Facebook och jag

Den 9 juli 2011 satte jag upp min sida på Facebook. De som varit mina vänner sedan dess, och även innan dess, vet att jag relativt tidigt blev medveten om att jag kanske inte stannar där permanent. Facebook har gett mig enormt mycket. Inte allt av det jag i förväg hoppades det skulle bli, men andra underbara saker jag inte kunnat föreställa mig. Äkta vänskap, fantastiska möten som säkert aldrig ägt rum annars.  En plats där jag kunde knyta kontakter med och nätverka med andra författare har det dock inte riktigt blivit, och det beror med all säkerhet på att jag är alldeles för udda, egensinnig och ensamvargig. För att kunna stå för något måste jag göra det på mitt eget sätt.

Mina funderingar fortsätter och börjar nu ta konkret form. I princip har jag fattat beslutet att lämna Facebook den sista juli, och den kommande månaden ska jag ägna åt att bli helt säker på att jag gör rätt. (Visst kan jag fatta blixtsnabba beslut, men då ska det vara fråga om nödsituationer  eller på annat sätt brådskande, och det är inte alls fråga om detta nu.) Det ger mig gott om tid att knyta ihop alla trådar, runda av och styra upp. För jag kommer inte att avaktivera kontot utan radera det permanent. Ingen vet något om framtiden och kanske kommer jag tillbaka någon gång, men jag hoppas att den dagen om den eventuellt kommer, inte ligger månader utan år in i framtiden.

Vänskapsbanden från förr fortsätter precis som innan jag kom till Facebook: irl, via mail, pappersbrev, mobil och skype. De nya vänner jag fått där som vill fortsätta vara mina vänner även när jag inte är kvar just där är mer än välkomna att fortsätta vara en del av mitt gäng, och då ordnar vi allt det praktiska, kontaktuppgifter osv., via pm.

Facebook har vid sidan av allt det negativa (som kräver ett eget inlägg) många fördelar, det förnekar jag inte alls. Men just för mig har det för stora nackdelar, det har tyvärr blivit en stötesten. Det tar för mycket tid och energi eftersom jag med min asperger inte kan ha mer än (max) ett tankespår igång i sänder. Ju mer jag skriver och kommunicerar där, desto mindre tid och energi kan jag lägga ner på min blogg, på naturen, på vad som händer i den reella världen (även globalt) och, det viktigaste, på det som är det viktigaste för mig vid sidan av vänskaper irl, min kontakt med Gud, mina studier i mysticism, min andliga resa, bönen och meditationen. Och jag tror att förändringar, resor, väntar mig även i riktiga livet, men det är en helt annan historia.

Dock har tiden på Facebook lärt mig många viktiga saker. En av dem är att även en nomad i tillvaron mår bra av och behöver interagera med andra. Jag är alldeles för social för att bli en äkta, bokstavlig anakoret. Jag kommer att hitta ett annat community eller sammanhang, av vilket slag vet jag ännu inte. Det kan bli allt från Pilgrimsforum, Darkside, Monachos.net, Nordens Viltrehabilitering, ActionAid, Stiftelsen Berget, etc. etc. Jag kanske till och med återvänder till Flashback eller Qruiser, för jag tror på att finnas mitt i eländet (och allt är inte heller elände där) för att om möjligt utgöra en motvikt till bigotteri, intolerans och medmänsklighetsbrist. Så här ser mina tankar ut idag, den 24 juni 2012.

Bild: Pilgrimsfalk (bildkälla: http://public-domaine-image-com)