Jag får ibland höra att jag skriver en väldigt ärlig blogg. Det stämmer nog. Jag är inte rädd för att tala om svåra saker. Men man bör inte tro att man känner mig privat om man bara har läst den och/eller mina böcker. Det händer ju ibland att människor börjar läsa här och sen tror att de känner mig, ja till och med har något slags rättigheter till mig, och ur detta missförstånd uppstår ibland ganska knepiga situationer. Jag har ju skrivit och skriver så personligt jag kan men min privata sfär och det som finns där delar jag bara med mina vänner. Självklart är den AK Granberg som framträder här inte hela jag utan väl valda delar, och det är en gränsdragning som är viktig men som många inte fixar, både bland de som läser här, bland läsare av andra bloggar, och bland webbpublicister av olika slag.

De senaste åren har jag haft anledning att fundera en del över de här sakerna. Bloggandet har verkligen varit en god skola där jag inte bara lärt mig massor om mig själv men också om mina medmänniskor. Denna vinter håller jag på och summerar och knyter ihop trådar. Och nejdå, jag ska absolut inte lägga av! Däremot kommer jag till viss del att ändra inriktning och policy, något som hänger samman med mitt hittills öppna engagemang i kontroversiella frågor och för kontroversiella personer, rörelser och företeelser. Jag slutar inte vara engagerad, tvärtom, men det jag kan bidra med kommer i fortsättningen inte att ske i det öppna. På så vis kan jag göra mer nytta och min insats blir mer effektiv.

skriven av Måns Nilsson och Mathias Wåg finns att läsa i nättidningen Feministiskt Perspektiv, verkar vara en läsvärd tidning överhuvudtaget för övrigt, vet inte varför jag inte sett den tidigare: #antifeminism: Liten krets koordinerade Scum-drev. Jag rekommenderar läsning och konstaterar att det man kommit fram till bekräftar uppfattningen jag har att det handlar om en liten och marginaliserad samling av antifeminister. Det bekräftas att utrökningspådraget som startades av foliehatten Paul Elam på A Voice For Men där en belöning utlovades till den som kunde avslöja namnen på de inblandade i den svenska terrorgruppen ”Scum” handlar om missinformation och missförstånd, för som alla insatta vet så finns det inte och har aldrig funnits någon sån grupp.

Men en sak vill jag påpeka, och det är att kopplingen till Anonymous är inte så entydig som det kan se ut. Under hösten fick jag från flera håll information, som jag tyvärr inte har möjlighet att belägga, som sade att det ”riktiga” Anonymous’ namn och renommé hade kapats av ett fåtal marginaliserade individer i utkanten av den svenska papparättsrörelsen. På bloggen AnonOps Sweden utlystes ”OpScum”, citat: ”[...] kommer Anonymous Sweden att söka upp alla S.C.U.M medlemmar som aktivt stödjer tortyr av människor. Vi kommer att stänga ned er och publicera ert nätverk öppet med era mail, precis som vi gjorde med Mossad eller Muslimska Brödrarskapet.” (sic) Man fick snart komma med ett ”förtydligande”, läs dementi: http://anonopssweden.blogspot.com/2011/11/abut-opscum.html (sic)

Det ligger i Anonymous natur att vem som helst kan starta en Op. Edit: Detta stämmer inte enligt en kommentar jag fick nyss och jag litar på kommentatorn, jag kommer att ändra i texten här bara jag får veta hur det ligger till så exakt som möjligt. Och det kan som synes vara både positivt och negativt. Just denna har tyvärr gett en del negativ publicitet och det spiller över på de ytterst lovvärda aktioner som görs i andra länder. På samma sätt har några bloggare inom den svenska papparättsrörelsen utnyttjat publiciteten kring sexualbrottsanklagelserna mot Julian Assange för att sprida desinformation och svärta ner svenska feminister, ROKS och F!. Jag tror inte att dessa isolerade individer bryr sig särskilt mycket om vare sig WikiLeaks, yttrandefrihet eller Julian Assanges personliga öde, utan även detta handlar om att svärta ner den svenska feminismen. Genom detta ”stöd” gör man faktiskt inte Assange någon tjänst.

