga saker kan sägas så kvickt och ogenomtänkt och nu är det bevarat för alltid, hur gärna människor än vill sudda.

Vad säger jag om att #prataomdet? Nej, inte såhär. Jag lärde mig saker om att skriva självbiografiskt och om att få höra saker man inte kan bära. Nu hamnar allt i en röra, saker som borde polisanmälas, saker som borde bearbetas i terapi, och saker som inte angår andra men som man borde lära sig nåt av för egen del. Det kommer som nån sa här att få stora juridiska konsekvenser för lämnar jag under eget namn ut nån anonym så lär folk ändå kunna räkna ut vem det handlar om, och den personen kan inte försvara sig eller ge sin syn.”

Edit 15.54: Kolla källor, Granberg… klart det ser fel ut… det ska vara The Medium is the Message. Mupp… Hela mediavärlden / medievärlden är en härva av meta och meta-meta och här sitter bloggaren, The Monorail Brain, och skriver om vad hon skrev på Flashback om vad andra skriver om som andra har skrivit om.

Det här är en blogg som jag länge har återkommit till, både som en punkt på dagliga rundan och som en referens när det har hänt nåt som jag vill ha mera info om. Underrubriken är Oberoende röda funderingar kring politik, livet och orättvisor. Här finns en välformulerad bloggare med patos, klarsyn och kunskap, och att politiker och makthavare följer den här bloggen gör de alldeles rätt i. Senaste inlägget, De osynliggjorda, utgår från en ovanligt rättfram krönika för att vara i AB, skriven visserligen av Oisìn Cantwell, om vad som egentligen hänt med de alla som utförsäkrades förra året. Ja, läs gärna själva om ni orkar, för det är plågsam läsning.

Jag skulle inte bli förvånad om försämringarna i sjukförsäkringen, den helt cyniska och ibland synbarligen sadistiska behandlingen av sjuka och handikappade människor, håller på att sätta igång en motrörelse. Nätverket Resurs är en del, bloggarna en annan. Just nu sitter jag apropå ingenting och läser om upphandlingen av IT i Nacka kommun, det blev fem gånger så dyrt som ursprungligen sagts och lär bli dyrare innan det är klart, det har tagit tre gånger så lång tid som planerat att få igång (och är inte igång ännu), och det här drabbar ungarna i grundskolan.  De fick en massa datorer, visst, men de gick inte att använda. Och kommunens datatekniker fick gå i samband med upphandlingen. De enda som är glada är väl de privata leverantörerna som fick massa cash gratis.

Bild: Som sagt…

säger Hamlet till Ophelia i ett anfall av självförakt. Gå i kloster! Bättre leva i celibat än att föda flera Hamletar. En tanke på kommunitetsliv har jag haft sen jag var liten* men då jag inte har trott mig fixa celibatet har jag avstått. Sex har varit en av mina största drivkrafter och orsakat en hel del kalabalik i mitt liv, för att inte tala om trevliga upplevelser. Nu när 2010 går mot sitt slut börjar jag så smått att summera detta år som jag gör vid varje års slut. Jag har skrivit nästan inget om sex här på bloggen i år, jag har inte denna drivkraft kvar. Ända sen jag var 8 år och förstod vad homosexualitet var så har jag velat leva i lyckliga relationer, eller en lycklig relation. Vid 8 hade jag ingen sexualitet men visste vad det var (det fanns mycket böcker att läsa) och mina parförhållandevisioner handlade mest om hur trevligt det skulle vara att vara gift rent allmänt! Jag kunde knappt vänta tills jag blev vuxen och kunde få bli gift! Rolig unge jag var.

Och i mitt vuxna liv har jag mera varit i relationer än singel. Jag har aldrig låtit mig nedslås av problematiska förhållanden och kraschar utan tänkt som en verklig Maria von Trapp att det blir nog min tur också. Plötsligt märker jag att allt det där är borta. Både sexualiteten och socialiteten är borta. Jag vill ha mina vänner och det räcker så. För jag kan nog ganska säkert säga att Nigella Lawson aldrig kommer att banka på min dörr med en matkorg, säga ”Come into my arms, you little hotdog!” och tippa omkull mig på hallgolvet. Kontakter av många olika slag har knutits de senaste åren genom den här bloggen, det har förekommit att människor har fått en bild av mig som nån de skulle vilja ha ett förhållande med, plus alla vänskapsband som knutits förstås.

Det är ingen överdrift att säga att jag känner en hel del ruelse därför att jag har gett ut så mycket av mig själv. Det var rätt att göra det då, men det är också nu på sin plats att säga som det är, jag vill inte gå in i nåt förhållande nu. Och vet inte om jag nånsin vill det. Paradoxalt nog skulle det nu vara riktigt läge för att gå i kloster, jag är ingen fara för andras eller min egen dygd längre. Att leva ett andligt liv ute i världen är svårt för mig, jag gör framsteg men blir även hela tiden distraherad och brister i koncentration.

*Det här med religionen behöver förtydligas. Jag kan sägas vara ett Guds barnbarn, föräldrarna var mycket negativa till kristendomen och närmast hatiska till den, särskilt min far, och han förklarade det med att han fick avsmak för det som barn till en präst. Det där påverkades jag av när jag var liten och betraktade mig också som ateist, men bli nunna ville jag ändå! Helsnurrigt. Och jag såg Jesus som en vishetslärare och rebell i ett, och som den bästa människa som nånsin hade levat. Jag älskade verkligen Jesus djupt. Men omvänd till den kristna tron blev jag som sagt inte förrän jag var 20.

