Det är nu precis ett år sedan jag fick veta något jag inte vetat förut. Att skriva om det här har jag skjutit upp gång på gång men nu ska det bli gjort även om det känns ganska pestigt. Då, i början av förra året, hade jag inte någon av mina bättre perioder. Jag hade drabbats av utbrändhet, fått giftstruma, och nyss blivit opererad i magen varvid jag fick leva på flytande föda i sju veckor. Och jag fick panikattacker så fort jag gick ut.

I alla fall råkade jag läsa en debattartikel i en dagstidning, vad den gick ut på minns jag inte längre, men i texten omnämndes jag som en av de svenska författare vars berättelse om sin barndom ifrågasattes. Det här var något jag inte visste om. Jag skrev ett mail till tidningens kulturredaktion och frågade vad det hela handlade om. Strax fick jag svar från en vänlig litteraturkritiker som skrev, ungefär: Men är det möjligt att du inte känner till det här? Det har ju gått rykten om att din historia är fabricerad ända sen din bok kom ut!

Jag svarade att nej, jag är borta från den litterära världen och har ingen kontakt med släktingar, jag har levt som en eremit i många år utan tv, radio och tidningar, jag visste faktiskt ingenting. Jag bad honom berätta lite mer, och vi växlade många mail under några veckor. Boken det handlar om är den berättelse om min barndom som jag skrev i romanform och som utkom 1992 under stort ståhej. Jag hade tagit det för självklart att min släkt skulle ta avstånd från mig och så skedde också.

Nu fick jag av denne kritiker veta att en ryktesspridning där jag utmålades som lögnare hade satts igång av min mor och någon psykologkollega till henne, och sedan hade det bara fortsatt och spridit sig, ända upp i Svenska Akademien. Saker och ting föll på plats för mig nu, märkliga och ytterst obehagliga antydningar i en recension av en diktsamling jag gav ut 1999, mail som inte fick svar, små saker som jag då inte begrep men som nu fick ett sammanhang och en förklaring.

Jag fick till min förfäran också veta att jag för inte så länge sedan skulle ha ”coachat” två unga flickor att komma med falska anklagelser om s/exuella övergrepp mot en person som hade haft indirekt anknytning till familjevårdshemmet där jag vårdades i slutet av sjuttiotalet. Det hade gått så långt som till rättegång, tack och lov blev han frikänd, och jag hoppas inget av denna skit hänger fast vid hans namn. Vad för skit som hänger fast vid mitt orkar jag inte ens tänka på. Och allt detta hade hänt utan att jag haft den minsta aning om det.

Det är svårt att uttrycka hur äcklad och chockad jag blev av allt detta jag nu fick veta. Jag har ägnat många timmar åt att grubbla över vad jag borde göra. Men om det har hållit på i mer än femton år är det förmodligen ingenting jag kan göra. Jag skriver om det nu. Nästa inlägg ska handla om öppenhetens pris.

Comments are closed.