Post scriptum: När jag nu ändå är inne på Assangefallet tänker jag passa på att summera vad jag kommit fram till efter att ha följt det och dess förgreningar och förvecklingar sen det hela började i slutet av augusti 2010. Ibland får man vara med om historiskt betydelsefulla skeenden, och detta kommer att bli föremål för mycket forskning i framtiden, men tyvärr kan jag inte se att nån av de inblandade kommer att få ut särskilt mycket positivt av det. Förutom de direkt berörda personerna har Sveriges internationella rykte som rättsstat, WikiLeaks, det Socialdemokratiska partiet och den svenska feminismen lidit enorm skada.

När jag började följa Flashbacktråden om själva rättsfallet valde jag att inte ta ställning till de olika konspirationsfunderingar som framfördes. Spekulationer kan ibland vara fruktbara men här var det helt enkelt för stort och för komplicerat. Med utgångspunkt i den läckta häktningspromemorian bildade jag uppfattningen att lika korrekt som det var av chefsåklagare Eva Finné att häva anhållningsbeslutet, lika fel var det av överåklagare Marianne Ny att besluta om förundersökningens återupptagande och småningom utfärda ett nytt anhållningsbeslut. Utifrån det som står att läsa i HäP finns det såvitt jag och många med större expertis kan bedöma inte en chans att Julian Assange skulle kunna bli fälld för våldtäkt i en svensk domstol. Tack och lov, skulle jag vilja tillägga.

Ingenting tyder dock på att det hela skulle varit en ”sexfälla” iscensatt av främmande makt eller på främmande makts uppdrag. Däremot har hela historien mottagits med tacksamhet av krafter framförallt i USA som vill tysta WikiLeaks. Men när vi kommer in på #prataomdet-kampanjen (Flashbacktrådar: 1, 2) så måste det anses bevisat att de drivande använde sexualbrottsanklagelserna mot Assange som en krok för att hänga upp budskapet på. Tyvärr har de fått hjälp med det av både rättsväsende, politiker och media, och på ett sätt som sätter rättssäkerheten i fara. Jag tror inte heller där att någon sådan agenda fanns i förväg men att att man när faktum förelåg såg en möjlighet att förstärka budskapet med den aura som omger en så känd och dittills respekterad person som Julian Assange.

Det finns krafter som vill utvidga det svenska våldtäktsbegreppet. Det vore enligt min mening extremt olyckligt. Sådana strävanden lyser fram, mer eller mindre uttalat, på många ställen i de hätska diskussioner som varit kring Assangefallet. Skulle våldtäktsbegreppet urholkas skulle det leda till inte bara många missgrepp av rättvisan men också till att många kvinnor och män som utsatts för vad vi idag menar med våldtäkt inte skulle bli trodda. Till slut skulle det kunna bli helt meningslöst att ens anmäla någon även om brottet vore aldrig så grovt. Det är nödvändigt att skilja distinkt mellan så kallat gråzonssex och faktiskt våld. Det förtjänar både offer och förövare.

Jag följer diskussionerna kring Felicia Feldts bok. Naturligtvis är det inte förvånande att röster ur sekten kring Anna Wahlgren försöker misskreditera Feldt, men stödet hon får är större efter vad jag kan bedöma. Katerina Janouch har skrivit en mycket fin artikel på Newsmill: Anna Wahlgren borde tacka sin modiga dotter! och i kommentarerna framträder både före detta missbrukande föräldrar och vuxna barn som också har historier att berätta. En kommentator talar om Barnaboken som ”barnmisshandelsboken” och det är en träffande beskrivning, jag läste den för många år sen och fann den skrämmande.

Jag får höra, men tänker inte läsa recensionen, att Aase Berg dissar Feldts bok i Expressen och det förvånar mig inte med tanke på vad denna recensent anser om min egen barndomsberättelse. Felicia försvann däremot tänker jag köpa. Samma tendenser som jag ser i stort syns även i Flashbacktråden Hur har det gått för Anna Wahlgrens (Barnaboken) egna barn? som startade 2010 (frågan är logiskt ställd och ter sig nu även profetisk). Signaturen Prescript-pants skriver bland annat såhär, och jag har inget att tillägga:

Att få berätta handlar för mig inte om hämnd eller att andra ska tycka synd om mig. Det handlar om få lov att ”tända ljuset så att trollen spricker”. Att få äga sin egen historia är en så oerhört viktig förutsättning för att det förflutna ska släppa sitt grepp om en. Det är möjligt att man inte förstår det om man inte är eller har varit i en liknande situation själv.

