Och vad ser den? I kväll har vi fått veta att president Mubarak avgår. Egyptens folk har talat, säger Barack Obama, och kanske är han bekymrad eftersom USA har både stöttat och hetsat diktaturen i detta utarmade land så länge. Revolutionen i Egypten kallas för folkets (och det är väl definitionen på en revolution för mig, att den utförs av folket) men också för kvinnornas, och klart är ju att kvinnorna är en del av folket.

Jag är ingen grävare och ingen analytiker, men hur saker sägs kan ge mig minst lika mycket information som vad som sägs. Det är en stor tid vi lever i nu, det händer så mycket, och kanske är alla tider så på olika sätt. Men förändringar har skett under min livstid som ingen kunde föreställa sig när jag var barn. I kväll har jag som så ofta när mörkret har fallit känslan av att min stuga är ett litet fartyg mitt ute på en svart ocean under en stjärnlös himmel. Men världen omkring mig är nära, färgrik och påträngande tack vare internetuppkopplingen.

Det samlande för alla de händelser och skeenden som upptagit mina tankar och skrivande den senaste tiden är kommunikation. När framtiden ska beskriva oss och vår tid kommer internet att finnas med i all historieskrivning. När världen omkring oss kommer närmare får vi en chans att se oss själva utifrån, och jämförelser blir ofrånkomliga även om de som allting annat måste relativiseras.

I antikens Rom, för att börja nånstans, utsattes skandaliserade kejsare och statsmän för vad som kallades damnatio memoriae (minnesfördömande). De var inte först med detta men de första som systematiserade det. Namn höggs bort från monument, myntstämplar gjordes om, inget skulle påminna om att personen hade existerat. I modern tid suddades utstötta och avrättade personer bort från sovjetiska propagandafotografier, Francostatyer togs bort, egentligen är det ett löjligt beteende för i människors minnen lever alla så länge det finns nån kvar som kan minnas.

Troligtvis kommer det aldrig mer att bli möjligt att helt radera bort personers existens, det har egentligen inte varit möjligt sen faraonernas tid i nuvarande Egypten när ytterst få kunde läsa och skriva. (Men analfabetismen är större i Egypten nu än vad den var under kung Farouks regenttid.) Om det som skrivs på nätet får bara lite genomslag och sparas, citeras, kopieras och sprids, så finns det där så länge nätet finns och det finns ingen möjlighet att utplåna det. Vilket leder mig in på WikiLeaks, sexualbrottsanklagelserna mot Julian Assange, den svenska feminismen, och människors personliga ansvar.

Jag finner det otroligt ironiskt att USA:s president är tvungen att uttala sig i åtminstone en aning positiva ordalag om revolutionen i Egypten, samtidigt som alla vet att CIA borstat Mubaraks bödlar och folkförtryckare på ryggen i bastun  och samtidigt som högt uppsatta politiker i USA vill se Julian Assange inom lås och bom på Guantanamo, ja rent av avrättad, när alla vet att upproren i Tunisien, som inspirerade egyptiernas folkresning, sattes igång av avslöjanden från WikiLeaks och att dramatiska förändringar är i full färd i hela arabvärlden.

Vilket i sin tur leder mig in på frågor kring hur vi använder vår stora frihet att uttrycka oss på nätet. I början av upproret i Egypten ströp regimen i stort sett all internettrafik. Då, innan UD avrådde helt från resor dit, var fortfarande svenskar på väg till ”svenskparadisen” (så kallas en plats om en svensk nån gång har badat där) och några oroade sig för att de inte skulle kunna uppdatera sina statusar på Facebook. Men det här övergreppet i medborgerlig frihet väckte avsky i hela världen och inte för turisternas skull även om man förtvivlat behöver de inkomsterna.

Det upprättades snart andra kommunikationsvägar, inte minst genom det virtuella nätverket Tor, här i Sverige ställde bland andra Piratpartiet och SIDA upp med bandbredd (jag hade tyvärr inte tillräckligt för att kunna delta) och man kan läsa mer om hur detta blev en skyddad kanal till omvärlden på Tor-bloggen. Och parallellt med allt detta som hände pågick här en animerad diskussion om brottsmisstankarna mot Assange, om nätverket #prataomdet, om vad som egentligen är en gräsrotsrörelse, om ”sexuella gråzoner” och personligt ansvar, och om den så kallade extremfeminismen och huruvida den har korrumperat vår rättsapparat så mycket att Sverige inte längre kan kallas en rättsstat.

De här frågorna har gett upphov till inte mindre än tre trådar på Flashback och jag lägger ut länkar till dem här för det är mycket intressant läsning: i Aktuella brott & kriminalfall, i Medier och journalistik, och i Feminism och jämställdhet. Och ett leitmotif i allt detta är kommunikation: brist på sådan, försvårad sådan, missbrukad sådan, men också vilka enastående stora saker som kan ske när den fungerar och används konstruktivt. Med detta sätter jag punkt för i natt, klockan är 03, det blir säkerligen mera i morgon.

Lite länkar: Al-Jazeera, Wall Street Journal, Helene Bergman på Newsmill, OldWolf, AB om Obamas tal, Michael Winiarski i DN om Mubaraks regim

Comments are closed.