När jag träffar på en människa som kallar sig brutalärlig är min instinktiva reaktion att fly. Jag vet att om jag fortsätter prata med honom eller henne eller läser vidare i texten kommer jag förr eller senare att få veta saker som jag hellre hade varit ovetande om. De här dagarna har jag suttit och tittat på mina gamla böcker, och jag vet med absolut säkerhet att de bägge självbiografiska romanerna kommer jag aldrig att ge ut i nyutgåva.

Varför skrev jag dem? För att jag drevs av ett behov att berätta. Det behovet har jag fortfarande men jag hoppas det är mer nyanserat idag. Men då, 1991 när jag började på det som skulle bli en självbiografisk trilogi, var jag både vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare. Jodå, det är sant, jag gick in i min andra paranoida psykos strax efter det att del 1 hade kommit ut. Jag hade på den tiden också en stark övertygelse om att den som har en röst och något att säga har en plikt att göra det. Jag hade möjlighet att få det jag skrev publicerat, då måste jag skriva för alla dem som inte kunde.

Nu, efter alla år som gått sedan dess, efter allt som hänt, är min inställning till ärlighet och öppenhet en helt annan. Jag råder fortfarande andra överlevare att skriva om sina erfarenheter men jag råder dem också att överväga en eventuell publicering under pseudonym. För idag ångrar jag inte att jag skrev böckerna rent principiellt, men jag ångrar verkligen att jag skrev dem just som jag skrev dem, och jag ångrar att de kom ut under mitt eget namn. Det har skapat och fortsätter att skapa förödelse i mitt liv på många olika plan.

För varje framsteg kommer ett bakslag. Paradoxalt nog är det lättare att avfärda en berättelse från en faktisk, namngiven person än en anonym sådan. Det är lättare att använda etiketten ”galen lögnare och mytoman” om man vet på vem man ska sätta den. På så vis kan min vackert tänkta sanningslidelse ha skapat en anda av misstänksamhet som kan göra det svårare för andra att bli trodda.

Det finns också en annan aspekt av att berätta i detalj som jag inte hade en tanke på då men som jag är plågsamt medveten om nu. En text har lika många läsningar som den har läsare. Andra överlevare som skrivit och tackat mig och sagt att boken hjälpte dem har läst den på det sätt jag avsåg. Men den skulle kunna vara lika möjlig att använda som ren pornografi om det är en pedofil som läser. Just ur denna synvinkel hade jag skrivit den på ett helt annat sätt om jag fick möjlighet att göra om det.

I mitt privata liv har jag blivit alltmer övertygad om att ja, visst är det bra att berätta men man behöver inte berätta allt. En alltför stor intimitet, alltför ingående kunskaper om mycket privata och smärtsamma saker, kan vara till stor skada i relationer av olika slag. Jag vill inte höra allt, allt, allt om dig och vill inte att du ska veta det om mig heller.

Att dela med mig av en smärta som jag inte vill lämna gör ingenting lättare för mig, allt det gör är att öka mängden smärta i världen. Vid en viss punkt hade jag sörjt färdigt över det som varit, det som aldrig blev, det finns ingen mening i att hålla kvar den sorgen. Nu behöver jag gråta över sorger som uppstår i nuet, under resans gång.

Men varje gång jag lär känna en ny människa har jag anledning att fråga henne om hon eller han har läst mina böcker. Om svaret blir nej brukar jag säga: bra, du behöver inte göra det heller om du inte absolut vill. Det här är jag idag och det är denna person jag vill att du ska lära känna.