Det händer, som flera av er vet, att människor ibland hittar den här bloggen, kanske läser den ett bra tag, och så småningom får tanken att de vill lära känna mig irl. Utan bloggen hade jag aldrig lärt känna flera av er som jag räknar som riktiga och viktiga vänner idag. Men ibland går det snett. Jag diskuterade det här med min psykolog häromdan. Jag skriver en ärlig och personlig blogg men det som tillhör min privata sfär lämnar jag utanför, detta hindrar dock inte att den människa som framträder här är jag.

I år har det hänt inte mindre än fyra gånger att människor har bjudit in sig i min tillvaro och fullkomligt invaderat den, de har velat ha min fulla uppmärksamhet 24/7, de har tyckt sig ha rätt att styra och ställa i mitt liv, de har tyckt att åh, AK kan hjälpa mig med alla mina problem /åh, jag kan hjälpa AK med alla hennes problem. (Och båda inställningarna är lika egoistiska.) Jag vet att jag inte är överdrivet vänlig och artig, jag behandlar människor på ett sätt som jag tycker är rimligt och adekvat. Och i de allra flesta fall fungerar det alldeles utmärkt. Men psykologen och jag grunnade över om det ändå är nåt jag gör fel, och vi kom fram till att det är inte det. Jag ger inte ut för mycket, det är de som missbrukar det jag ger ut som gör fel.

Vissa människor dras till mig, människor som är helt gränslösa i förhållande till andra, och de fattar inte vilket intrång de gör. De allra flesta hanterar min vänlighet perfekt därför att de själva är likadana, och medvetna om att människor, jag och de och alla andra, har gränser som inte ska överträdas. Det här året har varit mycket lärorikt i den meningen att jag har lärt mig att se väldigt tidigt när en kontakt håller på att gå överstyr, för varningssignalerna ser väldigt lika ut från gång till gång. Och alla kunskaper är värdefulla, även om de är plågsamma både att få och att ha.

Poängen med allt detta är att bloggen till mycket stor del är jag, och den person som här visar sig är en person som vissa gränslösa människor kan snöa in på. Men ingen kan äga mig, ingen har rätt att ens tänka den tanken. Jag har råkat ut för människor som velat äga och kontrollera mig i hela mitt liv, och tanken på att jag är en fri och oberoende ande som har koll på mitt liv är så hemsk för dem att de blir dubbelt kontrollerande. Jag har inga problem som jag inte kan hantera själv, och kan jag inte det så säger jag till, annars är det ett intrång.

Jag tror ärligt talat inte att alla kan förstå mig och min livshållning. Jag har nått ett stadium på min andliga väg där jag bara har ena benet kvar i samsara, och kvar i mitt kött men inte beroende av det kan jag dunkelt och på avstånd se Gud. Att sky köttet och allt jordiskt är inte mitt mål, bara friheten från att äga och bli ägd. De människor jag älskar äger jag inte, de är gåvor i mitt liv, precis som den blå fjärilen som slog sig ner på min handflata när jag stod på busshållplatsen, sen satt den där tills bussen kom och jag sa: nu måste vi skiljas åt.

All denna kalabalik som bloggandet ger upphov till i mitt privatliv, och har gjort sedan jag startade 2006, stör både min arbetsro, min sinnesfrid och mina verkliga vänskapsrelationer. I princip lägger jag ner nu, men utan att säga ”aldrig mer”. Det kan hända att det är nåt jag vill skriva om nån gång, och kanske tar jag upp det mera seriöst nån gång i framtiden. Men inte nu.

hette ett program som jag såg på Discovery en gång hos nån, minns inte vem, som hade TV. Idag vill jag tipsa om en alldeles förtjusande hund med egen blogg, den engelske bulldoggen Moltas, som bor i Östersund (min barndomsstad!) med matte och husse. Man har fått följa hela hans valpdom, i december fyller han ett år, och det är underbar läsning. Bloggen är roligt och fyndigt skriven och bilderna är faktiskt lysande bra, det är matte som rattar tangentbord och kamera men man inser att det är Moltas själv som är hjärnan bakom det hela. Missa inte denna guldblogg! Visst är det så att en glad hund förgyller livet. Och med detta önskar jag er alla en underbar söndag, strax åker jag in till stan i det något kyliga men soliga septembervädret. Tillbaka i kväll nån gång. :hello:

Bild: Personen på bilden har inget med texten att göra annat än att det är en engelsk bulldogg! (Kul bild, tittar man på rhododendronbuskarna och lyktan kan man få intrycket av att jycken är stor som en folkabuss, men det måste vara en ovanligt småbladig rhododendron. De engelska bullarna är inte jättestora, men de är stadiga bitar och där kan man snacka om nånting att hålla i när åskan går!)

Lite i sänder får jag struktur på allt mitt material. Som jag nämnde i ett inlägg som försvann så håller jag på och gör subdomäner till min toppdomän .digenia.se och hittills är tre nu skapade om än inte utseendemässigt klara. Textarkivet skapade jag i förra veckan och det ska få en layout. Idag har jag flyttat in en del av mina egna bildgallerier i http://bild.digenia.se/ och alla är jättevälkomna att kolla dit! Det är byggt på Flash och man kan välja om man vill se bildspel eller bläddra manuellt. Jag har provat lite olika lösningar med plugins etc men fastnade för den gamla hederliga och välfungerande modellen med bildlänkar på en sida. Så varje miniatyrbild leder till ett album. Och alla mina bilder är förstås public domain och bara att spara om det är nån man gillar. Vill man ha nån bild i större format, skriv ett mail så skickar jag.

Bild: ”När Henrietta vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann hon sig oförmögen att stiga upp därför att hennes underkropp hade förvandlats till locket på ett påskägg”.