Boel Schenlær träffade jag första gången någonstans kring 1992, det år då hennes första diktsamling FRESK kom ut. Det är tjugo år sen! Jag gillar henne lika mycket om inte mer idag, som poet och som vän. Nu kommer en efterlängtad ny diktsamling ut och jag fick ett förhandsex i brevlådan idag, har bara hunnit börja läsa den och eftersom jag inte är någon litteraturvetare alls utan använder håren på mina underarmar som kvalitetsindikator så kommer jag inte att skriva någon recension utan bara uppmana alla mina vänner: läs den. Det är så bra att man blir matt, men också stark. Omslaget av konstnären  Katarina Norling är mycket vackert och passar texten perfekt.

ger jag ett litet urval av nedan. Särskilt mycket negativt har jag däremot inte skrivit förrän nu i samband med Filipstadstråden. Den fria debatten är viktig för mig men jag ser även att den yttrandefrihet vi har inte får missbrukas utan måste användas på ett ansvarsfullt sätt, annars riskerar den att inskränkas. Att försöka framställa mig som ute efter att ifrågasätta Flashbacks existens är helt missvisande, det är bara att gå till källorna och läsa. Bländverk och fulspel är vad ni sysslar med, och ni fattar inte att det är ni själva som både skadar Flashback och hotar det fria ordet.

För det är ju löjligt uppenbart att det här lilla minidrevet mot mig, som mest verkar bestå av en skara gläfsande powderpuffs, syftar till att vända bort uppmärksamheten från det faktum att jag har ordentligt på fötterna när jag kallar NKMR för en samhällsfarlig organisation. Att jag inte alls är betydelsefull som opinionsbildare spelar ingen roll (detta är ju en mysblogg och inget åsiktsmaskineri), alla diskussioner om detta måste tystas ner.

Om WikiLeaks, revolutionen i Egypten och yttrandefrihet:
http://blogg.digenia.se/2011/02/12/framtiden-speglar-sig-i-oss/

Om vikten av öppenhet och att kunna hitta material som makthavare vill dölja:
http://blogg.digenia.se/2009/10/26/skendebatt-om-fosterdiagnostik/

http://blogg.digenia.se/2011/12/08/medieormen-fuskfotografen-julian-assange-och-expressens-kampanj-mot-flashback/

Rättare sagt nominerad till nominering:
http://blogg.digenia.se/2011/01/14/flashbacktraden-om-bjasta-nominerad-till-guldspaden/

Om #prataomdet-kampanjen och att de verkliga gräsrötterna finns på Flashback:
http://blogg.digenia.se/2011/01/25/prata-mindre-tank-mer/

Uppgörelse med radikalfeminismen:
http://blogg.digenia.se/2011/02/27/emot-allt/

att man inte skriver någon hatblogg, skulle jag vilja säga. Jag kommer ihåg att jag och en vän diskuterade eskatologi och då tog jag Idol-juryn som exempel. Jag har bara sett ett enda avsnitt genom åren men man har ju läst en del om programmet, och där fanns förr en jurymedlem som var speciellt elak. Då sa jag att tänk vad hemskt att stå där framför Sankte Per (om man är lutheran) som slår i Livets Bok och säger: Jaha, jag ser att du har utmärkt dig för att ha fått många ungdomar att gråta i TV och krossat deras drömmar.

Igår skrev en annan vän till mig: Jag är så stolt över dig att du driver din blogg för rättvisa och kärlek! Det är ganska fantastiskt att få såna saker yttrade om sig. Men har man använt sina 15 minuter i rampljuset till att sprida hat så tror jag man får ångra det på ett eller annat sätt. Jag fördömer ingen och hatar ingen heller, däremot känner jag medlidande med många därför att hat urholkar själen, förstör människors mänsklighet, och författigar deras liv. En annan sak är att det är mänskligt att vilja hämnas på människor som gjort en illa, men jag vill inte det heller längre därför att jag ser att de är sina egna straff. Jag behöver aldrig ens tänka på dem mer.

