skendebatt om fosterdiagnostik

oktober 26th, 2009 |

Filosofen Torbjörn Tännsjö uttrycker i en intervju i Aftonbladet åsikten att fosterdiagnostik är bra och bör utvecklas därför att ett samhälle blir bättre om där finns ”färre människor med problem”. Debatten gällde från början främst Downs syndrom men Tännsjö menar att även ”problem” som dyslexi och färgblindhet bör kunna minska i förekomst med bättre teknik. Man kan tycka vad man vill om såna här åsikter, personligen tycker jag det är vidrigt och jag skulle definitivt inte sitta här idag om det 1958 hade varit möjligt att genom fosterdiagnostik ta reda på om ett blivande barn hade Aspergers syndrom. Det var nära att jag aborterades ändå. Föräldrarna ångrade sedan djupt att de hade satt ett ”defekt” barn till världen.

Men den indignerade debattartikel som ett antal teologer, läkare, forskare och andra har skrivit till svar bör tas med en stor näve salt. Flosklerna har man hört förut, det är när man studerar undertecknarna och deras klara koppling till den ”kristna tankesmedjan” Clapham-institutet som man anar en annan agenda bakom retoriken än omtanken om handikappades lika värde i samhället. Den här stiftelsen har egentligen inte så mycket med kristendom att göra utan med värdekonservatism (ett av deras klaraste kännemärken är en våldsam queerfientlighet). Att inskränka kvinnors rätt till fri abort är en hjärtesak för dem. För mig är det lika motbjudande att använda barn med Downs syndrom som vapen i den kampen som att hävda att samhället vore bättre om de inte kom till världen.

För att ha både skor och stövlar på fötterna skulle jag vilja ha tillgång till listan över Claphaminstitutets över 80 grundare. Jag får väl gå upp på Länsstyrelsen och läsa stiftelseurkunden nästa gång jag är i stan. Vad man kan konstatera är att gamle Siewert Öholm är med och undertecknar debattartikeln, ja, vem trodde annat? Och vad ser jag? Tänk att de gamla rättegångshandlingarna fortfarande finns arkiverade på Flashback. Där ser man hur viktigt det är med yttrandefrihet. Blir man fälld eller frikänd spelar ingen roll, spåren finns där ändå för var och en att tolka och följa, allteftersom samhällsklimat och jurisprudens skiftar efter tid.

Posted in debatt, feminism, neurologi, neuropsykiatri, politik, samhällskritik, religion, andlighet, filosofi

http://www.metrobloggen.se/denmodernamunken Indigo Knight

Torbjörn Tännsjö är för mig en slags gåta, för vad jag förstår så är han en väldigt snäll och fin människa, men det är något som slagit slint när han kommer med de här inläggen. Det blir så tokigt som det kan bli. Hur tänker han? Undrar jag. Jag ser på det som en gåta och låter det vara med det.
http://digenia.wordpress.com/ Anna-Karin Granberg

Visst är det så. Jag har ofta tyckt att han säger bra grejer i många frågor. Sen tror jag att media lurar honom att yttra sig om sånt här därför att då blir det liv. Rubriken på intervjun här såg t.ex. ut som om han hade sagt så, men formuleringen fanns inte i citaten i texten. Osnygg journalistik.
http://trollskimmer.net/trolla Mia

Jag kastar nog en liten sten i glashuset nu men med stor eftertanke och mycket grubblande har jag faktiskt funderat på hur jag skulle gjort (åtminstone med tanke på sonen) om jag hade haft facit i hand. Missförstå mig rätt nu, jag älskar honom och dotra så mycket att jag inte ens behöver tänka när de behöver kärlek, skydd och hjälp, utan bara agerar direkt.
Men OM det hade funnits en kristallkula att skåda i så skulle det hela framstått i en helt annan vinkel. Jag är inte ensam om att tänka så här. En mkt god vän sa exakt samma ord när vi diskuterade fosterdiagnostik. Hon har också AS.
Om jag sen skulle valt abort är inte alls så säkert. Bara att jag säkerligen hade tänkt om och gjort på annat sätt för att parera de värsta smällarna.

Att det finns de som väljer att ta bort fostret pga ”downs” är nog egentligen bara ett bevis på att de inte mäktar med. Och även om då barnet är livsdugligt -vad för liv får det? Antingen bortadopterat direkt efter födsel eller också ett liv i en familj som kanske alltid dras med skuldkänslor för att de behöll ”barnet med handikapp”. Ryser vid bara tanken!
Jag vet flera som haft ett helvete med en mor som distanserat sig från det funktionshindrade barnet, oförmögen att krama om och älska det för vad han/hon är och ofta har fadern stuckit iväg med svansen mellan benen strax efter barnet blev fött.

Jag har personliga erfarenheter av att vara en börda för mina föräldrar och det sätter spår i själen, livet och vardagen. Om jag hade fått välja när mitt liv blev till skulle jag tryckt på ”bort-knappen” alldeles själv.
Min farbror som alltid betraktats som UFO av sin egen familj, men ändå klarat sig någorlunda, trots att han har grav autism (ej diagnos) håller nu som bäst på att tyna bort av ensamhet, sjukdom och för att ingen egentligen orkar bry sig på rätt sätt. Jag undrar om inte han också hade tryckt på den där knappen om han fått välja.

skendebatt om fosterdiagnostik

klart.se