Här diskuterade vi igår kring Astrid Lindgrens gestalter, exempelvis Kajsa Kavat: fattiga men hederliga, tog hand om varandra; ute men på väg tillbaka: ren mänsklig godhet. Hur kan man inte sträva efter att göra så gott man kan, göra andra så väl man kan, göra det bästa av förutsättningarna man får? Det är lätt som en plätt. Man behöver inte vara särskilt helgonlik, inte heller naiv och tro att världen är rättvis. Det är den inte. Och naivitet och naivism är två olika saker, det första är destruktivt, det andra inte. Men sträva efter rättvisa måste man göra. Utan att göra andra illa, utan att köra över eller utnyttja. Då lever man i kärlek.

Ja, den är faktiskt väldigt bra. Välskriven, varierad och vettig. Men kan du inte komma hit och skriva istället för att tramsa i AK-tråden när du vet att jag inte bemöter det där? Fegt tycker jag. Nu säger du att jag dissar Flashback för att tonen är hård och folk kastar skit på varandra. Det är fullständigt osant. Du vet mycket väl att det jag dissar med Flashback är detta: att Filipstadstråden inte tagits bort. Jag struntar väl i om folk har en hård ton. Det är nånting helt annat än en hel tråd som bryter mot både lagar och regler och anständighet och där en privatperson utsätts för grovt förtal och smutskastning från inlägg 1. Men du tycker den tråden är toppen därför det är en kvinna som utsätts, och dessutom kan du få in en massa knäppkängor mot SIS, sociala myndigheter etc. Nu vet jag inte varför ditt intresse för mig är så stort, det tycks alltid ha varit det, men håll dig till sanningen åtminstone.

Edit: Bryr du dig inte om att en intellektuell gigant som BaalZeBub sopar mattan med dig? Du fortsätter bara att komma med dina hårresande och befängda stolleprov till utsagor. Nu vill jag se källor! Visa mig källor på att jag är med i en överlevnadssekt och ägnar mig på heltid åt NKMR-hatande! Hur klarar jag att livnära mig på det? Jag har aldrig fått en krona från min PayPal-knapp under de tre år jag haft den här. Sen väntar jag fortfarande, över ett år senare, på att få se belägg för dina påståenden om att svenska feminister på riktigt arbetar för att utrota alla män (genom att döda alla som finns och förhindra att det föds några nya). Vad har vi tänkt att göra med nära fem miljoner döda kroppar? Belägg, annars tror jag du hittar på! Belägg eller lägg ner!

Bild: Titta, man ser rakt igenom renens huvud!

visar min mini-pc och det blir inte så mycket fotat numera,det är svårt att jobba med bilderna när de både är små och visas i låg kvalitet. Men annars är jag jättenöjd med nydatorn som redskap för att skriva text, spela in ljud och surfa. Den väger så lite att jag kan ta den med överallt om jag vill. I alla fall, det har blivit väldigt mycket text skriven här de senaste dagarna, och vi måste ha balans så här kommer lite nya bilder ändå.

Först en från köpcentrumet Mölnvik som till hälften står tomt på grund av sättningar i byggnaden. Den vitala konstnärsföreningen Artitude – Galleri Tillfället har tagit tillfället i akt att använda de stora skyltfönstren för en sen ett par år pågående och föränderlig konstutställning som man kallar för 100 meter konst. Den här bilden tyckte jag var väldigt stark:

Frost är vackert!

Ved!

Nyligen köpte jag en micpreamp, rörbestyckad, alltså en förförstärkare som jag använder för att få bra kvalitet när jag spelar in musik i datorn. Den är väldigt väldigt snyggt designad tycker jag, så här kommer en bild på den också!

Men även om benämningarna är snarlika tycker jag inte det är särskilt svårt att hålla isär dessa två rörelser, de skiljer sig för mycket åt i framtoning, metoder, syften och ideologi. När man sitter för mycket, som jag nog har gjort, och läser på Flashbacks forumdel Feminism och jämställdhet, så är det lätt att bli lite yr i huvudet och undra vad som är upp och ner och hur det står till med den svenska synen på jämställdhet. Där finns det män som bestämt hävdar att det är bögigt (!) med män som går runt med sina ungar i barnvagn på stan, nåt sånt skulle de aldrig göra. Men då undrar jag vad dessa män skulle göra om det blev skilsmässa och de fick ensam vårdnad. (En annan rolig uppfattning som man ser där ibland, fast detta är väl lite OT, är att cunnilingus enbart är för flator, som en kille skrev: ”Nej, det skulle jag aldrig göra, man är väl ingen fittlapare heller!”

Men Papparättsrörelsen kontra Papparörelsen var det jag skulle skriva om. Det finns en alldeles ypperlig australisk webbsida, XY – men, masculinities and gender politics, som i tjugofem år publicerat texter, artiklar, undersökningar med mera i ämnet mansforskning. En sak de har ägnat sig åt är att kartlägga och dokumentera den internationella Men’s and Fathers’ Rights Movement, och här finns en omfattande artikelsamling. Man har sammanställt en (naturligtvis bara ett urval) lista över attentat och våldsdåd begångna av Papparättsaktivister under åren 2003-2006. Vad jag skrev om oheliga allianser mellan NKMR och dessa krafter äger sin giltighet men börjar man titta ännu mer noggrant ser man att det finns förbindelser kors och tvärs mellan grupper som man skulle tro skyr varandra som pesten. Så enkelt är det dock långt ifrån.

För Sverige just, så såg det här värre ut för ett par år sen än vad det gör idag. Utvecklingen är glädjande och det har till stor del att göra med framväxten av en annan typ av mansrörelse, den som brukar kallas Papparörelsen. Om detta har Monica Antonsson skrivit en härlig artikel på sin blogg: Dagens pappor är toppen! Det finns hopp! För låt oss inte glömma att av alla separationer där barn är inblandade är det bara 3% som leder till vårdnadstvister. Det är lätt att bli nedslagen och förvirrad av den högljudda och aggressiva retorik som hörs från de mer militanta Papparättsaktivisterna.

För några år sen fanns stora planer och förhoppningar om att Sverige skulle bli ledande i den internationella rörelse som jag nämnde ovan och som jag helst vill kalla Fadersmaktsrörelsen fastän det gör vissa väldigt förorättade. Kontakter började knytas med nätverk i främst USA och det var tydligt att man redan väldigt tidigt hade planer och förhoppningar att nå ut internationellt. Det har dock inte funnits, och finns vad jag kan se fortfarande ingen svensk Papparättsföreträdare med tillräckliga språkkunskaper såväl som personlig karisma för att kunna bli ett språkrör och en kontaktknytare över nations- och språkgränser.

En person som det knöts stora förhoppningar till som stödjare och mentor för den spirande svenska Fadersmaktsrörelsen var Stephen Baskerville, Ph.D. och författare till bland annat boken Taken Into Custody: The War Against Fatherhood, Marriage and the Family. Överallt i dessa ideologiska miljöer ser man krigsmetaforik, det sägs pågå ett fullt krig och det är Familjen som är hotad och riskerar försvinna helt i den allmänna, medvetet genomförda normupplösningen. Men här har Stephen Baskerville botemedlet: skilsmässor ska förbjudas helt.  Får man inte skilja sig blir det ju inga vårdnadstvister.

Det råder en stor samsyn här om det som vi var inne på i  inlägget om NKMR: fienden är Staten som vill lägga hinder i vägen för Familjen som autonom, självstyrande enhet. Det här är mycket stora och komplicerade frågor med rötter som går tusentals år tillbaka i historien, och jag ska inte bli mer långrandig än jag redan är men jag tänker i alla fall citera mig själv ur en diskussion på ett annat ställe (maj 2010):

[...] ju mer av bakgrunden man känner till, desto mer kan man förstå det som händer i samtiden. Det är till exempel inte förvånande att fathers’ rights-rörelsen i Sverige har fått så litet genomslag jämfört med andra länder, särskilt utomnordiska. Papparättsrörelsen kan till förstone tyckas som en enfrågerörelse, men den är en del av ett större sammanhang där begrepp som för oss i Sverige kan tyckas självklara, exempelvis tillgång till barnomsorg, rätt till skilsmässa och möjlighet till delad föräldraledighet, är ifrågasatta på religiösa / politiska /genusmässiga grunder.

Det kan vara kul att minnas att många i Sverige oroade sig för hur det skulle gå med de här sakerna (för många här är de ju en del av grunden till rättvisa och jämställdhet mellan könen) när Sverige blev medlem i EU. Inskrivet i Maastrichtfördraget är ju subsidiaritetsprincipen, som när det gäller familjepolitik vill ge samhällets minsta enhet, familjer själva, ett större ansvar för att se efter sina egna och sina egna angelägenheter och minska statens och myndigheters insyn och inflytande. Om man bara tar ett enda litet exempel på vad det kan få för effekt så borde sociala myndigheter få drastiskt minskade möjligheter att ingripa vid misstanke om att barn far illa i sina familjer.

Det här går stick i stäv med Sveriges inrikespolitik men denna är så pass starkt rotad hos medborgarna i stort att subsidiaritetstänkandet inte har fått särskilt stort inflytande. Var kommer den då ifrån? Den formulerades första gången 1891 (fast ideologin är naturligtvis mycket äldre än så) i den påvliga encyklikan Rerum Novarum. Det är ingen slump att Vatikanens dogmer finner gehör och får inverkan på de krafter och rörelser som vill se en annan familjepolitik än den vi är vana vid, och som vill stärka mannens roll som överhuvud för samhällets minsta enhet, kärnfamiljen, och varför andra typer av familjebildningar ses som mindre önskvärda. Det här synsättet delar katolska kyrkan med andra högerkristna rörelser som Livets Ord och (för att nämna en renodlad mansrörelse) The Promise Keepers.

Det kan med visst fog hävdas att vissa företrädare för den svenska Papparättsrörelsen genom sin ohöljda hatretorik och sina trakasserier mot meningsmotståndare nu är så misskrediterade att densamma anser dem som belastningar och tar sin hand från dem. Det här är så cyniskt att man baxnar med tanke på hur de tidigare hjältehyllades, ja faktiskt framställdes som veritabla korsriddare.

Men faktum är att hela Papparättsrörelsen ohjälpligt gick sönder på grund av hatbloggaren Medborgare X och mordhoten mot TURteatern i Kärrtorp som satte upp S.C.U.M. Då blev det uppenbart hur få och isolerade de här extremisterna faktiskt är. ”Vanliga män” blev chockade och tog avstånd. Det handlar om hat, och man säger sig hata feminismen men läser man bara lite på nån av dessa bloggar som jag inte tänker länka till så är det bara gammalt vanligt kvinnohat. Några bloggar har hamnat i fokus på grund av bloggägarnas oförmåga att uttrycka sig nyanserat, men hatet är detsamma överallt. Och det går inte hem längre.

Bild: Okunskap skadar.

Det är helt obegripligt för mig att mitt avhopp från Flashback väcker sån uppmärksamhet. Det är ju inte på Heta Ämnen precis men ”min tråd” är fortfarande igång och det skrivs nåt inlägg då och då fastän jag själv inte tycker det finns nåt intresse i den.

Det finns ett par saker som jag då vill lägga tillrätta. En moderator skriver att när nån vill stänga sitt konto får man mycket noga förklarat för sig att man får vänta ett halvår innan man kan ansöka om att få det öppnat igen. (Vilket jag inte har för avsikt att göra.) Men ingen moderator kontaktade mig, jag fick tvärtom tjata.

Sen, jadå, jag har ett gammalt ”reservkonto” som jag har haft sen 2006 tror jag, med typ 25 inlägg sammanlagt. En person undrade vad som händer om jag skulle använda ett sånt när jag är frivilligt avstängd. Men om jag använde det kontot, vad skulle det då vara för vits med att vara avstängd? Jag tror dessutom inte att jag kan förklä mitt sätt att skriva i längden för det är ganska speciellt.

Men en sak vet jag, och det är att identiteten Berengar hade en viss del cred. Jag fick uppskattning från flera håll, också helt oväntade, för att jag hade förmåga att se saker från flera håll. Som den användaren har jag byggt upp ett opus av 1500 inlägg eller något, och skulle jag då börja om på nytt skulle jag inte ha någon nytta av detta.

Slutligen kan jag inte motstå att citera ur ett inlägg av Flashbacks kanske mest hatiske medlem alla kategorier. Alla personens inlägg är beskyllningar mot andra för hat, och jag undrar hur man kan bli så bitter. Vad personen menar just här förstår jag inte men jag tycker det är väldigt roligt skrivet ändå! Jag sa ju nyss att folk blev stötta om jag satte dem på ignore, ja uppenbarligen! Men varför?

Det är mer eller mindre kända personer som har sett det som sin livsuppgift att hata NKMR, t.ex. [4 namn]. Det ger kanske en fingervisning om vad för slags hat vi har att göra med. Granberskan får väl dock anses som den mest slipade och mest nyktra av dem. Ska i rättvisans namn sägas att hon hade mig på ignore.